Skola och SamhälleJonas Nilsson: Vilken frihet ska skolan värna?
“Skolsystemet fungerade i stort sett som ett klassamhälle i miniatyr.” Så beskrev Tage Erlander i sina memoarer ordningen med två parallella skolsystem som rådde fram till 1962. Notera att han använder imperfekt; problemet hade lösts genom införandet av enhetsskolan. För gott, förmodade han antagligen. Idag vet vi bättre: Föräldrarnas socioekonomiska bakgrund spelar nu lika stor roll för barnens skolresultat i Sverige som i USA. Genom de internationella PISA-undersökningarna kan vi följa den svenska skolans sorgliga färd från föredöme till medelmåtta. Det har varit en snabb resa; så sent som år 2000 hade Sverige fortfarande ett av de mest likvärdiga skolsystemen i OECD. Sedan dess har segregationen ökat dramatiskt. Skillnaderna mellan högpresterande och lågpresterande elever har ökat och de går i allt mindre utsträckning på samma skolor.
Segregationens effekter är, som Skolverket konstaterat (s 9), väl kartlagda i internationell forskning. När elever som redan har det svårt i skolan segregeras från dem som har goda förutsättningar så sjunker deras resultat ytterligare. Det var precis detta som har hände mellan 2000 och 2009. Resultaten har försämrats generellt i samma takt som likvärdigheten och det beror framför allt på att redan lågpresterande elever nu lyckas ännu sämre. Svaret från skolpolitiker till både höger och vänster har varit att utlova mer pengar till skolor med stora problem. Inget fel i det, men det bör påpekas att det är en metod som i viss utsträckning redan prövats, utan att komma i närheten av att lösa problemet. Om det över huvud taget går att säkra likvärdigheten på det sättet kommer det alltså sannolikt att bli väldigt dyrt.
Antagligen hade det ändå varit värt pengarna, om det inte också vore ett sådant enormt slöseri. En intressant aspekt av segregationen är nämligen att eleverna med goda förutsättningar inte verkar få några som helst ytterligare fördelar av att omges med andra högpresterande elever. PISA-undersökningarna visar tvärtom att också deras resultat försämrats något under 2000-talet. Detta innebär att vi rimligen skulle kunna höja de lågpresterande elevernas resultat markant, utan att försämra de högpresterandes, bara genom att se till att de hamnar i samma klassrum. Helt gratis. Extrapengarna skulle istället kunna användas för att exempelvis öka lärartätheten och höja lärarlönerna, vilket skulle komma alla elever till del, också de högpresterande. Eleverna skulle dessutom få förmånen att komma i kontakt med människor som inte har samma bakgrund som de själva. Alla vinner.
Vi kan alltså inte nöja oss med att betrakta segregationen som ett slags naturkraft vars skadeverkningar vi i bästa fall kan minimera. Vi måste återupprätta den likvärdiga, integrerade skolan. Av pedagogiska skäl, såväl som sociala och ekonomiska. Låt oss därför titta närmare på de tre av de vanligaste förklaringarna till den försämrade likvärdigheten: Kommunaliseringen, bostadssegregationen och det fria skolvalet.
Just kommunaliseringen brukar lyftas fram av Folkpartiet som huvudorsaken till den bristande likvärdigheten. De har en poäng; det är uppenbart att alla kommuner inte har samma förutsättningar att satsa på skolan. Ändå missar kritiken målet. Beslutet om kommunaliseringen togs redan 1991 och kan därför inte förklara varför likvärdigheten förblev god genom hela 90-talet för att sedan försämras stadigt under det följande decenniet. Däremot sammanfaller den minskade likvärdigheten väl med friskolornas expansion; sedan millenieskiftet har andelen elever som går i friskolor ökat från 4,1 till 11,9 procent i grundskolan och från 5,6 till 23,8 procent i gymnasiet. Bristen på likvärdighet verkar dessutom vara som värst inom kommunerna. Det är definitivt värt att fortsätta överväga ett återförstatligande, men innan man rusar iväg och kastar ut skolan i ännu en kostsam och tidskrävande strukturomvandling bör man ha klart för sig att det inte är här som det stora likvärdighetsproblemet ligger.
Bostadssituationen då? Det hävdas ibland att skolsegregationen inte förvärrats av det fria skolvalet, utan att den helt och hållet beror på bostadssegregationen. Detta påstående bör besvaras på två sätt. För det första: Det är inte sant. Bostadssegregationen är en viktig faktor, men den kan bara förklara en begränsad del av den minskade likvärdigheten. Detta demonstreras bland annat i en forskningsrapport från Stockholms Universitet från förra året. För det andra: Vad vill ni då göra åt segregationen på bostadsmarknaden? Det duger helt enkelt inte att först gömma sig bakom bostadssegregationen och sedan sitta med armarna i kors när bostadsmarknaden havererar till följd av den egna politiken. En likvärdig skola kräver alltså också en progressiv bostadspolitik; aktiv statsplanering för blandade områden och fler hyresrätter. Men här finns också en vidare poäng: Skolan kan inte behandlas som en isolerad ö i samhället. Den påverkas i allra högsta grad av andra politikområden; arbetsmarknaden, integrationen av invandrare, barnfattigdomen. Vi kan inte låta samhället slitas isär av ökade klyftor och sedan förvänta oss att skolan ska komma in och mirakulöst ge fattiga barn från förorten samma livschanser som medelklassungarna i innerstaden. Det finns ingen lärarkår i världen, legitimerad eller ej, som klarar det konststycket.
Så har vi friskolorna och det fria skolvalet. Med tanke på alla problem som orsakats av dessa reformer är det fullt förståeligt att det höjs röster för att helt enkelt riva upp dem. Men det är troligen varken realistiskt eller nödvändigt. Friskolorna utgör nu en så stor del av utbildningsväsendet att de inte utan vidare skulle kunna ersättas, för att inte tala om hur det skulle påverka alla de barn som plötsligt skulle tvingas byta skola. När likvärdigheten nu försämrats så mycket vore det dessutom orimligt att förvägra föräldrarna den enda omedelbara möjligheten de har att garantera sina barn en bra skolgång. Och framför allt är möjligheterna att arbeta inom det skolsystem vi har ingalunda uttömda. Så låt oss börja där.
Första steget borde vara ett fördjupat samarbete mellan skolorna, kommunerna och staten. Idag förväntas skolorna bara ta ansvar för de elever som för tillfället går där, medan kommunerna ska ta ett helhetsansvar utan att ha några större möjligheter att påverka annat än ersättningssystemen. Skolministern verkar å sin sida huvudsakligen se sin roll som ett slags coach, som ska berätta för lärarna hur de ska göra sitt jobb. Mot den bakgrunden är det inte särskilt märkligt att segregationen kan framstå som en opåverkbar naturkraft. Det verkar till att börja med helt nödvändigt att begränsa etableringsfriheten så att kommunerna får inflytande över var, när och hur nya skolor startas. Vi skulle också kunna justera intagningsreglerna så att de också tar hänsyn till behovet av mångfald utifrån det tillgängliga elevunderlaget, till exempel genom särskilda kvoter. Och varför inte försöka samordna, förbättra och rikta informationen till föräldrarna så att fler får möjlighet att göra ett verkligt val?
För att sådana åtgärder ska bli effektiva måste dock skolorna vara villiga att samarbeta, och här går skiljelinjen antagligen inte mellan kommunala skolor och friskolor, utan rakt igenom den senare kategorin. Något förenklat finns det rimligtvis två skäl att starta en friskola; antingen är man primärt intresserad av utbildning eller så är man framför allt ute efter att tjäna pengar. Den första kategorin – eldsjälarna – skulle sannolikt kunna övertalas att samarbeta med kommunerna för att motverka segregationen, men för den andra kategorin – riskkapitalisterna – är segregationen själva affärsidén. Eftersom intäkterna är helt knutna till eleverna är det enda sättet att tjäna pengar på en skola att minska kostnaderna. Samtidigt måste man uppnå bra resultat för att behålla sin konkurrenskraft. Lösningen blir att locka till sig elever som har så goda förutsättningar från början att de kan prestera väl även med minimalt stöd från skolan. Det är därför knappast någon tillfällighet att lärartätheten tenderar att vara markant lägre i fristående skolor än i de kommunala.
Hur ska vi då hindra riskkapitalisterna från att profitera på segregationen utan att det drabbar eldsjälarna? Enkelt, det är vinstuttaget som är nyckeln. Det enda vi behöver göra är att lagstifta om att alla offentliga medel som går till skolan ska komma eleverna till del. Att resurser som avsatts för utbildning hamnar i skatteparadis är naturligtvis problematiskt i sig, men framför allt handlar det om att skilja de seriösa skolägarna från de oseriösa. För dem som har ett uppriktigt intresse för utbildning är det inget problem att de inte får plocka ut vinst ur verksamheten, de bara återinvesterar överskottet. De som huvudsakligen är intresserade av att berika sig kommer dock att hitta någon annan, mer lämplig, verksamhet att placera sitt riskkapital i. Visst ska man kunna tjäna pengar på att bedriva utbildning, men då ska man också själv arbeta i skolan. Och en kvalificerad gissning är att det knappast vore en förlust för det svenska utbildningsväsendet om människorna som orsakade finanskrisen hittade något annat att göra än att driva skolor.
”Det krävs inga skäl för frihet” skrev Göteborgspostens ledarsida för några veckor sedan. Och det låter ju fint. Denna gång kom det upplevda hotet mot friheten från det näringslivsfinansierade forskningsinstitutet SNS, som i sin uppmärksammade rapport hade fräckheten att konstatera att det inte finns något som tyder på att privatiseringarna inom välfärden ökat vare sig kvaliteten eller effektiviteten, en slutsats som vid det här laget borde vara helt okontroversiell. Flera andra borgerliga ledarsidor stämde upp i samma refräng: Sluta problematisera valfriheten! En valfrihet som tydligen även innefattar varje riskkapitalists frihet att göra övervinster på att bedriva skattefinansierad verksamhet. Skolan brukar emellertid också associeras med andra friheter, såsom utbildningens förmåga att ge varje individ makt att forma sitt eget liv och förverkliga sina drömmar. Den friheten kommer allt fler att mista om vi låter kortsiktiga vinstintressen och slapp valfrihetsfundamentalism göra skolan till ett nytt klassamhälle i miniatyr.
Återstår bara att fråga oss själva: Vilken frihet är egentligen mest värd att försvara?
(Jonas Nilsson, S-studenter i Malmö)
23 Comments on “Jonas Nilsson: Vilken frihet ska skolan värna?”
Lämna ett svar till Bertil Törestad Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Det finns en rad andra viktigare faktorer som inverkar.
Lärarnas kvalitet har sjunkit i huvudsak beroende på allt sämre lön och mer byråkrati. I matematik, fysik, kemi är mindre än hälften utbildade för ämnet. Det är slöjdlärare, sekreterar och andra som tvingas gå in som mattelärare trots att de inte vill eller kan. De få lärare som finns kvar väljer inte problemskolor.
Alla elever av samma ålder t ex 12 år förväntas kunna klara samma klass. I stället för att låta analfabeter från t ex Afganistan börja med att lära läsa skriva, så för man in den bland andra 12-åringar. De måste misslyckas under sådana omständigheter.
Tack Jonas för en väl genomtänkt och intressant reflektion!
Kan vi hoppas på att någon klok politiker också läser:)?
En informativ artikel som tar upp många aspekter. Håller fullständigt med om resonemanget
“Vi kan inte låta samhället slitas isär av ökade klyftor och sedan förvänta oss att skolan ska komma in och mirakulöst ge fattiga barn från förorten samma livschanser som medelklassungarna i innerstaden. Det finns ingen lärarkår i världen, legitimerad eller ej, som klarar det konststycket.”
Helt rätt – skolan kan inte lösa allt men skolpersonalen kan och bör vara med och vrida samhället rätt.
Vad som däremot är mycket naivt är lösningsförslaget. Jonas Nilsson skriver “Det enda vi behöver göra är att lagstifta om att alla offentliga medel som går till skolan ska komma eleverna till del.”
Vad debattören glömmer är att de riskkapitalgrupper som äger dessa vinstmaskiner givetvis kommer att ta till motmedel. Gör de inte det så kommer deras miljardinvesteringar att i praktiken bli värdelösa. Det finns otaliga bokföringsknep som kan användas för att kringgå ett vinstuttagningsförbud. Tex så kan skolkoncernerna föra över skolbyggnaderna till ett helägt fastighetsbolag och låta skolorna betala “marknadshyror” till fastighetsbolaget. Därefter plockas vinsten ut ur fastighetsbolaget i stället. Koncernerna kan bilda ett centralt inköpsbolag för allt från pennor, böcker, datorer till toapapper. Vinsten som uppstår i inköpsbolaget kan därefter plockas ut. Andra sätt är att låta de enskilda skolorna “låna” pengar av skolkoncernen till överränta. Eller varför inte låta skolorna “köpa” lönehantering och administration av moderbolaget? Det finns tusen och åter tusen sätt att runda ett vinstuttagningsförbud. Att resa kravet på att “förbjuda vinst” låter möjligen radikalt men är i praktiken ett fullständigt meningslöst förslag. Hade kanske fungerat om det hade införts samtidigt med friskolereformen – då hade inte riskkapitalet sökt sig till friskolebranschen. Men nu när de i praktiken har tagit över hela sektorn är det för sent. Det enda rätta är ett återförstatligande av hela skolbranschen.
