Johanna Ringarp: Oklart vad som menas med ett återförstatligande av skolan

I dagens skolkris förespråkar en del debattörer att skolan ska återförstatligas. Vad som menas med återförstatligande är dock inte helt tydligt, skriver Johanna Ringarp. (red)

Förra året sökte fler till dokusåpan Paradise hotel (11 000) än till lärarutbildningarna (10 198). Det har medfört att Linnéuniversitet nu går ut med en kampanj för att vända den trenden och ge goda argument för varför studenter ska välja läraryrket. Framtidens skola, lärarprofessionens roll och status och utbildningens kvalitet diskuteras ständigt, men utan att man egentligen kommer fram till några lösningar.

Exempelvis kommer frågan om ett återförstatligande av skolan upp i olika sammanhang. Men vad man menar med återförstatligande och vilken roll friskolorna ska ha i ett sådant system finns det ingen samsyn kring. Däremot verkar alla eniga om att den svenska skolan är i kris.

Ofta läggs skulden på de reformer som trädde i kraft under 1990-talet och som, enligt debatten, medförde usla arbetsvillkor för lärare, svårigheter att rekrytera studenter till landets lärarutbildningar och, kanske främst, till sjunkande kunskapsnivåer i både internationella och nationella kunskapsmätningar.

Vad som däremot ofta försvinner i debatten är att skolan inte var enbart statligt reglerad innan 1989, samt att kommunaliseringspropositionen huvudsakligen förändrade personalansvaret för lärarna. Resten av styrningen av skolan var fortfarande statligt reglerad. Strax därefter flyttades dock beslutanderätten i vissa frågor som exempelvis resursfördelningen, från staten till kommunerna.

Innan kommunaliseringen hade lärarna varit kommunalt anställda men tjänstevillkoren, inklusive lönerna hade reglerats centralt. Förespråkarna för kommunaliseringen, menade att tjänstekonstruktionen hade inneburit att lärarna fallit mellan stolarna. Varken kommunerna eller staten hade tagit på sig ansvaret för dem. Vid ett sammanhållet personalansvar hos kommunerna skulle lärarna därför få en bättre arbetssituation. De tre lärarorganisationerna – Sveriges Lärarförbund, Svenska Facklärarförbundet och Lärarnas Riksförbund – var från början enhälligt emot förändringen. De menade att kommunaliseringen skulle medföra att lärarnas makt över sin egen arbetssituation skulle försämras. I stället för en arbetsgivare skulle splittras upp på flera och att ett centraliserat styre oftast innebar en bättre förutsättning för lika standard än ett decentraliserat styre. Lärarnas farhågor handlade också om att de var rädda för att i stället för att lärarprofessionen skulle få ökat inflytande över sitt arbete så skulle förändringen innebära att andra yrkesgrupper – administratörer eller rektorer – skulle ta makten över deras arbete. Dessutom fanns det en oro att skolfrågorna skulle komma i skymundan när skolan blev en del av kommunernas övriga åtagande. Den statliga regleringen av lärartjänsterna hade på många sätt också givit lärarna en mer självständig roll gentemot kommunpolitikerna än flertalet av kommunens anställda.

Under hösten 1989 fördes kampanjer både för och emot kommunaliseringen och Lärarnas Riksförbund gick i november ut i en omfattande strejk. Genom riksdagens beslut i december och lärarförbundens signering av skolavtalet var både strejken och kommunaliseringsdebatten över. Från och med 1 januari 1991 var kommunaliseringen av lärarna ett faktum.

Allt sedan dess har frågan om ett återförstatligande tagits upp i olika sammanhang, inte minst sedan det har visat sig att såväl diffrentieringen, segregeringen som induvidaliseringen har ökat inom den svenska skolan. Decentraliseringen och den ekonomiska krisen under 1990-talet anses vara två anledningar till detta. Vad som menas med återförstatligande är dock inte helt tydligt. Men det är svårt att tro att en återgång till statligt reglerade lärartjänster i dag när utbildningslandskapet ser helt annorlunda ut vore möjligt. Det förespråkarna främst önskar lösa med ett förstatligande handlar mer om få en mer likvärdig utbildning oavsett var i landet man bor. I flera förslag som har lagts de senaste decenniet går det också att se att staten har försökt runda kommunerna genom att i de statliga styrningsdokumenten vända sig direkt till rektorna och skolorna. Som en konsekvens har skolans ledare klämts dels mellan statens och kommunens skolpolitiska mål och riktlinjer, dels att vara både pedagogisk ledare och kommunal verksamhetschef. Rektorsprogrammet och lärarlegitimationen är två andra exempel då den nationella nivån försökt att öka sitt inflytande över skolan.

Att säga att dagens skolsituation är en konsekvens av kommunaliseringen är också en sanning med modifikation. Tätt efter kommunaliseringsbeslutet infördes en rad andra reformer som innebar en större förändring av regleringen och styrningen av utbildningsväsendet. Genom propositionerna ”Om ansvaret för skolan” och ”Om valfrihet och fristående skolor” öppnades utbildningsområdet upp för flera aktörer. Besluten innebar att Sverige gick från att i princip enbart haft en offentlig driven skola till att också privata (vinstdrivande såväl som ideella) huvudmän fick möjlighet att driva skolor. Propositionen ”Valfrihet i skolan” från 1993 medförde slutligen att rätten att välja skola, också över kommungränser, lagstadgades och att det fria valet av skola skulle vara en grundläggande princip för fördelning av utbildningsplatser och underlag för etablering/avetablering av skolor.

Här kan man också fråga sig vilken roll friskolorna ska ha om skolan ska återförstatligas? Är det möjligt att förstatliga även de fristående skolorna, eller gäller förändringen enbart de kommunala skolorna? Och vad skulle en sådan förändring innebära för utbildningssytemet i stort? Friskolor och möjligheten att fritt välja skola är, oavsett vad vi tycker, numera centrala delar av det svenska utbildningssystemet. De som föreslår ett återförstatligande måste därför reda ut vilken roll och plats de fristående skolorna ska ha i en förstatligad skola.

Johanna Ringarp, samtidshistoriker vid Uppsala universitet.

Referenser

Linneuniversitetet, ”Borde inte fler söka till en lärarutbildning än till en dokusåpa?”, soklarare.se.

Regeringens proposition 1990/91:18, Om ansvaret för skolan (1990), Stockholm.

Regeringens proposition 1991/92:95, Om valfrihet och fristående skolor (1992), Stockholm.

Regeringens proposition 1992/93:230, Valfrihet i skolan (1993), Stockholm.

Ringarp, Johanna (2011). Professionens problematik: lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling. Diss. Lund: Lunds universitet.

Ringarp, J. (2014). ”Utbildningspolitiken – från kommunaliseringen till PISA”, Ivarsson Westerberg, A., Waldemarson, Y. & Östberg, K. (red.), Det långa 1990-talet: när Sverige förändrades, Umeå: Boréa.

Skolverket (2009). Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer. Stockholm: Skolverket.

Skolverket (2013). PISA 2012: 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Stockholm: Skolverket.

 

 

6 Comments on “Johanna Ringarp: Oklart vad som menas med ett återförstatligande av skolan

  1. Det finns ett antal lösningar. En är att det offentliga skolsystemet “förstatligas” ett annat är att man återinför sektorsbidraget till skolan och gör staten till en aktör av vid lönesättningen av lärare.
    Det är viktigt att diskutera detta men också att finansiering av skolor både kommunala och friskolor måste ske på ett annat sätt än genom momentant förändrad elevpeng.

  2. “Staten” styrde allt inför överlämnandet och det fanns aktörer på riksnivå som medvetet blandade bort korten och spelade ut olika lärargrupper mot varandra! Lärarna skulle helt enkelt avprofessionaliseras och inte vara en “trög praxisgrupp”! Redovisat av Carlgren&Marton (2000?) i “Lärare av idag – lärare i morgon” (ur minnet).

    Jag har flera texter om detta och om du hör av dig via mail hakanbrm@hotmail.com skickar jag några. Jag har varit med hela vägen som facklig förtroendeman i LR och sedan i SULF. 1980-1994 på högstadiet och 1995-2004 på universitetssidan vid matematikinstitution och lärarutbildningar och var “insyltad” till viss del i att “fixa” kursplaner och utbildningsplaner på Ltu men också i Växjö då SvSO-lärare skulle “omskolas” i matematik.

    Lärarreformerna 1989 och 2001 blev träff sänk för matematik och fysik och det påverkar även “real-life”-resonemang och “läsförståelse”. Det går inte att formulera sig på en blogg och varför Leif Lewin inte frågade någon fysikadjunkt i levande skick som undervisat på högstadiet 1985-1991 är ytterst besynnerligt då det är TIMSS och PISA och matematikresultaten det mest handlat om!

    Vi var i princip kommunaliserade och låsta till kommunpoäng där tjänsteunderlag kunde manipuleras via omöjliga tjänster redan vid Lgr 80:s införande! Därför var rörligheten låg hos just adjunkter som hade två ämnen! Efter riksdagsbeslutet 1985 gällde det att rädda sig över till gymnasiet och NV-programmet!

  3. Visst, talet om förstatligande kan låta bra i vissa öron men är ofta medvetet luddigt.
    Glöm inte att läroplanerna 1993 tydligt var adresserade till bl a rektor. Detta alltså inte ‘nytt’.

  4. Mycket kan sägas om en förstatligande av skolan. Främst om följande påstående: “Det förespråkarna främst önskar lösa med ett förstatligande handlar mer om få en mer likvärdig utbildning oavsett var i landet man bor.”

    Något större feltänk får man leta efter. Vad debattörerna eftersträvar är likhet inte likvärdighet. Om man studerar skollagen och ansvarskommitténs betänkande noteras i 1 kap 9 § fastslår att med likvärdighet menas att nå fastställda nationella mål i skollagen och andra styrdokument som läroplanen. HUR de nås är upp till varje skola att se till. Se även: http://pluraword.blogspot.se/2015/01/slut-gapen-i-svensk-skola.html

    Det var inte precis det den gamla regelstyrningen ägnad sig åt. Då var likhet det som gällde. Resultatet av det vet vi. En regid styrning som gjorde skolan inflexibel. Dessutom var skolans driftsekonomi kopplade till länsskolnämnderns ekonomistyrning. Vad som dock gick förlorat i kommunaliseringen och SÖs nedläggning var ämneskonferenserna. Där ämnesdidaktik diskuterades och utvecklades.

    Dessutom råder det en klar missuppfattning om det kommunala självstyret av skolorna. Skollagen är en överrock på den politiska nämnden i kommunen eller styrelsen för fristående huvudmän. Skollagen är en speciallag som tar över allmänna lagar som kommunallagen och aktiebolagslagen eller föreningslagen. Huvudmännen har bara ett genomförande uppdrag gentemot staten. Och mandatet är bara kopplat till utbildningen = verksamheten. Undervisningen är något som direktstyrs av staten via skollag, skolförordningen och läroplanen.

  5. En fråga till Roger J Danielsson som skrev följande.
    “Skollagen är en speciallag som tar över allmänna lagar som kommunallagen och aktiebolagslagen eller föreningslagen.”
    Skollagen … tar över…kommunallagen och aktiebolagslagen …
    Vad menar du?

    Skollagen står inte över t ex aktiebolagslagen.
    Om inte aktiebolaget ger avkastning till ägarna så kan styrelsen, och skall, försätta bolaget i konkurs. Bolaget finns för att ge dess ägare avkastning, vinst.
    Från Friskolornas riksförbunds hemsida, 9 sep 2014:
    ”8 av 10 friskolor som drivs som aktiebolag säger att förslagen från partier om en kraftig begränsning av vinstutdelning har påverkat deras syn på företagets framtid negativt. Det visar en ny undersökning gjord av Ipsos på uppdrag av Danir.”
    Vidare kan man läsa att företagen planerar att dra ner på antalet anställda, vilket ger sämre kvalité på undervisningen, men säkrar avkastningen till ägarna.

    I praktiken står även kommunallagen över skollagen. Ett citat ur boken “Att göra tänkandet synligt” av Arevik&Hartsell:
    ”På kommunal nivå framträder skolans förvaltningsfrågor på ett mer påtagligt sätt. Misslyckas kommunen med förvaltningsfunktionen kan staten sätta kommunen under tvångsförvaltning med hänvisning till kommunallagen. Misslyckas man däremot med de mål och uppdrag som skollagen stadgar händer sällan något.”

    Jag undrar: finns det något exempel på att skollagen har stått över kommunallagen?

    Alla kategorier av yrkesverksamma inom skolan vittnar istället att det är ekonomin som styr, inte ”främja alla barns och elevers utveckling och lärande”(Skollagen Kap1, §4

    • När det gäller skolans verksamhet styrs den av skollagen. Det är inte fritt för fristående skolor att använda vilken läroplan som helst (1 kap 11 §). Det är inte fritt att bestämma vad styrelsen i ett aktiebolag ska göra i sin arbetsordning. Här måste styrelsen som skolhuvudman till sin ordinarie arbetsordning inkludera systematiskt kvalitetsarbete (4 kap 3 §). Skulle kunna ta fler exempel på vad som gäller aktiebolag och ekonomiska föreningar.

      När vi kommer till kommunerna är det den politiska nämnden som är skolhuvudman. Inte förvaltningen som somliga tror. Som bekant finns Skolinspektionen till för att se till att kommunerna sköter sitt uppdrag enligt skollagen, förordningar och läroplaner. Uppfyller inte huvudmän kraven har Skolinspektionen idag sanktionsmöjligheter. Viten är ett sådant instrument.

      Skulle kunna ta flera exempel på var skollagen griper in. Det är alltså inte skolpolitikerna i kommunen som kan driva egna kampanjer kring skolan. Ta bara det här med mål. Om kommunen vill ha egna mål på skolan får de bara ligga inom de fastställda nationella målen (4 kap 5 §). Inga egna utanför det nationella uppdraget.

      Därtill kan man lägga att den yttersta makten över den juridiska tillämpningen av skollagen görs av Högsta Förvaltningsdomstolen.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »