Johanna Jaara Åstrand: Viktigast att åtgärda orsaken bakom vinsterna i skolan

Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, skriver Johanna Jaara Åstrand. (red)

Elevens lärande, utbildningens kvalitet eller skolans arbetsmiljö är viktigare än friskolors rätt att ta ut vinst. Det är vi från Lärarförbundet tydliga med. Även om en begränsning av vinstuttag, som regeringens utredare nu har föreslagit, kan stoppa att pengar försvinner från friskolekoncerner, kommer det inte åt orsaken bakom vinsterna.

En begränsning av vinsterna löser inte skolans problem, det hjälper inte de skolor som hankar sig fram för att resurserna inte räcker till. Det ger inte per automatik en likvärdig skola.

Det som däremot skulle hjälpa är ett finansieringssystem för skolan som bättre motsvarar de faktiska kostnaderna. Som en bonus skulle det också kraftigt minska möjligheten att göra enkla vinster.

Många skolor och förskolor har svårt att få ekonomin att gå ihop. Samtidigt har de sju största friskolekoncernerna (Academedia, Internationella Engelska skolan, Kunskapsskolan, Thoréngruppen, Praktiska gymnasiet, Jensen Education och Lärande i Sverige) en rörelsemarginal på åtta procent – nästan en miljard kronor. Hur kan det komma sig? Lärarförbundet har undersökt frågan och svaret är: Skolpengssystemet gör det möjligt.

Skolornas och förskolornas största kostnader är personalkostnaderna. Det är enkelt att öka intäkterna i förhållande till kostnaderna genom att i skolan fylla på klasserna, och i förskolan hålla nere andelen utbildad personal.

Ju fler elever som kan fyllas på i en skolklass, desto billigare blir läraren per elev. Den som fyller en klass med fler elever ökar intäkterna utan att kostnaderna ökar i motsvarande grad. Och den som tappar elever förlorar intäkter som inte kompenseras med minskade kostnader.

För att ta ett räkneexempel: I en kommun finns det sex klasser med 25 elever i varje. Det startar en fristående skola som lockar fem elever från varje klass. Den har en klasstorlek om 30 elever, medan det i de kommunala skolorna återstår 20 elever i varje klass. Konsekvensen blir att de kommunala klasserna får 20 procent mindre resurser, trots att kostnaden för lärare inte minskar. Den fristående skolans klasser däremot får 20 procent mer, trots att kostnaderna inte är högre.

Kommunen lär därför behöva öka skolpengen för att finansiera de egna sex klasserna, vilket leder till att också skolpengen för den fristående skolan höjs. Låt oss anta en höjning med tio procent för att möta de ökande kostnaderna. Då får de kommunala klasserna 88 procent av de ursprungliga resurserna. Samtidigt får den fristående skolans klass 50 procent mer.

När Lärarförbundet har jämfört klasstorlekar talar allt för att detta är orsaken till att friskolekoncernerna kan göra stora vinster. Eftersom klassbegreppet inte är klart definierat har vi tagit fram sannolika delningstal för olika skolor. Oavsett vilka delningstal vi använder är koncernskolornas klasser större än både kommunala klasser och andra fristående skolors.

Det blir än tydligare när vi jämför antalet elever per lärare. Koncernskolorna har i genomsnitt 20 procent fler elever per lärare än de kommunala skolorna, samtidigt som övriga fristående skolor har färre elever per lärare än de kommunala skolorna. Den genomsnittliga fristående skolan ligger sju procentenheter över de kommunala skolorna i antalet elever per lärare, men skillnaden drivs helt och hållet av koncernskolorna.

I förskolan skapas vinsten genom att andelen utbildad personal minskas. Skillnaden mellan en genomsnittlig kommunal förskola och en genomsnittlig fristående förskola är att den fristående förskolan har en förskollärare färre på var sjätte heltidsanställd medarbetare (en förskola med två avdelningar). Löneskillnaden gör att den förskolan går med ett överskott om 100.000 kronor.

Ingen politiker som vill hålla kostnaderna nere borde vara nöjd med ett sådant system – som möjliggör för fristående skolor och förskolor att gå med stor vinst, samtidigt som det urholkar resurserna i de skolor och förskolor som inte systematiskt strävar efter vinstmaximering. Den per-capita-baserade förskole- och skolpengen är ingenting annat än ett teoretiskt ramverk som är irrelevant för hur förskolor och skolor bör finansieras.

Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, utifrån egen och skolans socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det heller inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen.

Ytterligare en fördel med ett ersättningssystem baserat på faktiska kostnader är att skolans finansiering blir mer trögrörlig. En tillkommande eller bortfallande elev innebär inte att ekonomin ställs på ända. Det innebär också att relationen mellan hemmet och skolan kan bli mer samarbetsorienterad, i stället för att likna en kund-leverantörsrelation.

Dagens individbaserade skolsystem innebär att det är den som driver den mest ”effektiva” skolan som kan göra vinst – inte nödvändigtvis den som driver den bästa skolan. Skolpengen är måhända en god affär för friskolekoncernerna, men den är inte det för samhället. Det är hög tid att skrota det oekonomiska skolpengssystemet och i stället utforma ett system som stimulerar kvalitet i undervisningen och låter resurserna göra nytta.

Johanna Jaara Åstrand, ordförande Lärarförbundet