Eldsjälar utan något som helst vinstintresse!?
Du känner inte världen, gosse!
Då blir det bara religiösa friskolor kvar.
Ja du Bertil. Sverige hade länge ett av världens bästa skolsystem utan att någon drog in en enda krona i vinst. Världen har dock börjat förändrats på ett sådant sätt att folk börjar glömma bort att det finns sådant som inte måste placeras in i den fria marknadens krassa mall
Det här var något av det värsta dravlet jag har läst! Det enda värt att berömma är att många aspekter tas upp men det krullar sig av märkliga analogifelslut i den här texten som t.ex:
“En intressant aspekt av segregationen är nämligen att eleverna med goda förutsättningar inte verkar få några som helst ytterligare fördelar av att omges med andra högpresterande elever. PISA-undersökningarna visar tvärtom att också deras resultat försämrats något under 2000-talet. Detta innebär att vi rimligen skulle kunna höja de lågpresterande elevernas resultat markant, utan att försämra de högpresterandes, bara genom att se till att de hamnar i samma klassrum. Helt gratis.”
Detta resonemang byggs vad jag kan se på nedanstående formulering:
“När elever som redan har det svårt i skolan segregeras från dem som har goda förutsättningar så sjunker deras resultat ytterligare.”
Dvs det är bara elever med svårigheter som blir positivt smittade s.a.s- men rimligen borde denna effekt vara universell för att överhuvudtaget kunna hävdas som argument.
Man undrar ju dessutom över formuleringen “helt gratis”- tycker det låter som gammaldags kommunistisk strukturpolitik från Kina och den fungerade ju sisådär…
Det finns ju för övrigt flera anledningar till att specialpedagoger, elevassistenter m.m existerar- dels behov av särskilt stöd till elever i en lärandesituation men också för att en ämneslärare faktiskt måste hålla en viss takt för att ta sig igenom kursplaner. Det kräver sin lärare att undervisa i en klass där kanske alla behöver svensk lästräning på högstadiet- bara för att ta sig igenom ett geografiavsnitt behövs minst en speciallärare på plats. Vilken elev med svenska som modersmål orkar med det i längden? Där en entusiastisk gympalärare vill introducera orientering för betongkidsen får använda veckor till att först hålla teorilektioner med speciallärare för språkförståelse innan man kan börja med nästa steg. Osv. Lärandet måste få ta tid för vissa och skyndas på för vissa. Ingen blir glad av alltför mycket jämkning och kompromissande, Inte vuxna och inte barn.
Jag ogillar starkt dessutom att blanda äpplen med päron, i den här texten blandas motsatsparen högpresterande/lågpresterande och goda förutsättningar/sämre förutsättningar till att gälla 2 grupper. Detta blir ju lapri för att tala klarspråk och inget annat populistiska uttalanden från en politiker. Lågpresterande kan ha goda förutsättningar och de med sämre förutsättningar kan vara högpresterande. Det visar mängder av t.e.x första och andragenerationsinvandrare om vi väljer att se dem.
Just såna här uttalanden tror jag har långt mycket mer negativ effekt på ungdomars framtidstro och studiemotivation än många andra argument som författaren tar upp.
Dvs Om man inte kan flytta, om man bor i ett baktalat område, går i en skola med bad-will osv- alltför mycket och alltför stora strukturella problem samt dess ev lösningar är inte det som uppmuntrar till s.a.s dagens lärande.
Och det är idag det gäller. Inte i morgon. och inte igår. Idag.
Det bevisade klass 9A från Malmö och det gör engagerade pedagoger runtom vårt land varje dag.
Att ständigt få höra om sitt misslyckande är skit rent utsagt- och vad jag vet har jag aldrig upplevt en jämlik skola- någonsin. Undrar verkligen om författaren har det…
Man kan ha massor av åsikter om skolan och om alla de saker du tar upp- en del håller jag med om- men du tycks sakna viss verklighetsförankring: att kommuner i stort sett bara beslutar om skolpeng blir ju trams! Alla skolledare i kommunala skolor är ju anställda av ansvarig förvaltning; de är tjänstemän i kommunen, de är dessutom chefer i sin lokala utbildningsorganisation med därtill bl.a. statliga styrdokument och lagar att förhålla sig till men även lokala.
En kommunal skolas framgång att skapa en skola för lärande, utveckling, jämställdhet, levande värdegrund etc är helt beroende av rektorers förmåga att nyttja och utnyttja sin autonomi i sin organisation och att få gehör för detta i sitt anställningsförhållande i förvaltningarna och gentemot kommunerna. Att vidarebefodra ett positivt klimat till pedagoger som bistår i ungdomarnas lärande osv.
Då jag själv jobbat på ett par skolor med speciella problem i Malmö så är min egen analys att ovanstående SAMT en ibland bristande tydlighet; ex att enas kring fundamentala begrepp är en av nycklarna. Detta kan göra omgående och utan kostnad.
Att kommunala skolor samarbetar och utbyter erfarenheter etc görs ju redan- man går samman om alltifrån kompetensökningar till skolmatsbeställningar osv. I Malmö har man också på sina håll gått samman smått i karteller angående löner men det är en annan historia men tanken är helt enkelt inte att konkurrera med varandra utifrån lön.
Sist men inte minst har forskning också slagit fast en rad mycket impopulära saker i barns och ungdomars lärande: tex när forskningen visade att kunskaperna i svenska språket blivit sämre så visade annan forskning att det var just forskningen det var fel på-
Aldrig hade barn och ungdomar haft så många kunskaper i så många språk (multikulturella samhällets konsekvens), de hade en mycket bredare ordförståelse än när ex jag var barn (multimedia/data/animationssamhället), och aldrig hade fler ungdomar sysslat med mer skapande av språk; text, noveller, låttexter, bloggar osv osv- ett aktivt identitetsskapande utifrån ordet.
Det är fasen dags att vi inte analyserar våra ungar utifrån stillastående normer om vad kunskap ska vara- vi måste våga se att kunskap kan vara annorlunda.
Allt var inte bättre förr: Nationalteatern sjöng i slutet av 70-talet “Barn av vår tid”- då var det missbruk, gasa, sniffa och flumma nere vid betongen vid Epa´s torg.
Nu har vi andra saker att ta itu med- men då får man fasen inte hugga av ungarna och pedagogerna gång på gång.
Håller med ovanstående kommentarer också.
Fredrik! Låt oss hålla oss till verkligheten nu. Det som fanns förr får vi inte åter. Det var kanske inte heller så som romantiska återblickar ser det.
Den enda vettiga lösningen är att forma skolan efter de enskilda eleverna och att ha reellt kompetenta lärare även i problemskolor. Du har väl hört att det är lärarens förmåga som är allt avgörande. Den frihet det gäller är friheten att få utvecklas från den man VERKLIGEN är. Inte den poltiker vill man skall vara.
Frihet från politiker håll är frihet för folkvalda att bestäma allt. Frihet för elever och lärare är friheten att få jobba på sina villkor. Vilken frihet väljer du Fredrik?
Bra reflektion och bra kommentarer som visar på fler aspekter och problem. Dock tycker jag lite synd om Bertil som verkar tro att människors enda motivation är girighet.
Tack för alla kommentarer!
Göran Tullberg:
Jag håller helt med dig om att lärarnas försämrade ställning är ett stort problem som borde åtgärdas snarast (höjd lön, ökad personaltäthet, stärkt professionalisering och så vidare). Säkert har det också bidragit till den minskade likvärdigheten, men jag ställer mig tveksam till att det skulle vara en viktigare faktor än de jag tar upp. Läraryrkets ställning har gradvis underminerats i ett halvsekel och den utvecklingen ter sig därför otillräcklig som förklaringsmodell för den plötsliga, snabba minskning av likvärdigheten som vi sett just det senaste decenniet. Fast kanske har du tillgång till något faktaunderlag som jag har missat?
En annan faktor som är värd att framhålla är förresten nedskärningarna inom förskolan under 90-talet, där tidsperspektivet verkar stämma betydligt bättre. Anders Nilsson och Örjan Nyström har skrivit klokt om denna alldeles för otillräckligt diskuterade omständighet här: http://www.tankeverksamheten.se/2011/09/ny-strategi-for-jamlikhet.html.
Anne:
Stort tack! Jag tror att det finns skäl för optimism. Som socialdemokrat har jag fått intrycket att tankegångar som dessa börjar få fäste allt bredare i arbetarerörelsen. Om du vill hålla koll på denna utveckling så kan jag särskilt rekommendera Lena Sommestad (http://lenasommestad.wordpress.com/), Marika Lindgren-Åsbrink (http://storstad.wordpress.com/) och S-studenters tidskrift Libertas (http://www.tidskriftenlibertas.se/). Där brukar det skrivas en hel del intressant om skolan, bland annat.
Henrik Hedman:
Du har en god poäng, jag förenklar naturligtvis rejält. Detta av utrymmesskäl; artikeln är lång nog som den är. Men jag är väl medveten om den problematik du beskriver. Det är därför jag inte föreslår ett direkt förbud mot vinstuttag (vilket mycket riktigt troligen vore helt verkningslöst), utan en bredare skrivning om att alla offentliga medel som avsätts för skolan ska komma eleverna till del. Detta måste naturligtvis följas upp nitiskt och prövas från fall till fall, men det skulle skapa reella möjligheter att hantera problemet, förutsatt att det sköts på rätt sätt. Visst, det finns inga garantier för att det kommer att fungera – det gör det aldrig – men innan vi gör något så omvälvande som att förstatliga varenda friskola så borde vi åtminstone pröva andra, mindre drastiska vägar.
Bertil Törestad:
Absolut, min helt ovetenskapliga gissning att det bortom de stora skolkoncernerna finns en hel del genuina eldsjälar är inte nödvändigtvis bättre än din av allt att döma lika ovetenskapliga gissning att det inte finns några alls. Min poäng är dock att skolsystemet inte ska vara beroende av huruvida du, jag eller någon annan med precision kan identifiera dessa eldsjälar, utan att själva systemet ska utformas på ett sådant sätt att det inte längre är attraktivt för den som huvudsakligen vill berika sig att ägna sig åt att driva skolor. Lyckas vi med det så sorterar de ut sig själva, oavsett vem av oss som har rätt rörande deras antal.
För övrigt anser jag att religiösa friskolor bör förbjudas.
Svaret på Jonas Nilssons fråga låter tyvärr vänta på sig. Så länge skolan saknar någon frihet så är det inte lätt att se vilken frihet skolan skulle kunna värna om. För så länge lönsamhetsaspekten tillåts dominera också på utbildningsområdet är det svårt att se hur någon frihet över huvud taget skulle kunna vinna insteg någonsin. Statsmakterna har en gång bestämt innehållet i undervisningen och vilka krav som skall ställas på eleverna när det gäller olika kunskapsnivåer. “Packen och rätten eder därefter!”
Därför gäller det att slå fast om de fria initiativ som finns på skolområdet vare sig det nu handlar om waldorfskolor eller montessoriskolor. I båda fallen handlar det om friskolor där pedagogiken och inte elevavgifterna prioriteras. Att en viss frihet i kulturlivet och då inte minst inom skola och undervisning måste gälla borde vara en i grundlagen inskriven rättighet. Att så dock ej är fallet vittnar tyvärr dagens skola alltför väl om. Därför framstår svaret på Jonas Nilssons fråga som tämligen självklar:
Varje skola måste garanteras friheten till självbestämmande. Kan det formuleras enklare än så?
Konstigt att vissa lärare inte förstår ironi!
När jag talar om eldsjälar menar jag att marknadens eldsjälar bara är ute efter pengar. Jag är absolut emot marknadstänkande kring skolan!
Idag presenterade Skolverket lägesbedömning 2011. De skriver bl a att var tredje elev som går i en fristående grund- eller gymnasieskola går i en skola som ägs av någon av de tio största skolkoncernerna.
De fristående skolorna blir allt fler samtidigt som elevkullarna minskar. Dragkampen om elever ökar.
