Skola och SamhälleJohannes Westberg: Utredningen ger realistiska förslag
När ojämlikheten i den svenska skolan diskuteras föreslås inte sällan lösningar som antingen är för obetydliga eller för omfattande. Frågan är mer komplex än så. Johannes Westberg efterlyser en mer nyanserad debatt där förslagen är rimliga att genomföra och baseras på forskning (red.).
Debatten om betänkandet En mer likvärdig skola har varit alltför polariserad och fokuserad på frågor om kötid och fristående skolor. För att kunna göra en god bedömning av utredarnas arbete behöver vi placera utredningen inom ramen för en bredare diskussion kring skolfinansieringens dilemman. Vi kommer då att se att denna utredning utgör ett viktigt steg mot en mer forskningsbaserad reformering av skolan.
När vi diskuterar en utredning, är det viktigt att placera den i en riktig kontext, för att på ett klokt sätt kunna bedöma dess förslag. Vi får inte glömma att detta inte är en utredning om fristående skolor, utan det handlar om skolväsendet som helhet, med fokus på frågor om resurser och likvärdighet. Det är alltså fruktbart att se betänkandet En mer likvärdig skola som underlaget för en skolfinansieringsreform: den handlar som undertiteln anger om förbättrad resurstilldelning och minskad skolsegregation.
Detta påpekande kan framstå som banalt, men det får viktiga konsekvenser när vi läser utredningen. Det innebär att vi, i enlighet med uppmärksammade forskare som Allan Odden och Lawrence Picus (2004), bör vara medvetna om att skolfinansiering är en av de mest missförstådda områdena inom utbildningspolitik. Det innebär också att vi bör vara medvetna om att det finns en oändlighet av forskning inom området, där frågor kring privat och offentligt, och centralisering vs decentralisering, är grundläggande teman, och det finns ett överflöd av studier som ägnats åt olika former av resursfördelning inom ett offentligt skolväsende. Vi blir därmed också uppmärksammade om att utredningen är en del av en mycket lång historia av debatt kring privata aktörer i offentlig sektor (se Linnarsson 2017).
Framförallt innebär denna kontext att valet av ämne (likvärdighet) framstår som riktigt. Likvärdighet är trots allt en av de viktigaste frågorna i skolfinansieringens historia sedan andra världskriget, såväl i Europa som i USA, tillsammans med effektivitet och valfrihet. I en tid av ökade sociala och ekonomiska klyftor, där dessa dessutom är under stor debatt, framstår frågan som särskilt relevant.
Läser man utredningen från denna bakgrund, framstår valet av åtgärder som rimliga. Skolfinansiering handlar inte bara, eller främst, om att lösa problem, utan också om att hantera dilemman, det vill säga hantera svåra val mellan viktiga, och stundtals konkurrerande, värden. Efter en tid där valfrihet vägt tungt i den offentliga debatten om skolan, hade det förstås varit enkelt att låta pendeln helt slå över i en betoning av likvärdighet. Utredningens strävan efter att hantera detta dilemma med sina förslag är lovvärt. Hade skolans finansiering varit ett enkelt problem, hade det naturligtvis redan varit löst.
Som ett förslag till skolfinansieringsreform, framstår slutligen reformernas skala som passande. Inte sällan kännetecknas reformförslag av bristande balans. Antingen vill man ändra skolan genom något allt för litet (läs exempelvis ordningsbetyg), eller så baseras reformförslag på storslagna utopier, med naiva förhoppningar om att grundläggande systemförändringar ska åstadkomma verklig förändring i skolan. Betänkandet En mer likvärdig skola är föredömligt i sina förslag på förändringar som både borde vara möjliga att genomföra politiskt och praktiskt – två grundläggande kriterier för en god skolreform. Det är också förändringar som – långt bortom luftiga idédebatter kring barnsyn, kunskapssyn och lärarauktoritet – faktiskt kan påverka skolväsendets utveckling. Det uppmärksammade förslaget att överge kötid – vilket inte är orimligt givet dess negativa sidor – är ett gott exempel på detta. Det framstår dessutom som ett ganska elegant sätt att hitta en balans mellan valfrihet och likvärdighet inom nuvarande system: valfriheten behålls och alla elever får mer likartade möjligheter att göra ett informerat skolval och antas när skolstarten närmar sig.
Placerar man betänkandet i skolfinansiell kontext, innebär detta dock att jag gärna hade sett mer information om bakgrunden och alternativen till de konkreta förslag som läggs. Förslagen om ökad statlig styrning framstår som oundvikliga givet forskningslitteraturen inom området, men de konkreta förslagen om sektorsbidrag och introduktionen av en regional organisation av Skolverket är inte lika övertygande. Handlar inte statsbidragsreformer allt som oftast om att antingen sammanföra flera statsbidrag till ett generellt statsbidrag, eller att ersätta ett generellt statsbidrag med flera riktade statsbidrag? Och hade exempelvis tillsättandet av aktionsgrupper, liknande de som under 1990-talet arbetade med förskolans expansion, varit ett bättre alternativ än en sådan regional organisation?
I fokus för utredningen står likvärdighet och skolval, men det finns aspekter av detta frågekomplex som hade kunnat fördjupas. Givet att utredningen behandlar frågan om likvärdighet och resurstilldelning hade jag förväntat mig en mer omfattande diskussion kring den nuvarande tämligen generösa etableringsfriheten. Återigen finns intressanta jämförelser att göra med barnomsorgen, där kommuner före 2006 hade utvidgade möjligheter att själva bestämma över vilka förskolor som de skulle ha i sin kommun: bestämmelser som ansågs viktiga både för att upprätthålla kvalitet och för att hålla nere kommunernas kostnader för verksamheten. Jag hade också gärna sett att diskussionen kring skolpengens konstruktion hade utvecklats. Trots motståndet från friskolorna, är utredningen är trots allt inte ensam om att förespråka en flexibel skolpeng.
Jag hade också gärna sett en fördjupad diskussion rörande frågan om skolval och valfrihet. Valfrihet är liksom likvärdighet ett viktigt värde, och på samma sätt som nuvarande skolval sätter gränser för likvärdigheten begränsar det valfriheten. Detta framgår exempelvis vid en jämförelse med hur valfrihet formulerades i Lgr 62 rörande grundskolans tillvalsämnen. Detta tillval var designat att vara fritt i relation både till individens förmåga (en elev kunde exempelvis välja tillval som inte passade dess anlag), men även i relation till föräldrarnas och hemmens utbildningstraditioner. Genom att erbjuda upprepade valsituationer, var syftet att frigöra valet så att det sammanföll med individens intressen, och inte enbart med familjens. Hur ett sådant frigörande skolval skulle kunna konstrueras, är kanske en fråga för framtida utredning. Avskaffandet av kösystemet kan ur ett sådant perspektiv just ses som ett steg i riktning mot en sådan ökad valfrihet för den individuella eleven eftersom det frigör eleven från föräldrarnas agerande.
Trots dessa invändningar lovat betänkandet gott. Med förslag om gemensamt skolval, nya urvalsgrunder, reviderad skolpeng och sektorsbidrag tas ett nytt steg i utvecklingen av vårt svenska skolväsende som är forskningsbaserat, medvetet om skolfinansieringens dilemman, och därmed fjärran den offentliga debattens symbolpolitik. Det är kanske inte den utredning som ideologer längtat efter, men det är en trevlig läsning för en forskare, och kan mycket väl innehålla de förslag som vårt skolväsende behöver. Just eftersom betänkandet föreslår små och realistiska steg i skolans historia är det ett stort och hoppfullt steg i skolpolitikens 2000-tal i riktning mot en mer forskningsbaserad reformering av skolan.
För vidare läsning
Linnarsson, Magnus. (2017). Problemet med vinster: riksdagsdebatter om privat och offentlig drift under 400 år. Lund: Nordic Academic Press.
Mitch, David. (2004). School Finance. In Geraint Johnes & Jill Johnes (Eds.), International handbook on the economics of education (pp. 260-297). Cheltenham: Edward Elgar.
Odden, Allan, & Picus, Larry. (1992). School finance: a policy perspective. New York: McGraw-Hill.
Johannes Westberg är professor i utbildningens historia och filosofi vid universitetet i Groningen, professor i pedagogik vid Örebro universitet.
Bild från Creative Commons Zero – CC0
One Comment on “Johannes Westberg: Utredningen ger realistiska förslag”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Vet inte riktigt var Johannes Westberg befinner sig. Isolerad från massmedia? I Göteborg har det nyligen varit ett skolval inför hösten. Resultatet har blivit ett totalt haveri. 1500 barn står utan skolplacering. Barn gråter sig till sömns eftersom de bryts upp från sin skola och sina kompisar och placeras långt därifrån. Föräldrar är upprörda. Politikerna två sina händer. Hur kunde det gå så här? Idéerna har politikerna hämtat från skolkommissionen. Björn Åstrand satt i skolkommissionen och har torgfört samma idéer i sin utredning. Utredningarna är en planekonomisk dröm om att staten ska kunna ordna en förnuftig fördelning av barnen. Men ingen vet utfallet förrän efteråt. Då återstår kaoset. Släng utredningen i papperskorgen.