Skola och SamhälleJohan Kant: Resultatstyrningen är inte genomförd!
Skolan har debatterats flitigt under våren i alla tänkbara media. Många förklaringar har presenterats till svensk skolas problem. En aspekt som ingen av alla kunniga debattörer har lyft fram är övergången från mål- och regelstyrning till mål- och resultatstyrning.
I och med införandet av Lpo 94 skedde ett paradigmskifte inom svensk skola. Inte sedan den svenska folkskolans införande år 1842 har något så omvälvande skett inom svensk skola. Tre stora förändringar. Huvudmannaskapet för svensk skola övergick från staten till kommunen. Styrningen av skolan gick från mål- och regelstyrning till mål- och resultatstyrning, det vill säga det är målen i läroplanen som eleverna ska uppnå – lärarkåren ges frihet att välja metodik för att ta eleverna till målen. Betygen gick, som en konsekvens av bytet av styrsystem, från relativa till kunskapsstandardbetyg. Det kanske mest omvälvande med Lpo 94 var att läroplanen satte upp en minsta godtagbara kunskapsstandard (mål att uppnå) för årskurs 5 och 9, senare även för årskurs 3 i matematik och svenska.
Svenska lärare hade under 32 år inte behövt bry sig om eleverna hade lärt in de kunskaper som skolan hade lärt ut, men nu var de tvungna att göra en tankevända, en synvända, ett totalt nytt sätt att se på kunskap och elevers möjligheter. Alla elever skulle nå godkända slutbetyg i årskurs 9, alla de ”obegåvade” eleverna som hade 1:or och 2:or (31%) skulle plötsligt ges möjlighet att nå godkända betyg. Med läroplanen som kom 1962 (Lgr 62) infördes i Sverige relativa betyg. Det innebar att eleverna skulle få betyg efter en femgradig skala som byggde på att elevers intelligens är normalfördelad. Det innebar att 7% av eleverna skulle ha betyget 1, 24% av eleverna skulle ha betyget 2, 38% av eleverna skulle ha betyget 3, 24% av eleverna skulle ha betyget 4 och 7% av eleverna skulle ha betyget 5 (det högsta betyget). Det fanns ingen standard för kunskap, utan systemet byggde på tanken att sortera ut de elever som var begåvade för högre studier. Problemet var att det inte gick att jämföra betyg, ingen visste hur mycket en 4:a i Bagarmossen var värd i förhållande till en 4:a i Djursholm.
Försvararna av det relativa betygssystemet menar att systemet var baserat för hela skolsverige och hade en lärare en ovanligt begåvad klass, kunde denne sätta fler antal 4:or och 5:or än systemet medgav. Men hur kunde man veta om ens klass var ovanligt duktig om det inte fanns en referenspunkt? Genom nationella proven sa förespråkarna för relativa betygssystemet, men dessvärre fanns det inte nationella prov i alla ämnen, t.ex. inte i SO. Så där föll den möjligheten. Och hur många har inte hört sin lärare säga att 4:orna tyvärr är slut? Med det relativa betygssystemet fick man ett kalkylerat bortfall som var ok, det fanns alltså med i lärares medvetande att en viss procent skulle misslyckas för att de inte var intelligenta nog.
Med Lgr 62 infördes också ett starkt fokus på utlärt (teach). Läroplanen talade om vilket stoff skolan skulle lära ut, men ingenstans fanns det en standard för inlärt (learn), alltså vad eleverna skulle ha lärt sig. Läroplanen styrde också vilken metodik lärare skulle använda sig av, skolan var alltså regelstyrd. Från 1962 till 1994 fungerade skolan efter detta system, läroplanerna Lgr 62, 69 och 80 var alla uppbyggda på samma sätt. De talade om vad skolan skulle lära ut och det relativa betygssystemet gjorde så att det inte fanns någon kunskapsstandard att stämma av emot, utan sorterade elever efter i förväg bestämda procentandelar.
Att ändra en människas tänkande är svårt. Att få alla Sveriges tusentals lärare att ändra sitt sätt att se på elever, kunskap och metodik, som en mål- och resultatuppföljning föreskriver, kräver en massiv fortbildningsinsats. Detta uppdrag gick till Skolverket. Lärare på Jordbromalmsskolan, där jag tidigare jobbade som SO-lärare, har berättat för mig att det kom en del fortbildningsmaterial till skolan, bland annat en VHS-kassett där Skolverkets dåvarande generaldirektör Ulf P Lundgren berättade om Lpo 94. Själva fortbildningsinsatsen fick lärarna sköta själva. Den största skolreformen på 152 år och lärarna blir svikna av ansvariga myndigheter och politiker. Här får Skolverket ta på sig ansvaret, de budgeterade fortbildningsmiljonerna användes inte, utan fanns kvar hos Skolverket vid en granskning av Riksdagens revisorer (Statens styrning av skolan – Rapport 2001/02:13).
Riksdagspolitiker med ansvar för skolfrågor, politiska partier och tjänstemän inser idag att skolan måste styras upp och något måste göras åt saken, svenska elevers kunskapsfall måste stoppas. Ett sådant komplext system som mål- och resultatstyrning har lärarkåren än idag inte fått möjlighet att lära sig, eller ens fått möjlighet att förstå. Fortbildningen lyser med sin frånvaro och antagligen är svensk skola mer budgetstyrd än resultatstyrd. Resultatstyrningen är med andra ord inte genomförd!
I och med införandet av Lgr 11 hösten 2011, vill regeringen även fortsatt att lärarkåren skulle ha frihet att välja vilken metod man vill använda. Detta var utbildningsminister Jan Björklund tydlig med i den presskonferens han höll när Lgr 11 presenterades. Skolverket ville annorlunda, man vill regelstyra svensk skola och svensk lärarkår. I Lgr 11:s kursplan har reglering av lärarens metodik smugit sig in i både syftestexten, centralt innehåll och kunskapskraven. Dessutom består kursplanens centrala innehåll av så mycket stoff som ska läras ut att det är tveksamt om det hinns med. Kunskapskraven är så omfattande att det är en omöjlighet att alla elever kommer att uppnå dessa kunskapskrav inlärt. Huruvida resultatstyrning kommer att införas är en kommande diskussion, men utifrån kommande läroplan Lgr 11:s kursplaner ser det problematiskt ut.
Svensk skola har fungerat dåligt under lång tid och detta har i sin tur fått tusentals elever att lämna skolan utan godtagbara kunskaper och därmed en sämre möjlighet att ta kontroll över sitt liv och i värsta fall leva i utanförskap. Det är dags att en gång för alla att göra upp med historien, men det kräver krafttag av många. Dags och släppa prestige och jobba för alla elevers rätt till kunskap.
(Johan Kant är biträdande rektor på Vikingaskolan i Haninge)
15 Comments on “Johan Kant: Resultatstyrningen är inte genomförd!”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Pingback: Resultatuppföljningen är ännu inte införd « Johan Kants blogg
Det hade varit intressant att se exempel på hur “har reglering av lärarens metodik smugit sig in i både syftestexten, centralt innehåll och kunskapskraven”. Ett mycket intressant inlägg i debatten med en viktig fråga om måldokumenten och kompetensen kopplade till dem.
Tack för en intressant artikel! Jag håller helt med dig om att Lpo94 är ett paradigmskifte i styrdokumentavseende. Lgr11 fortsätter i samma linje och jag tycker nog att den renodlar Lpo94:s målstyrande grundtanke på många sätt.
Har den då för mycket stoff? Någonstans måste man ju höja ambitionsnivån för svensk utbildningspolitik. Samtidigt är det ett problem om en sådan kursplanereform blir underfinaniserad, såväl i implementering som i det fortsatta undervisningsarbetet. Lpo94, som egentligen skulle behövt mycket resurser för att förverkligas, kom ju i en tid när det saknades pengar i svensk skola. Hade det varit bättre att fortsätta i Lgr80:s och det relativa betygssystemets hjulspår? Jag tror inte det (det gör väl inte du heller).
Däremot håller jag inte med om att “skolverket” vill regelstyra svensk skola. I kunskapskraven kan jag inte hitta en enda skrivelse om lärarens metodik. I centralt innehåll är det också svårt att hitta, även om man kanske kan säga att matematikens betoning av problemlösning är en metodik? Jag vet inte, efterlyser precis som Jan fler konkreta exempel på “regelstyrning”.
Syftestexten är väl inte heller uttalat metodföreskrivande? Möjligen kan man ju säga att skollagens formulering om vikten av lärarledd undervisning är ett intrång på lärarens metodvalsfrihet. Men den är ju Björklund en varm försvarare av (som du såg på debatten, som du så generöst har recenserat på din blogg 🙂
Jag ser liksom du riskerna med den stora stoffmängden. Tillförs inte skolan erforderliga resurser och kompetenser, så finns det en risk för ytinlärning eller förvirring här. Sammanfattningsvis håller jag med dig om att arbetet med Lgr11, liksom hela skolsverige, kräver att vi samlar våra resurser, vår styrka och vår enighet och lägger prestigen åt sidan.
Kul att du blivit publicerad här på Skola och Samhälle och hoppas att det blir mer av det i framtiden!
Johan Kant skriver, “I och med införandet av Lgr 11 hösten 2011, vill regeringen även fortsatt att lärarkåren skulle ha frihet att välja vilken metod man vill använda.”
Ironiskt nog försvinner denna rätt i den nya skollagen. Enligt 4 Kap. som behandlar Kvalitet och inflytande är det huvudman inom skolväsendet som på huvudmannanivå systematiskt och kontinuerligt ska planera, följa upp och utveckla utbildningen (3 §). På enhetsnivå (4 §) ansvarar rektor för detta arbete (lärare ska endast medverka). Enligt 9 § och 12 § tillförsäkras elever respektive föräldrar inflytande över utbildningen. Något motsvarande lagrum som styrker lärares suveränitet kan jag inte hitta. Läraren blir utförare.
Hej Björn,
Ursäkta dröjsmålet, jag har varit bortrest.
Det är nog så att Lgr 11 fortsätter i Lpo 94:s anda, men det är tydligare att Skolverket vill styra upp svensk skola och svenska lärare med metodikstyrning. Om du läser kursplanen noga kan du se hur mycket metodik som helst, kunskapskraven kryllar av metodhänvisningar. Jag ska ge några exempel:
Kemi, syftestexten: “Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att sälla frågor om kemiska processer och materiens egenskaper och uppbyggnad utifrån egna upplevelser och aktuella händelser” (sid 144) – Klockren metod! Kemi, kunskapskrav för E: “Eleven kan samtala om och diskutera enkla frågor som rör energi, miljö, hälsa och samhälle genom att ställa frågor och framföra och bemöta åsikter på ett sätt…”(sid 149) – Beskrivning av en undervisningsform. Kemi, kunskapskrav för E: “Eleven kan genomföra enkla undersökningar utifrån givna planeringar och även bidra till att formulera enkla frågeställningar och planeringar som går….”(sid 149) – Instruktion till en laboration.
Samhällskunskap, centralt innehåll: “Metoder för att söka information från olika källor: intervjuer, observationer och mätningar. Hur man kan värdera och bearbeta källor och information” (sid 201) – Beskrivning på hur bra SO-undervisning ska gå till = metodik! Samhällskunskap, central innehåll: “Olika slags medier, deras uppbyggnad och innehåll, till exempel en dagstidnings olika delar. Nyhetsvärdering och hur den kan påverka människors bilder av omvärlden….”(sid 202) – Exempel på bra undervisning, men vad ska eleven kunna? Samhällskunskap, kunskapskrav för betyget E: “Eleven visar det genom att undersöka hur sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället är uppbyggda och fungerar och beskriver då enkla samband….”(sid 205) – Väldigt bra beskrivning av undervisning = metodik.
Svenska, syfte: “Söka information från olika källor och värdera dessa” (sid 223) Tydlig instruktion till läraren hur denne ska jobba. Svenska, centralt innehåll: “sambandet mellan ljud och bokstav” (sid 223) – klockren metodik!
Huruvida vi ska ha metodik eller inte i kursplanen det är frågan. Många av de exempel som finns är inte dåliga exempel utan det är snarare så att de visar på god undervisning. Men jag är av den åsikten att lärare inte ska metodstyras. Dessutom tolkar jag det inte som att Skolverket fick det uppdraget av regeringen.
När det gäller Lpo 94:s införande var det inte pengabrist det handlade om, det fanns miljoner avsatta för att fortbilda svensk lärarkår, men det gjordes inte. Det kunde konstateras av Riksdagens revisorer som jag hänvisar till i min text. Så det går inte att skylla på lågkonjunktur.
Vänligen
Johan Kant
Intressanta och viktiga diskussioner: Vad är det nya i det nya och vilka blir konsekvenserna för lärarnas arbete?
Johan Kant bekymrar sig över att lärarnas frihet att välja metoder begränsas i Lgr11. Jag kan hålla med om att det finns ett flertal skrivningar som direkta eller indirekta får konsekvenser för lärarnas val av arbetsformer. Speciellt tycker jag att sådana skrivningar finns i kapitel 1 och 2 i Lgr11.
När det sedan gäller vem som genom skrivningarna i läroplanen försöker styra lärarnas val av arbetsmetoder är det en aspekt jag tycker behöver diskuteras ytterligare. Riksdagen (SKOLFS 2010:37) har beslutat om de delar i läroplanen som omfattar syfte, mål och centrala innehållet – de metodiska anvisningar som kan utläsas i dessa delar av läroplanen är alltså inte beslutade av Skolverket (som ju bara har beslutat om kravnivåerna – SKOLFS 2011:19).
Mot bakgrund av Jan Björklunds uttalanden om en katederstyrd undervisning (se tex DN debatt 2011-03-13) så kan man ställa sig frågan om från vilket håll den ökade metodiska styrningen i den nya läroplanen kommer. Jag ser det inte som självklart att det är Skolverket som representerar en strävan att styra lärarna metodiskt – är inte det snarare ett uttryck för dagens politiska vindar.
En annan fråga är huruvida man kan formulera syften, mål, innehåll (som ibland har formen av mål) och kravnivåer fritt från metodiska anvisningar (direkta eller indirekta) om läroplanen bygger på ett kunskapsperspektiv som anger att “Kunskap kommer till uttryck i olika former – så som fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans arbete måste inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och att skapa ett lärande där dessa former balanseras och blir till en helhet” (Lgr11 sid 10). Kan innehåll och form helt frikopplas om kunskapsperspektivet har en sådan handlingsinriktning som i Lgr11 (“förmåga att”)?
Inger Eriksson
Inger,
Det är korrekt att det är regeringen som beslutar om syfte och centralt innehåll. Däremot har det varit Skolverket som har tagit fram det material som ligger till grund för beslutet. Gång på gång har man skickat tillbaka de förslag som Skolverket tagit fram. Min tolkning är att Skolverket vann över regering och departement på ren utmattning – tiden rann ut och regeringen var tvungen att ta beslut. Att backa från beslut genom att göra om hela jobbet från början var inte aktuellt, hade tydligen kostat för mycket prestige, även om jag tycker att det var det enda raka de skulle gjort. Så jag tycker nog att Skolverket i högsta grad är ansvarig för syfte och centralt innehåll.
När det gäller Björklunds uttalanden om katederundervisning är de olyckliga och det verkar som om han inte kan hålla sig från att retas. Däremot har han under DN:s hearing och på SNS (http://svtplay.se/v/2428104/mot_battre_vetande_-_om_segregation_i_skolan_1) problematiserat att han menar lärarledd undervisning – inte att en lärare ska stå vid en kateder och hålla monolog. Jag tror inte att någon som är verksam i skola är för att en lärare använder den metodiken konstant.
När det gäller att skriva kravnivåer som är fria från metodhänvisning är det inga problem, det har jag gjort under 9 år som lärare. Vilken av de fyra F:n är “Att steka pannkakor”?
Johan
Vänta lite här nu. Utbildningsministern har inte släppt iväg några delar av Lgr11 som går emot regeringens linje. Lgr11 är regeringens beslut, inklusive vad som står i syftesdelarna och huvudsakligt innehåll. Det enda som formellt inte är regeringsbeslut är Kunskapskraven. Någon skiljelinje i hur styrningen ska ske mellan minstern/regeringen och Skolverket har inte synts till. I början av arbetet ansåg däremot Björklund att Skolverket inte varit tillräckligt ‘tydliga’ i sina förslag vad gäller ämnena. Delar av artikeln låter särmed som spöken på ljusa dan.
Jag är rädd att Haningerektorerna och dito politikerna bestämt sig för att Björklund är good guy och Skolverket bad guy, oavsett vad det gäller. Tja, några syndabockar ska man väl hålla sig med. Särskilt i det debattklimat vi fått så gäller ju att skvätta skit på andra så att inte allt hamnar på en själv.
(Däremot stämmer det nog att Skolverket gjorde alldeles för litet på 90-talet för att bereda en sådan reform som det då var fråga om. Möjligen får man komma ihåg att SÖ lades ner och en ny myndighet som främst skulle utvärdera och följa upp kom till. Inte många såg bristen på en kraftfull implementering som ett större problem.)
Mats,
Håller inte med dig alls! Dessutom är väl de ord som du använder: syfte och huvudsakligt innehåll – de ord som både Davidsson föreslog i sin utredning och som Björklund ville ha med. Men Skolverket döpte om det till centralt innehåll. De politiska kraven var tydlighet, men genom tjänstemännens kvarnar blev det otydlighet och abstraktion. Tjänstemannavälde! Ett stort problem i samhället och ett demokratiproblem. Sen håller jag med dig om att regeringen får stå för det beslut de tagit.
Klas,
Jag tolkar inte skollagen på det sätt du gör, det handlar inte om att huvudman eller rektor ska planera för undervisningen. Det handlar om att huvudman och rektor har ansvar för att eleverna uppnår kunskapskraven. Om några elever inte gör det är det deras sak att utvärdera orsakerna till detta och då kan eventuell dålig metodik komma upp på bordet. Men det är väl i sådana fall på tiden.
Inger: Jag tror inte man kan svära sig fri från formuleringar enbart utifrån att någon annan instans har fattat beslutet- utifrån de underlag/förslag man som tjänsteman eller verk lagt fram. Till yttermera visso ett verk som de första tio åren gjorde föga för att bistå kåren i att realisera läroplan och kunskapsrätt. Tvärtom har mycket varit direkt kontraproduktivt och stickni stäv med uppdraget.
Det FINNS tj.män på verket vilka velat fullgöra sitt uppdrag och också lyckats skapa en del riktigt bra verktyg, men de har i sanning verkat i motvind. Med nya chefen väcks hopp för dessa ljus i verkets mörker och därmed för skolsverige och därmed eleverna.
Vad gäller metodanvisningar och kunskapsmål har jag aldrig sett några problem med att skilja på dessa. Kanske beror det på att jag är yrkesverksam sedan många år. Kanske också i att jag alltid negligerat de fyra f’n och betraktat kunskapsbegreppet som vida mer komplext än vad de fyra f’n förespeglar.
Kant nämner steka pannkakor. Hm, som god kock skulle jag säga att se när det är dags att hälla smet utifrån det gyllenbruna smöret i pannan handlar om förtrogenhet med smörets egenskaper…eller färdighet med att hantera pannan..eller att man förstår att…eller att mina faktakunskaper ger mig…jag ger upp.
Här duger det inte med att säga att de samspelar och förutsätter varandra. Hela iden med namngivning är ju att definiera något i relation till annat. Då kan man inte komma undan med att försöka mixa det till en röra.
Jag påstår att de fyra f’n starkt bidragit till att röra till det för alla dessa eldsjälar runt om i skolsverige, och nu är det dags igen. Tills någon kan svara på Kants sista fråga övertygande är jag övertygad om att de fyra f’n enbart är till för att aldrig möjliggöra säkrandet av elevernas kunskapsrätt.
Kant pekar på det tragiska i att Lpo aldrig genomfördes och belyser vissa av problemen med den kommande. Skall han tvingas skriva en likadan artikel om 17 år igen utifrån alla människor som stjäl kunskapen från eleverna eller kommer lärarna denna gång få ett reelt stöd? Inte som det ser ut nu men there’s a new sheriff in town and she is sharp as hell! Välkommen till nya jobbet Anna, vi är många som sätter vår tillit till dig.
Karl P
Som Ingrid Carlgren flera gånger upprepat, så är “de fyra F:en” ett begrepp hon ångrar att hon myntade. Ett vällovligt försök att ge kunskapsbegreppet fler dimensioner (än att det enbart är “fakta” som kan hällas över i ett elevhuvud) stupade på att det i folkmedvetande och debatt gavs tolkningen att vara en hierarki eller trappa som man ska ta sig upp i.
Det blir pannkaka av alltihop (för att vitsa till det…) om man försöker ställa sig frågan “Vilket av de fyra F:en är ‘Att steka pannkakor’?” Den famösa fyran är inte tänkt att användas på det sättet. F:en är till för att öppna ögonen på den som gör sig enkla föreställningar om lärande, av typen “Nu har jag berättat för eleverna hur man steker pannkakor, så nu vet de det”. Eller (än värre) slutsatser “Nu har jag visat en film om pannkaksgräddning för eleverna, men trots det klarade de inte det skriftliga provet. De måste ha dyslexi”. (Den som tycker att mitt skruvade exempel är hårresande kan byta ut “pannkaksgräddning” mot “utföra multiplikation”, “spela handboll” eller “ange orsakerna till franska revolutionen”. Dessa fenomen, liksom alla andra, är sammansatta av olika aspekter av faktakunskap, ingående förtrogenhet med vissa moment, förståelse av för fenomenet centrala samband, etc.
Jag tycker vi ska göra skolsverige en tjänst och sluta låtsas att “de fyra F:en” gör anspråk på att vara något annat än en tankemodell. Att de (ömsom illvilligt, ömsom välmenande) har försökt översättas till någon form av “bedömningsmatris”, säger väl något om hur lite tid lärare får till att föra vettiga samtal med varandra kring bedömning och lärande…
Johan: tack för bra svar. Men jag tror ändå att det går för långt att säga att en laboration i kemi är att styra metodiken. Att kunna genomföra laborationer (undersökningar) hör ju till kemins fundament. Om det hade stått “Kunna genomföra laborationer genom grupparbete” eller “Individuellt kunna genomföra laborationer efter lärares direkta instruktioner” så hade det ju varit ett uppenbart metodintrång.
“Sambandet mellan ljud och bokstav” är jag också osäker på hur du menar? Det står ju ingenting om metod här? Jag förstår att du syftar på att detta är centralt i phonics, men sambandet mellan ljud och bokstav (som man ju måste ha klart för sig, du och jag har ju själv det) lär man sig ju även genom whole language, LTG eller någon annan helordsmetod, så det är ju inte som att skriva “Sambandet mellan ljud och bokstav enligt bornholmsmodellen”.
mvh /Björn
ok, Johan, regeringen fattar beslut (och regeringstjänstemän och politiskt sakkunniga går igenom Skolverkets förslag i detalj) ändå vill du hänga Skolverket som liksom har ‘lurat på’ regeringen något de (läs Björklund) egentligen inte ville ha. Då vet du inte hur det går till i staten och det kan man kanske inte begära. Men om man vill tala högt till många i en debattartikel så bör man ha litet mer på fötterna. Skolverket lyder under regeringen och jag kan intyga att det i praktiken också förhåller sig så.
Mats: menar du, på fullt allvar, att skolverket sedan 94 har agerat i linje med fattade beslut? Vi kan ju roa oss med att erinra oss Ekholms tid. Är du helt ovetande om de otaliga ageranden och uttalanden från tj.män på verket som gått och går stick i stäv med fattade beslut och direktiv? Tror du t.ex. att det vissa tj.män nu går ut med – att kalla de övergripande texterna för “långsiktiga mål” eller det eviga upprepandet av att väga in de långsiktiga målen vid bedömning är något som presenterats för ansvarig minister? För mig är skollagen glasklar vad gäller säkrandet av kunskapsrätten – och då INTE genom att återigen skapa nya strävansmål.
Din bild av beslutsfattandet är helt riktig – som det ska gå till. Kant pekar på att det varken gått till eller går till på det sättet i praktiken. Frågan är var du står själv i detta då du raljerar över Björklund som “good guy”. För mig representerar han vår demokrati och har som folkvald att genomföra fattade beslut och det är för mig helt ointressant att sortera honom som “good” eller “bad”. Det är häpnadsväckande att du anser dig ha rätt att ge ett utlåtande om Kants insyn i, eller kunskap om, hur beslut tas och genomförs. Har den obstruktion som skett av otaliga på verket gått dig förbi? När verket presenterade en bedömning för muntligt framträdande i form av en sjugradig lickertskala t.ex. menar du alltså att det var i linje med fattade beslut, liksom nu att byta namn på de övergrpande texterna i olika forum – om än ej skriftligen.
Ditt intyg om att verket lyder under regeringen känns föga betryggande när verkligheten säger annat och gör inget mer än att minimera din trovärdighet.
Björn,
Jag köper ditt resonemang om de fyra F:n, att det är tänkt som en tankemodell, att det är till för att visa att det inte är så enkelt med kunskap som att bara hälla fakta över eleverna. Problemet är att de fyra F:n bara har ställt till oreda, att de bara har skapat förvirring och verkligen inte bidragit till att redogöra klart och tydligt för vad kunskap är. Men det kanske inte var det som var tänkt ? Det kanske skulle vara otydligt och odefinierbart?
Det finns andra tydligare definitioner på kunskapsaspekten, t.ex. Ference Martons atomistisk och holistisk kunskap, eller Sten Areviks och Ove Hartzells tankekvaliteter. Mycket tydligare och inte alls förvirrande. För jag håller med dig Björn – det är viktigt att ta sig ifrån atomistisk kunskap och bringa holistisk kunskap tillsammans med eleverna.
Mats,
Jag måste säga att jag delar Karls åsikter. Det handlar inte att demonisera Skolverket, men har man en myndighet som har till uppgift att genomföra demokratiskt fattade riksdagsbeslut och gång på gång har motverkat dessa, då är det ett hot mot demokratin. Det handlar om att ta ansvar för sitt agerande och ansvar för sina beslut. Jag skulle välkomna en granskning av hur processen när det gäller Lgr 11 gått till, låt säga att Riksrevisionen fick det uppdraget. Jag hade flera goda vänner som var med i de ämnesgrupper som skulle ta fram underlag för de olika ämnena och de fick verkligen inte vara tydliga i sin definition av kunskaper. Det vore intressant om Riksrevisionen granskade allt det material som måste finnas diariefört (eftersom man är en myndighet) under processens gång. Vad blev bortvalt? Vilka åsikter och argument blev ignorerade? TJÄNSTEMANNAVÄLDE Mats!!! Jag är glad över att Anna Ekström har blivit generaldirektör för Skolverket, hoppas det blir ordning på torpet.
Gällande de fyra f’n: Är det inte märkligt att Carlgren, utifrån din syn Björn, har arbetat så hårt för att de fyra f’n skall finnas med i Lgr11. Jag tolkar inte Kant som att han hierakiserar dem utan önskar applicera dem på verkligheten. Är det inte märkligt att det är ok att kräva av en verksam lärare/bitr.rektor att denne skall ge konkreta exempel (Mats mfleras kritik) men att ingen förmår konkretisera de fyra f’n? Om de är tänkta som ett filosofiskt tankeexpriment har de inget med/i styrdokument att göra – förutom att röra till det för de yrkesverksamma.
Jag uppmanar återigen någon att kunna definiera vilket delmoment i exemplet “steka pannkakor” som är vilket av de fyra f’n. Ingen hierarkiserin utan endast en definering. Eller passar inte den kunskapssynen på just HKK? Finns det då fler ämnen de inte passar på? Finns det NÅGRA ämnen eller lärsekvenser de passar på? Det måste vara nog med abstrakt mumbojumbo som bara är rökridåer. Beskriv nu en gång för alla hur de fyra f’n kan appliceras på den konkreta undervisningen och SLUTA lura de yrkesverksamma fel (igen!).
Om de fyra f’n inte var tänkta som redskap för de yrkesverksamma – hur många fler spännande tankeexpriment gömmer sig i Lgr11. Ett expriment är som sagt att kalla saker vid olika namn skriftligt och muntligt (se ovan om målen). Liksom att, trots att värdegrunden enligt uppdraget är oföändrad lägga stsrkt fokus på detta vid implementeringen. Verket måste gjort en annan tolkning av Davidsons rapport om problemen m Lpo 94 än de folkvalda ( och andra läskunniga). Uppenbarligen missade ansvariga på verket delen om problemet med två målskrivningar och tolkade det som att värdegrunden inte implementerats…
Ser fram mot att ngn tar fasta på ngt perifert i min text istället för att ta itu med det konkreta pannkaksexemplet som ju är en för stor utmaning för alla uppenbarligen. Hur kan man backa upp något som man VET inte kan appliceras på verkligheten när det gäller vår största utmaning: få ordning på skolan och elevens kunskapsrätt? Miljön är absolut prio ett men var, om inte i skolan, får alla barn verktyg för att beskriva, förstå och analysera sin omvärld och utveckla sina vardagliga begrepp till vetenskapliga dito – och därmed erhålla förmågan att påverka sin egen och andras tillvaro? Det finns INGET viktigare område än skolan.