Johan Sandahl med flera: Överdrivna slutsatser om gymnasieelevers demokratikunskaper

Rapporten från Stiftelsen Rättsfonden om gymnasieelevers kunskaper om demokrati har både metodologiska och teoretiska brister. Eftersom rapporten saknar stöd för flera av de rekommendationer som lämnas är risken att föreslagna förändringar inte gör någon skillnad eller i värsta fall leder i fel riktning, skriver Johan Sandahl med flera. (red.)

Gymnasieelever saknar kunskaper om svensk demokrati lyder en rubrik i DN, med anledning av en nyligen publicerad rapport från Stiftelsen Rättsfonden. För oss som forskar och skriver om samhällskunskapsämnet i svensk skola är det välkommet att Stiftelsen Rättsfonden visar ett passionerat intresse för den viktiga frågan om undervisning om rättsstatens roll för demokratin. Vi är eniga med författarna om frågans vikt och att frågan om rättsstaten de senaste åren blivit högaktuell på ett kusligt vis. Vi är också eniga i att det är av yttersta vikt att ungdomar möter och lär sig om det kunskapsområdet i skolans samhällskunskapsundervisning.

En läsning av rapporten väcker dock en mängd frågor som lämnas obesvarade i dess alla delar. Författarna väljer att självsäkert slå fast ett antal säkra slutsatser utifrån en enkät som gjorts av 500 avgångselever i gymnasieskolan, vilka besvarar ganska detaljerade frågor om olika rättsliga aspekter av demokratin. Resultatet av elevernas svar beskrivs som usla. Det är möjligt att det är så illa ställt som författarna beskriver vad gäller elevers kunskaper och de bristande framställningarna i läromedlen som uppmärksammas. Men det är också tydligt att underlaget som presenteras inte är tillräcklig grund för så bestämda slutsatser och rekommendationer som författarna kommer fram till och uttrycker.

Ett första problem är de teoretiska (politiska) utgångspunkter som återspeglas i enkätfrågorna, och ännu mer i tolkningarna om vad svar och fördelningar betyder. Synen på det svenska statsskicket som baserat på en maktdelningsprincip av samma slag som den amerikanska är missvisande. Det oproblematiserade omfamnandet av en stark, mer eller mindre oåtkomlig, juridisk makt är nyanslös.

Undersökningens metodologi är också oklar. Hur urvalet är gjort spelar stor roll för en sådan här typ av studie. Det får läsaren inte veta. Rapporten återger enkätfrågorna, men ingenstans redogörs – ens i förbigående – för de metodologiska överväganden som gjorts, det vill säga grundläggande bedömningar vad gäller enkätens konstruktion, trovärdighet och tillförlitlighet, det urval av elever och skolor som den baseras på, eller redogörelser eller reflektioner om själva genomförandet.

Rapportens resultatbeskrivning följer inte elementära grunder för deskriptiv statistik. Korstabellerna i bilagan om antal rätt i olika grupper är – om vi förstår dem rätt – summerade på fel ledd (inte per social grupp, utan fördelning inom nivå på antal rätt) och texten antyder samma sak.

Som bäst kan rapporten indikera att det verkar finnas brister i de utvalda elevernas kunskaper om vissa aspekter av rättssystemet och domstolsväsendet, men inget kan egentligen sägas i generella termer om deras förståelse av rättsstatens roll i demokratin. Trots dessa luckor och hål väljer författarna en titel på rapporten som signalerar generaliserbarhet och beskriver på flera ställen att rapportens resultat med största sannolikhet ger en sann bild av verkligheten.

Metodologiska problem finns också i genomgången och bedömningen av de läroplaner, bedömningsstöd och läroböcker som granskas. Den cherry-picking som görs av innehåll och i tolkningar kan förstås i relation till de teoretiska utgångspunkterna och en syn på skolan och samhällskunskapsämnet, som visar på okunskap om skolan, skolans uppdrag och ämnet samhällskunskap.

Vidare saknas en adekvat kontextualisering av studien i relation till skolans uppdrag i allmänhet och samhällskunskapsämnet i synnerhet, eller till de internationella mätningar som visar att svenska skolelever är bland de bästa i världen vad gäller kunskaper om demokrati- och samhällsfrågor. I rapporten föreslås också förändringar som redan finns i nuvarande kurs och ämnesplaner – i förslaget till ny ämnesplan för gymnasiet stärks till och med skrivningarna om rättsstaten. Detta gör att de rekommendationer som ges i rapporten riskerar att resultera i förslag på förändringar som inte gör någon skillnad eller i värsta fall leder i fel riktning. Mycket av det som rapporteras är dessutom känt sedan tidigare, och skulle kunna nyanseras utifrån existerande forskning, vilket inte görs. I stället blir resultatet en tesdriven rapport som ger svarta och slagfärdiga rubriker i dagspressen: våra unga kan ingenting om rättsstaten och skolan har misslyckats med sitt uppdrag.

Scenen är bekant för oss som forskar om skolan på olika nivåer. Rapporten faller därmed in i det sällskap av röster som alla pekar ut en brist på kunskap hos elever och lärare, och hittar lösningen i mera faktakunskap som denna gång ska distribueras i form av en ny ‘medborgarbok’.

Samhällskunskapsämnets medborgarbildande ansats innehåller redan idag en mängd frågor som i sig innebär utmaningar att ta sig an, både för lärare och elever. Här ingår givetvis kunskaper om rättsstatens principer och lagstiftande skydd. Men samhällskunskapen behöver också säkerställa att eleverna övas i att sätta detta i relation till andra aspekter av demokrati- och medborgarskapsfrågor, inte minst utifrån den verklighet vi lever i och varje dag bidrar till och formulerar. Här ingår inte bara kunskaper om lagstiftning utan också kunskaper som inkluderar den omständighet att många länder har juridiskt skydd på pappret, men där staten eller andra krafter likafullt sakta urholkar rättssäkerheten och rättsstatens principer med andra medel.

Det finns säkerligen goda skäl att rikta ett kritiskt ljus mot skolans undervisning angående om rättsstatliga principers betydelse för demokratin behandlas i tillräcklig utsträckning. En större ödmjukhet inför skolans och skolämnenas uppgift, samt en nedtonad retorik kring de slutsatser som faktiskt går att dra från undersökningen, skulle dock gynna det fortsatta samtalet kring en sådan viktig fråga som skolans demokrati- och medborgarbildande uppdrag.

Johan Sandahl, docent Stockholms universitet

Pernilla Andersson, lektor Stockholms universitet

Mattias Björklund, lektor Stockholms universitet

Roger Olsson, lektor Karlstad universitet

Martin Jakobsson, lektor Karlstad universitet

Maria Olson, professor Stockholms universitet

Patrik Johansson, lektor Globala gymnasiet

Malin Tväråna, lektor Uppsala universitet

Ann-Sofie Jägerskog, lektor Stockholms universitet

Cecilia Arensmeier, docent Örebro universitet

Författarna är samtliga verksamma som forskare och lektorer inom ämnesdidaktik med inriktning mot de samhällsvetenskapliga ämnena.