Johanna Jaara Åstrand: Viktigast att åtgärda orsaken bakom vinsterna i skolan

Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, skriver Johanna Jaara Åstrand. (red)

Elevens lärande, utbildningens kvalitet eller skolans arbetsmiljö är viktigare än friskolors rätt att ta ut vinst. Det är vi från Lärarförbundet tydliga med. Även om en begränsning av vinstuttag, som regeringens utredare nu har föreslagit, kan stoppa att pengar försvinner från friskolekoncerner, kommer det inte åt orsaken bakom vinsterna.

En begränsning av vinsterna löser inte skolans problem, det hjälper inte de skolor som hankar sig fram för att resurserna inte räcker till. Det ger inte per automatik en likvärdig skola.

Det som däremot skulle hjälpa är ett finansieringssystem för skolan som bättre motsvarar de faktiska kostnaderna. Som en bonus skulle det också kraftigt minska möjligheten att göra enkla vinster.

Många skolor och förskolor har svårt att få ekonomin att gå ihop. Samtidigt har de sju största friskolekoncernerna (Academedia, Internationella Engelska skolan, Kunskapsskolan, Thoréngruppen, Praktiska gymnasiet, Jensen Education och Lärande i Sverige) en rörelsemarginal på åtta procent – nästan en miljard kronor. Hur kan det komma sig? Lärarförbundet har undersökt frågan och svaret är: Skolpengssystemet gör det möjligt.

Skolornas och förskolornas största kostnader är personalkostnaderna. Det är enkelt att öka intäkterna i förhållande till kostnaderna genom att i skolan fylla på klasserna, och i förskolan hålla nere andelen utbildad personal.

Ju fler elever som kan fyllas på i en skolklass, desto billigare blir läraren per elev. Den som fyller en klass med fler elever ökar intäkterna utan att kostnaderna ökar i motsvarande grad. Och den som tappar elever förlorar intäkter som inte kompenseras med minskade kostnader.

För att ta ett räkneexempel: I en kommun finns det sex klasser med 25 elever i varje. Det startar en fristående skola som lockar fem elever från varje klass. Den har en klasstorlek om 30 elever, medan det i de kommunala skolorna återstår 20 elever i varje klass. Konsekvensen blir att de kommunala klasserna får 20 procent mindre resurser, trots att kostnaden för lärare inte minskar. Den fristående skolans klasser däremot får 20 procent mer, trots att kostnaderna inte är högre.

Kommunen lär därför behöva öka skolpengen för att finansiera de egna sex klasserna, vilket leder till att också skolpengen för den fristående skolan höjs. Låt oss anta en höjning med tio procent för att möta de ökande kostnaderna. Då får de kommunala klasserna 88 procent av de ursprungliga resurserna. Samtidigt får den fristående skolans klass 50 procent mer.

När Lärarförbundet har jämfört klasstorlekar talar allt för att detta är orsaken till att friskolekoncernerna kan göra stora vinster. Eftersom klassbegreppet inte är klart definierat har vi tagit fram sannolika delningstal för olika skolor. Oavsett vilka delningstal vi använder är koncernskolornas klasser större än både kommunala klasser och andra fristående skolors.

Det blir än tydligare när vi jämför antalet elever per lärare. Koncernskolorna har i genomsnitt 20 procent fler elever per lärare än de kommunala skolorna, samtidigt som övriga fristående skolor har färre elever per lärare än de kommunala skolorna. Den genomsnittliga fristående skolan ligger sju procentenheter över de kommunala skolorna i antalet elever per lärare, men skillnaden drivs helt och hållet av koncernskolorna.

I förskolan skapas vinsten genom att andelen utbildad personal minskas. Skillnaden mellan en genomsnittlig kommunal förskola och en genomsnittlig fristående förskola är att den fristående förskolan har en förskollärare färre på var sjätte heltidsanställd medarbetare (en förskola med två avdelningar). Löneskillnaden gör att den förskolan går med ett överskott om 100.000 kronor.

Ingen politiker som vill hålla kostnaderna nere borde vara nöjd med ett sådant system – som möjliggör för fristående skolor och förskolor att gå med stor vinst, samtidigt som det urholkar resurserna i de skolor och förskolor som inte systematiskt strävar efter vinstmaximering. Den per-capita-baserade förskole- och skolpengen är ingenting annat än ett teoretiskt ramverk som är irrelevant för hur förskolor och skolor bör finansieras.

Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, utifrån egen och skolans socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det heller inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen.

