Jessica Eng: Risk att distansundervisning för elever i behov av särskilt stöd blir ett sätt att sortera ut de icke-önskvärda

Det nuvarande skolmarknadssystemet har gått i en segregerande riktning och distansundervisningen för elever i behov av särskilt stöd riskerar att förstärka denna utveckling ytterligare, skriver universitetsadjunkten Jessica Eng (red).

Skolval och friskolor har bland annat motiverats med att det ger en större frihet för individen. Både skolval och friskolor har inneburit ett ökat kundfokus där föräldrar och elever ska ges ett större inflytande genom att kunna välja en skola som passar just deras önskemål. Skolvalet förväntades dessutom leda till att kvaliteten i skolorna ökade och att arbetet effektiviserades. Den förhöjda demokratiseringen och generella förbättringar på skolmarknaden verkar dock ha uteblivit. Skolvalet ter sig idag inte så mycket som ett val utan mer som ett önskemål. Några elever riskerar att betraktas som mindre lönsamma och sållas därmed ut av vissa skolor enligt diverse vittnesmål, undersökningar och studier. Detta gäller exempelvis gruppen elever i behov av särskilt stöd.

Enligt en studie från 2012 av Kerstin Göransson, Gunnlaugur Magnússon och Claes Nilholm uppgav 15.2 procent av friskolorna att de låtit bli att anta elever i behov av särskilt stöd med hänvisning till exempelvis organisatoriska och ekonomiska faktorer. Jude K. Tah drog i sin avhandling från i år The market for whom? slutsatsen att skolmarknaden inte fungerar för elever och föräldrar. Elever i behov av särskilt stöd och deras vårdnadshavare får inte tillräcklig information vilket försvårar deras val.

Specialiserade resursskolor riktar dock in sig mer på elever i behov av särskilt stöd och sedan höstterminen 2021 kan även distansundervisning få ”användas som särskilt stöd i vissa obligatoriska skolformer” (för elever i årskurs 1-3 krävs synnerliga skäl) samt ges på entreprenad enligt utbildningsutskottets betänkande med anledning av propositionen Fjärrundervisning, distansundervisning och vissa frågor om entreprenad. Vidare beskrivs i betänkandet att reformen är till för elever ”som inte kan delta i den ordinarie undervisningen på grund av en dokumenterad medicinsk, psykisk eller social problematik”. Alltså marknadsförs det nya förslaget i viss mån som inriktat mot så kallade ”hemmasittare”.

Det är svårt att argumentera emot att distansundervisning skulle vara sämre än ingen undervisning alls. Av regeringens proposition om fjärr- och distansundervisning  framgår dock att exempelvis Barnombudsmannen anger att distansundervisning inte bör användas som ”en del av åtgärder för elever i behov av stöd”. Vidare framför Specialpedagogiska skolmyndigheten att elever genom denna åtgärd riskerar att hamna ännu mer utanför än tidigare. Temporära lösningar som distansundervisning kan även bli permanenta, särskilt om undervisningen läggs ut på en extern aktör. Hur denna undervisning kommer att tillämpas som särskilt stöd och/eller ges via entreprenad är för tidigt att svara på. Jag delar dock de farhågor som presenterats av vissa remissinstanser: frågan är om distansundervisning, på sikt, kan komma att ges till fler än vad som eventuellt var tänkt?

Distansundervisning för elever i behov av särskilt stöd riskerar att bli ytterligare ett sätt att sortera ut elever på. Det nuvarande marknadssystemet har gått i en segregerande riktning och distansundervisningen riskerar att förstärka denna utveckling. Detta trots att principen om inkludering ska vara stark inom den svenska skolan vilken benämns som ”en skola för alla”. Den ökade segregationen gäller inte bara elever i behov av särskilt stöd. Skolsystemet ter sig allt mindre likvärdigt där icke-lönsamma elever inte uppvaktas av vissa friskolor utan hänvisas till andra alternativ, främst kommunala skolor.

Det är rimligt som vårdnadshavare att välja en resursskola eller samtycka till distansundervisning om det är dessa de alternativ som erbjuds. Om den vanliga skolan av olika anledningar har misslyckats finns tyvärr få andra alternativ. Skolvalet och marknadiseringen har vinnare och förlorare i form av önskade och oönskade elever. Flera förslag och reformer försöker sätta plåster på ett blödande system i stället för att hitta ursprunget till skadan. Det nuvarande skolsystemet kritiseras allt hårdare, från friskolornas köer till skolpengens utformning, och systemet bör reformeras. Om Sverige därtill ska ha ett skolval, vilket i viss mån kan vara problematiskt i sig, menar jag att detta bör inkludera alla typer av väljare oavsett bakgrund eller funktion. Detta kan realiseras genom exempelvis anonymitet i ansökningsprocessen till friskolor. Detta löser dock inte hela problemet men skulle kunna minska möjligheten till efterforskning av elevens eventuella önskvärdhet. Det är även rimligt att iaktta vaksamhet på nya sätt att sortera ut elever på såsom tillämpandet av distansundervisning som särskilt stöd.

Jessica Eng, universitetsadjunkt vid Malmö universitet