Joakim Landahl: Elevråden och de internationella kunskapsmätningarna

I de senaste dagarnas turbulens kring hur de senaste svenska PISA-resultaten egentligen kom till har det bland annat uppmärksammats olika sätt att motivera eleverna att göra sitt bästa på det för nationen så viktiga provet. Pizza och fika har varit två exempel. Joakim Landahl visar på andra sätt att engagera eleverna i de storskaliga mätningarnas begynnelse (red.).

Så har åter frågan om elevers deltagande I PISA kommit att aktualiseras, i samband med att Riksrevisionen igår släppte en rapport om exkluderingar och bortfall i PISA 2018. Reaktionerna kom blixtsnabbt: Utbildningsministern kallade till presskonferens på förmiddagen och innan lunch hade vi från oppositionspartierna fått höra krav på ursäkt, anklagelser om manipulation och krav på avgång.

Bortom all denna dagsaktuella turbulens finns ett återkommande och närmast universellt problem som olika länder har att på olika sätt hantera. Internationella undersökningar av kunskaper särskiljer sig från skolans sedvanliga prov genom att de inte påverkar elevers betyg. Därav uppkommer problemet med hur man kan motivera elever att ställa upp och dessutom göra sitt bästa. Strategierna för att motivera elever skiljer sig åt mellan länder och över tid. Idag förekommer det exempelvis att filmer produceras som söker förklarar syftet med undersökningen för elever. En film som Skolverket gjort beskriver PISA som ett ”VM i hjärnkraft” och antyder att deltagande i undersökningen bidrar till politisk debatt och ekonomiska satsningar på skolan.

Hur gjorde man då 1970, när en motsvarande undersökning genomfördes av International Association for the Evaluation of Educational Achievment (IEA)? Hur arbetade man för att elever skulle känna att undersökningen var viktig och värd att lägga engagemang på? Svar: man skrev brev till skolornas elevråd. Brevet ifråga var undertecknat av Torsten Husén, professor i pedagogik och högsta ansvarig för undersökningen, och beskrev på nära 2 maskinskriva sidor undersökningens syfte och karaktär. Anslaget i hans brev var vetenskapsmannens. Undersökningen syftade, skrev han, till att ta reda på vilket inflytande som sociala, ekonomiska och pedagogiska faktorer har på resultatet av skolans undervisning. ”Det rör sig sålunda inte om någon slags ’kunskapsolympiad’ med meningslösa jämförelser mellan genomsnittsprestationer i olika länder.” Han fortsatte med att förklara olika teknikaliteter, där han betonade att elevernas resultat inte på något sätt skulle påverka deras betyg. Tydligt underströk han värdet av att det inte fick bli något bortfall, eftersom det skulle äventyra det svenska deltagandet i undersökningen. Avslutningsvis påpekade han att skolorna, när undersökningsresultaten var analyserade, skulle få ta del av en preliminär redogörelse.

Brevet vittnar om att organisationsformen elevråd låg i tiden och kunde fungera som en länk mellan den statliga styrningen av skolan och eleverna. Grundtanken tycks ha varit att informationen skulle ges till elevrådet som i sin tur skulle ha möjlighet att sprida den vidare till övriga elever. Möjligheten att använda sig av en sådan länk på landets olika skolor var relativt ny. Elevråd var visserligen inte fullständig historisk nyhet, men hade under de senaste två decennierna upplevt ett tydligt uppsving. 1952 påbörjades en nationell organisering i form av SECO, och successivt steg antalet elevråd kraftigt. Från att ha varit en lokal, sporadiskt förekommande, organisationsform kunde man åren kring 1970 räkna med dem som en kraft för att stärka provens legitimitet.

Hur brevet togs emot på skolorna vet vi inte. Vi vet inte huruvida brevet spreds och lästes av flera. Huruvida de blev eggade av tanken på en preliminär rapport över resultaten (1970-talets motsvarighet till att bjudas på fika) är osäkert. Lika ovisst är om de blev lugnade eller stimulerade av beskedet att resultaten inte påverkade deras betyg. Vad som är mer säkert är att elevråden detta år, 1970, ansågs vara en självklar och nödvändig samarbetspartner i ett storskaligt internationellt test.

 

Joakim Landahl är är professor i pedagogik med inriktning mot utbildningshistoria vid Stockholms universitettike

Artikeln har tidigare publicerats på bloggen Elevrörelsens historia

2 Comments on “Joakim Landahl: Elevråden och de internationella kunskapsmätningarna

  1. Ett anekdotiskt bevis på att det fungerade är att jag efter 55 år kommer ihåg brevet. Vi kände oss sedda, uppskattade och tagna på allvar. Kanske en liten del i att jag sedan dess likt Carl Bildt sysslat med politik hela livet.

  2. Jamen så trevligt å klokt! Elevdemokrati är en kunskapsform väl värd att uppskatta! Politiker sprungna ur elevdemokrati är förmodligen goda politiker. Hoppas jag, f.d. elevrådsordförande. 😉

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »