Johanna Lüddeckens: Politiker måste ha modet att investera i en skola som förstår och välkomnar alla barn

Begreppet differentiering väcker ofta starka känslor. I strävan efter att inkludera alla elever i ordinarie undervisning uppstår ibland fler problem än fördelar, speciellt när realiteten präglas av budgetnedskärningar som leder till stora klasser och färre lärare. Därför måste framtidens skola våga bryta med gamla mönster och vara beredd på omfattande förändringar, inte minst i synen på elever. Detta skriver doktoranden Johanna Lüddeckens (red.)

Debatten om utbildning i Sverige belyser ofta begreppet differentiering, ett mångfacetterat begrepp som väcker starka känslor. Som förälder till barn med funktionsnedsättningar och akademiker som delvis fördjupar sig i detta ämne för min avhandling, blir jag vittne till både de dagliga och de historiska effekterna av denna fråga.

Differentiering inom svensk utbildning har genomgått en omfattande förändring sedan 1800-talet. Från en lång tid då elever sorterades efter förmåga baserat på samhällets förväntningar på deras framtida roller, har synsättet gradvis utvecklats till att prioritera individen framför förmågan, vilket speglar en mer inkluderande hållning. Dock har denna övergång inte varit problemfri. Under 1980- och 1990-talen, en period av betydande förändringar med decentralisering och ett nytt fokus på mål och resultat, intensifierades differentieringsstrategierna. Trots en rådande ideologi om att varje elevs potential kunde maximeras, står det klart att även välmenande ideologier kan ha sina brister. I strävan efter att inkludera alla elever i ordinarie undervisning uppstår ibland fler problem än fördelar, speciellt när realiteten präglas av budgetnedskärningar som leder till stora klasser och färre lärare. Detta som i sin tur leder till att allt fler elever utklassas från att klara skolan.

Som mamma upplever jag hur skolan ibland brottas med att balansera ideal och verklighet. Mina barns behov kräver emellanåt särskilda insatser och ibland även anpassade miljöer. När samhällsdebatten ibland hävdar att ”inkluderingen har gått för långt” och idén att elever behöver särskiljas för att skapa likvärdighet (jmf Januariavtalet och Tidöavtalet) utifrån tanken antagandet att det ökar lärares möjligheter att anpassa undervisningen till elevernas möjligheter att lära sig, känner jag både en personlig tvekan och en samhällelig förtvivlan. Att bygga system som baseras på övertygelsen att åtskillnad är nödvändigt för att uppnå likvärdighet kan visserligen leda till förbättrat stöd och fler resurser för elever som mina barn inom det nuvarande systemet. Dock tvivlar jag på att detta verkligen är vägen framåt mot det samhälle jag strävar efter. Jag tror ju egentligen att särskiljande i sig leder till större exkludering, eftersom det minskar tolerans och förstärker oförståelse. Möten främjar förståelse.

För att effektivt kunna utvärdera, förbättra och planera för framtiden är det nödvändigt att se bakåt, analysera tidigare diskurser och uppnå en helhetssyn. Varje utbildningspraktik är unik och föränderlig i sin kontext, vilket också gäller för de individer som deltar och den kommunikation som förs i den. Situationerna som uppstår är unika och kräver därför en anpassad och flexibel syn på differentiering. Det är därför inte möjligt att enbart följa expertråd som fasta recept för hur en lyckad undervisnings- eller utbildningssituation ska se ut. Att inkludera ett helhetsperspektiv är därför essentiellt samtidigt som enskilda delar granskas.

Framtidens skola måste våga bryta med gamla mönster och vara beredd på omfattande förändringar. Det handlar inte enbart om att ha mindre klasser eller tilldela fler resurser till utbildning och lärare – det kräver även ett fundamentalt skifte i hur vi uppfattar utbildningens funktion i samhället, samt vår syn på elever och våra relationer till varandra. Skolledare behöver aktivt stöd från huvudmän för att kunna agera som de ”modiga rektorer” som arbetsmarknaden efterfrågar. Lärare behöver också stöd för att kunna utveckla sina fulla potentialer i en miljö som främjar detta. Politikernas roll blir avgörande här; de måste ha modet att inte bara ekonomiskt, utan även kulturellt investera i skolans framtid.

Våra barn förtjänar en utbildning som ser dem som individer med unika behov och potentialer, inte bara som mottagare av en standardiserad läroplan. Mitt största mål är inte bara att skydda mina barn från en värld som inte förstår dem, utan också att förbereda den världen på att bättre förstå och välkomna dem som de är.

Johanna Lüddeckens, Doktorand i skolledarskap och lärare på Linnéuniversitetet Växjö, Fil. Lic. i specialpedagogik

Referenser

Bachmann, K., & Haug, P. (2006). Forskning om tilpasset opplæring, (Vol. nr. 62). Høgskulen i olda. https://www.udir.no/globalassets/upload/forskning/5/tilpasset_ opplaring.pdf

Dale, E. L. (2008). Fellesskolen: Reproduksjon av sosial ulikhet. Cappelen akademisk forlag.

Persson, B. (2010). Individualisering i svensk skola. In N. Egelund (Ed.), Undervisningsdifferentiering – Status og fremblik. Dafolo, s. 115–128.

Persson, B., & Persson, E. (2012). Inkludering och måluppfyllelse: Att nå framgång med alla elever. Liber.

Skaalvik, E. M., & Fossen, I. (1995). Tilpassing og differensiering: Idealer og realiteter i norsk grunnskole. Tapir.

Foto: ”Graduation of all the grammar schools in Helsingborg” by Björn Söderqvist is licensed under CC BY-SA 2.0.