Ytterligare en fördel med ett ersättningssystem baserat på faktiska kostnader är att skolans finansiering blir mer trögrörlig. En tillkommande eller bortfallande elev innebär inte att ekonomin ställs på ända. Det innebär också att relationen mellan hemmet och skolan kan bli mer samarbetsorienterad, i stället för att likna en kund-leverantörsrelation.

Dagens individbaserade skolsystem innebär att det är den som driver den mest ”effektiva” skolan som kan göra vinst – inte nödvändigtvis den som driver den bästa skolan. Skolpengen är måhända en god affär för friskolekoncernerna, men den är inte det för samhället. Det är hög tid att skrota det oekonomiska skolpengssystemet och i stället utforma ett system som stimulerar kvalitet i undervisningen och låter resurserna göra nytta.

Johanna Jaara Åstrand, ordförande Lärarförbundet

4 Comments on “Johanna Jaara Åstrand: Viktigast att åtgärda orsaken bakom vinsterna i skolan

  1. “Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, utifrån egen och skolans socioekonomi.”
    Skolpengsystemet visar tydligt hur mycket samhället är villigt att betala för varje elev. Nu ska lärarförbundet svara på frågan: Vad kostar en elev? En annan fråga i samma klass är: Hur långt är ett snöre?

  2. Johanna Jaara Åstrands rubrik “Viktigast att åtgärda orsaken bakom vinsterna i skolan” instämmer jag tillfullo i i min egen artikel “Prissättningen på skolmarknaderna fungerar inte”. Vinsten, Åstrand torde mena möjligheten till vinstutdelning, är ett symptom på en dysfunktion men inte någon orsak. En orsak, däremot, är det nuvarande prissättningssystemet vilket har sin grund i att 290 kommuner ska bestämma grundbeloppet för sina medborgares utbildning i olika friskolor! Detta gäller såväl grundskolans olika årskurser och de tre årskurserna på gymnasieskolans 18 nationella program och fem introduktionsprogram. Till yttermera visso har den svenska staten intervenerat i den kommunala självstyrelsen genom att för gymnasieskolans särskilda varianter och de riksrekryterande utbildningarna bestämma ett enhetligt rikspris. Det Johanna Jaara Åstrand ägnar nästan större delen av sin artikel åt torde gälla tilläggsbeloppet, vilket redan är helt och hållet individorienterat.
    Om elevens frihet att välja skola ska bestå, vilket en majoritet av svenska folket torde ställa sig bakom, krävs att vi har ett rationellt betalningsmedel per elev! Det nuvarande prissättningssystemet (kallas på politiskt språk för “skolpeng”) är dysfunktionellt, särskilt för gymnasiemarknaderna, men absolut bättre än inget skolpengssystem alls. Respondenterna i de empiriska studierna i min avhandling (Olsson 2016 ” Marknadsreglering och dess effekter på regionala och lokala gymnasiemarknaders funktion”) ropar med emfas på en övergång till riksprissättning. Eftersom priset är viktigt för intäktens storlek och intäkten minus kostnadern bestämmar vinstens/förlustens storlek kan ett ändrat prissättningssystem vara ett förnuftigt sätt att ändra en orsak till nuvarande verkan!/ Sten-Bertil Olsson Ek.dr., skoldirektör e.m., f.d. rektor i gymnasieskolor

  3. Mina erfarenheter och kunskaper om ekonomi avseende friskolor och kommunal gymnasieskola l Kungsbacka och Göteborgsregionen kan tillföra en ytterligare aspekt av friskolornas ekonomiska fördel.

    Med placering på gymnasieförvaltningen hade jag tillgång till intagningsbetygen till gymnasieskolor och olika program i regionen.

    Elever som lämnade Kungsbacka till friskolor hade mycket tydligt högre betyg än de som stannande kvar i kommunens två gymnasieskolor. Skillnaden var mycket tydlig!

    Detta har under åren inneburit att lärartätheten i friskolorna i regionen kunnat hållas på lägre nivå än i hemkommunen.

    Man behöver inte var civilekonom för att inse att det med lätthet och utan skada för elerverna går bra att hålla en lägre lärartäthet. Lätt att få pengar över utan att eleverna har ont av det!

    Vad gäller grundskolan har jag inte egna erfarenheter men kan konstater att en extremt märklig förutsättning är att det är möjligt att ta in elever utifrån datum för anmält intresse. Vem är välinformerad? Här finns en tydlig källa till segregering!!!!

    Jag har kan jag tycka mycket mer att tillföra i denna fråga efter många år inom gymnasieskoleverksamhet som lärare, skolledare och förvaltningstjänsteman men området verkar var utsatt för tillräckligt mycket synpunkter o tyckande från alla håll för att det skall räcka till ändå!!!!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »