Skuggan – John L. Rudolph: Experimentell och evidensbaserad forskning om skolan – en återvändsgränd?

Experimentell och evidensbaserad skolforskning efterfrågas av starka röster i den svenska skoldebatten. Mer skattepengar satsas också på denna typ av forskning. Men vad kan vi vänta oss för resultat? John L. Rudolph, redaktör för den vetenskapliga tidskriften Science Education, manar till försiktighet. En stark tilltro till dessa metoder kommer sannolikt att skapa fler problem än det löser. (red)

I strävan efter att identifiera de utmaningar som skolan står inför har forskningen om skolan både utpekats som ett nuvarande problem och en framtida lösning. Ett exempel på detta ges i en forskningsstrategisk text från Institute of Education Sciences (IES), en amerikansk motsvarighet till Skolforskningsinstitutet som bildades 2002 i syfte att stödja utbildningsvetenskaplig forskning för att förbättra elevers prestationer i skolan.

IES skriver att det funnits en tendens inom skolans värld att “alltid producera nya idéer, nya innovationer och nya tillvägagångssätt” och att detta varit en del av en lång, improduktiv historia av skolans praktik som går fram och tillbaka utan tydlig riktning. Vad som behövs, menar IES, är en “lämplig evidensbaserad utvärdering” som kan identifiera vad som “de facto innebär förbättringar” och som även kan “bidra till att skapa en mer övergripande vetenskaplig grund för utbildningsvetenskaplig forskning” (IES, 2013). Man kan bakom dessa formuleringar ana en frustration och en längtan efter en skolforskningsmodell som slutligen ska göra upp med de ständigt nya modeflugorna i skolans värld och istället bidra med kunskap som kan garantera reproducerbara resultat i alla klassrumssituationer. Denna önskan är högst förståelig, vem vill argumentera emot tydliga framsteg inom det område som rör elevers lärande?

Tilltron till experimentella och evidensbaserade forskningsmodeller inom skolans område är dock ingen ny och revolutionerade idé. Så långt tillbaka som på 1950-talet kan vi finna statliga försök att omvandla skola och utbildning utifrån forskningspraktiker och organisationsmodeller som hämtats från naturvetenskapernas område, där instrumentell och kumulativ framgång var normen.

Mer nyligen har vi exempelvis nobelpristagaren och fysikern, numera även utbildningsforskaren, Carl Wieman som menar att effektiva och reproducerbara metoder för undervisning endast kan nås genom att applicera “grundläggande praktiker och forskningsansatser från naturvetenskaperna”. Dylika ansatser, menar han, “förklarar varför naturvetenskaperna har nått sådana framsteg i en sådan remarkabel takt i dagens moderna samhälle” (Wieman, 2007). Om bara utbildningsvetenskaplig forskning hade förmått att prestera liknande framsteg, tycks han mena. Ni känner säkert igen denna typ av kritik mot skolforskning från debatten i Sverige.

Attraktionen hos naturvetenskapliga forskningsmodeller är uppenbar. I mötet med komplexa och bestående problem inom skolans område tycks de lova objektiva resultat, likformiga lösningar och standardiserade interventioner som är mindre sårbara för ideologisk förvrängning och som verkligen kommer “fungera” i våra klassrum. Sådana lösningar gör det lättare att hävda att skattepengarna spenderats på ett klokt och kostnadseffektivt sätt. Dessutom ligger dylika forskningsansatser nära den uppfattning om vetenskap som dominerar bland allmänheten. “Vetenskap” är för den vanlige medborgaren något som har en experimentell grund och där det finns en hypotes som endera förkastas eller bekräftas med absolut säkerhet och som därtill ofta bidrar till en förklaring av hur en bit av naturen “faktiskt fungerar”. Från politiskt håll är det lättare att uppbåda stöd för metoder och tillvägagångssätt som ligger i linje med den dominerande uppfattningen om vad “riktig” vetenskap är. Vetenskap, i alla fall denna specifika uttolkning av densamma, har en kulturell auktoritet som saknar motstycke i det moderna samhället och det är inte förvånande att denna typ av utgångspunkter för forskningsstrategier tilltalar många.

Men denna syn på vetenskap representerar bara en mycket ringa del av den myriad av intellektuella, sociala och kulturella praktiker som faller under beteckningen vetenskap. Detta är sant även om vi begränsar oss till naturvetenskaperna. Naturvetenskapliga forskningsmetoder är i hög grad kontextbundna och avhängiga sin tid. Det är därmed uppenbart att många forskningsansatser faller utanför den smala definition av vetenskap som kan kallas experimentell. Detta faktum gör dem dock inte mindre vetenskapliga.

Om vi därtill accepterar att forskningsmetoder är avhängiga de fenomen vi försöker förstå är det rimligt att vi frågar oss om de fenomen som hör lärande och undervisning till bäst undersöks med hjälp av experimentella angreppssätt. Låt mig vara tydlig med att jag inte är emot användandet av ”rigorösa” metoder som kan säkerställa tillförlitliga och reproducerbara forskningsresultat. Det skulle vara mot allt förnuft att lägga resurser på arbete som inte slutligen leder till kunskap som kan bidra till att vi fattar bättre beslut, skapar omständigheter eller interagerar med varandra på sätt som ligger bättre i linje med de syften vi har. Empirisk forskning handlar när allt kommer omkring om att försöka förstå hur något fungerar så att vi kan utnyttja denna kunskap för våra syften.

Konsekvenser

Det finns utan tvekan aspekter av lärande och utbildning som lämpar sig för experimentell forskning, och när det gäller vissa frågor kan faktiska framsteg göras. Men vi bör med rätta vara oroade när beslutsfattare lyfter vissa forskningsansatser som de önskvärda i ett missriktat försök att säkerställa resultat på ett sätt som knappast låter sig göras givet hur fenomenet som ska studeras är beskaffat. Konsekvenserna av sådana handlingar måste noga betänkas.

För det första, om vi accepterar att naturvetenskapliga och utbildningsvetenskapliga system fungerar på fundamentalt olika nivåer av komplexitet, så kommer varje försök att föra utbildningsforskning i riktning mot en experimentell ansats där vi försöker mäta och/eller kontrollera nyckelvariabler att fallera på den mer övergripande och samhälleliga nivå som verkligen betyder något. För att uttrycka det än tydligare, de variabler vi kan mäta i ett sådant system sammanfaller sällan med de kunskaper vi värderar allra högst i samhället.

För det andra, om vi tror att framsteg inom utbildningsvetenskaplig forskning endast kan göras om vi omfamnar något liknande experimentella modeller från naturvetenskap eller medicin, då måste vi, för att få dessa modeller att verka även i skolans värld, utforma skolans praktik så att den blir så lik som möjligt de experiment som genererat resultaten. Vi behöver med andra ord göra lärmiljöerna i skolan mer laboratorielika, en förändring som kräver förenklingar av skolans nuvarande ”naturliga” praktiker. Detta kan exempelvis åstadkommas genom standardisering av kunskapsmål, detaljerade lektionsplaneringar och en reducering av individuell och institutionell autonomi. Endast genom att göra skolan mer laboratorielik kan vi garantera att resultaten av experimentell forskning blir tillämpliga på skolans område.

Det har inte gått mig förbi att vi redan nu lever med oönskade konsekvenser av båda ovanstående slag. Mer forskning behövs för att öka förståelsen av hur utbildningsvetenskaplig forskning, politisk styrning av skolan och skolans praktik på bästa sätt kan samverka i syfte att nå det mer övergripande målet för skolan, sociala framsteg.

Ett första, logiskt steg mot detta är att öka kunskapen bland allmänhet och politiker för den mångfald av vetenskapliga metoder som finns och hur dessa verkar för att generera tillförlitlig kunskap. Talet om evidensbaserad utbildningsforskning spelar på just den typ av missuppfattningar om vetenskap som allmänheten ofta har, vilket kommer att få konsekvenser för utbildningsvetenskaplig forskning som sådan men också för den undervisning som kommer att införas för våra barn och ungdomar i skolan som resultat av detta.

 

(John L. Rudolph är professor vid University of Wisconsin–Madison. Han är redaktör för Science Education, en av de ledande tidskrifterna internationellt inom utbildningsvetenskaplig forskning.)

Denna text är baserad på en artikel publicerad i Educational Researcher 2014 (Översättning och bearbetning av Magnus Hultén och Jonas Hallström i samarbete med författaren) :

John L. Rudolph (2014). Why Understanding Science Matters: The IES Research Guidelines as a Case in Point. Educational Researcher, 43(1), 15–18. Link: http://edr.sagepub.com/content/43/1/15.abstract

Källor

IES. (2013). Institute for Education Sciences: Request for applications– Education research grants. U.S. Department of Education. Washing- ton, DC: Government Printing Office

Wieman, C. (2007, September/October). Why not try a scientific approach to science education? Change, pp. 9–15.

 

2 Comments on “Skuggan – John L. Rudolph: Experimentell och evidensbaserad forskning om skolan – en återvändsgränd?

  1. Något mera meningslöst än ett Skolforskningsinstitut som forskar i ett yrke som har spelat ut sin roll och som därför snart kommer att läggas ner, kan man knappast tänka sig. Men kanske det är bra för skoldebatten.

  2. Instämmer med författarens kritik och de farhågor som beskrivs. Man bör betänka att experiment tex i fysik är “avskärmade” från yttre störningar. Detta leder till att resultaten kan upprepas oberoende av tid och plats. I skolans värld råder det motsatta, lärandemiljöer påverkas och förändras oavbrutet av omgivande samhälle, kultur och hemmiljö. Dessutom är regelbundenheter som finns delvis av politisk karaktär, tex nuvarande läroplan. Om några år ersätts den troligen av en ny med ett annat system för betygsättning, kunskapsmål och syn på medborgarskap och bildning. Det är inte precis några “naturlagar” det handlar om utan om tillfälliga, lokala, föränderliga och oerhört komplexa samband. Därför förblir det nog en dröm att utveckla någon generell “undervisningsteknologi”, det som är en succe’ i en skola med medelklasselever är troligen en katastrof i en förortsskola några mil därifrån. Undervisningsformer som fungerar utmärkt i Japan kanske inte alls fungerar i Sverige på grund stora kulturella skillnader och olika barnuppfostran. Det finns inga “quick fix” som kan importeras från naturvetenskapen eller annat håll. Visst bör man beforska skolans värld, men med stor respekt för områdets komplexitet och föränderlighet. Det gäller ju inte minst nuvarande forskning i pedagogik och didaktik. Alltför ofta får lärare höra “forskningen säger” och några år senare, eller i en annan föreläsningssal, säger forskningen något annat. Lite mindre anspråk och stor ödmjukhet inför lärares yrkeskunnande är en bit på vägen.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS