Johan Enfeldt: Svårt att bortse från skolmarknadens mekanismer i inkluderingsfrågan

Hur ska vi förklara och förändra den allt mer ojämlika skolan? Finns förklaring i klassrummet eller i de samhälleliga strukturerna – eller kanske både och? Johan Enfeldt skriver i en replik till artikeln Den exkluderande inkluderingen att författaren Isak Skogstad missar att belysa betydelsen av skolmarknadens mekanismer (red.)

Isak Skogstad skrev i Skola och Samhälle 29/10 om det han kallar inkluderingshysterin i den svenska skolan. Orsaken till att vi inkluderar så mycket är att enligt Skogstad att det anses vara demokratiskt och att det anses vara bäst för eleverna. Två saker som Skogstad själv betvivlar.

Min bakgrund finns i politiken och jag tycker att Skogstad i sitt resonemang missar skolmarknadens mekanismer. Jag tillhör alltså själv inte någon av professionerna i skolan och låter därför bli att gå in i diskussioner om vad som händer innanför skolans väggar. Jag vill istället lyfta in resurser, skolpeng och valfrihet i diskussionen.

”Utan att ge lärarkåren det stöd som de behöver, eller utan att för den delen satsa på speciallärare, är inkluderingen dömd att misslyckas på förhand”, skriver Skogstad. Jag håller med. Det är rimligen självklart att det måste följa med resurser för att klara ett svårare uppdrag. Frågan är dock om bristen på speciallärare och resurser är en följd av det Skogstad kallar inkluderingstanken, eller om det åtminstone delvis är tvärtom?

Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet lite enklare för läraren där, men det frigörs med dagens finansieringsmodell inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som skulle behövas istället. Alldeles oavsett om mindre inkludering är bra eller inte är jag rädd att en sådan lösning utan både ett rejält tillskott med pengar och en ändrad finansieringsmodell kommer att drabba de elever som Skogstad och andra motståndare till inkludering säger skulle gynnas. Jag menar att brist på resurser och speciallärare är en logisk följd av skolmarknadens mekanismer.

Skolpengens konstruktion får idag flera negativa konsekvenser. Några av de viktigare är att skolor med goda förutsättningar överkompenseras då de kan ha större klasser, att skolors möjlighet till långsiktig planering försvåras och att extra resurser i praktiken ofta kräver diagnos.

Skolpengen gör alltså att en skola med goda förutsättningar sett till elevunderlag i praktiken har bättre möjligheter att locka erfarna lärare än den skola där de bäst behövs. Skolpengen gör det också svårt för rektorer att göra långsiktiga satsningar. Kostnaden för lärare och lokaler kvarstår även om en handfull elever slutar, men ekonomin försämras snabbt. Satsningar på stöd riskerar att prioriteras bort.

Föräldrars valfrihet räknas ofta som en positiv kraft där tanken är att en förälder till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Detta om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är tvärtom en förlust för skolan.

För mig är det uppenbart att skolmarknadens mekanismer har en högst konkret påverkan på både organisation och det dagliga arbetet i skolan. Att helt bortse från dessa och skylla på hysteri leder inte framåt. Låt oss istället försöka reda ut vilka problem som finns och hur stora de är. Bara då kan regelverk, finansiering och styrmodeller ändras så att skolan blir bättre. Att resultat och likvärdighet behöver förbättras är uppenbart. Viktiga frågor att diskutera för att föra diskussionen vidare tycker jag är:

• Hur ska undervisning organiseras för de som med Skogstads ord förlorar på att inkluderas?
• Hur många elever bedömer Isak Skogstad att det handlar det om?
• Vilken roll ska professionens ha i urvalet av vilka elever som inte ska gå i vanlig klass?
• Vilken roll ska föräldrarna ha?
• Kommer den grupp elever det handlar om att behöva undantas från det fria skolvalet?
• Vad kommer det att kräva av lokaler och personal?
• Hur ska en finansieringsmodell se ut, alltså på vilket sätt skulle dagens skolpengssystem behöva ändras?

Svaren på frågorna ovan är tätt knutna till hur vi styr och fördelar resurser på skolmarknaden. Utan att diskutera dessa blir inkluderingsdebatten ointressant för alla som med konkreta åtgärder försöker förbättra förutsättningarna för skolan.

Johan Enfeldt är tidigare liberal kommun- och landstingspolitiker, numera aktiv i Nätverket för en likvärdig skola