Caroline:
Tack också för din kommentar! Kul med lite frän kritik, som jag givetvis ska bemöta. Rent generellt verkar du läsa in väldigt mycket som jag inte skriver, och heller inte menar, i texten, medan du verkar ha missat en del som jag faktiskt skriver, och menar. Men vi tar det punkt för punkt.
Rörande effekterna av segregation respektive integration på elevernas prestationer så baserar jag, som jag skriver, resonemanget på PISA-undersökningarna samt den forskning som Skolverket refererar till (här finns nu en länk inlagd som inte kom med från början p.g.a. tekniskt strul). Ladda ner rapporten ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” (http://www.skolverket.se/publikationer?id=2260) och gå till sidan 19, så hittar du en koncis forskningsöversikt som bland annat tar upp betydelsen av s.k. kamrateffekter. Det är alltså inte något jag hittat på; jag refererar bara ett forskningsläge. Och konstaterar att det stämmer väldigt väl in på den utveckling i fråga om resultat och likvärdighet som vi sett i skolan under 2000-talet, enligt PISA. Om motsatt effekt skulle gälla åt andra hållet, alltså att elever med goda förutsättningar lyckas sämre om de går i samma klass som elever som har det svårt, så borde den ökade segregationen inneburit att eleverna med goda förutsättningar höjt sina resultat ytterligare under 2000-talet, men verkligheten är, som jag påpekar i texten, en annan. Och på tal om verkligheten så kan jag även tipsa om ett exempel från den: http://www.malmo.se/Kommun–politik/Om-oss/Stadsdelar/Limhamn-Bunkeflo/Artikelarkiv-Limhamn-Bunkeflo/12-17-2010-Utvardering-av-elevutbyte-mellan-Linne–och-Kroksbacksskolan.html.
Allt verkar alltså tyda på att en mer integrerad skola i sig skulle leda till att idag lågpresterande elever skulle prestera bättre, utan att de högpresterande presterar sämre och utan att det i sig medför några extra kostnader. Och att få eller uppnå något utan att det medför några extra kostnader är väl en ganska bra definition av ordet gratis? Om du sedan väljer att associera det ordet med kommunistisk strukturpolitik av kinesisk modell är det inget argument som jag kan bemöta, eftersom jag inte förespråkar en sådan politik, vare sig i den aktuella texten eller någon annanstans.
Vidare påstår jag ingenstans att integration gör specialpedagoger och elevassistenter överflödiga. Tvärtom ser jag ett stort behov av just fler specialpedagoger, vilket är en av anledningarna till att jag föreslår just ökad personaltäthet som ett område man borde satsa mer resurser på. Inte heller är jag emot att alla elever ska få utvecklas i sin egen takt. Jag tycker bara att de ska få chansen att göra det inom ramarna för sammanhållna, integrerade klasser. Detta eftersom det faktiskt skulle ge även dem med sämre förutsättningar chansen att utvecklas.
Vad gäller kategorierna högpresterande/lågpresterande och goda förutsättningar/sämre förutsättningar så menar jag inte, och skriver inte heller, att sämre förutsättningar automatiskt ger lågpresterande elever eller att goda förutsättningar automatiskt ger högpresterande elever. Men själva huvudpoängen med artikeln är ju att det i allt större utsträckning är på väg att bli så; att föräldrarnas klassbakgrund får allt större betydelse för barnens skolresultat, att skolan misslyckas med sitt grundläggande uppdrag att ge alla en chans att lyckas. Detta framkommer redan i artikelns inledande stycke. Eleverna som diskuteras är alltså just de lågpresterande som presterar sämre just för att de har dåliga förutsättningar. Mitt användande av begreppen är alltså inte en sammanblandning utan ett uttryck för det samhällsproblem som jag med artikeln avser adressera.
Sedan förstår jag inte riktigt vad du menar när du undrar om jag upplevt en jämlik skola. Hur jämlik då? Vi kan konstatera, vilket jag också gör i texten, att den svenska skolan var ett internationellt föredöme i fråga om likvärdighet så sent som år 2000. Den skolan har alla som är äldre än arton år upplevt. Och det är den nivån jag menar att vi måste eftersträva att komma tillbaka till. Sedan ska vi naturligtvis göra andra saker för att förbättra skolan också.
När jag skriver att kommunerna inte har några större möjligheter att påverka annat än ersättningssystemen så syftar jag naturligtvis på de fristående skolorna. Att det är dessa jag pratar om aviserar jag i föregående stycke, men jag beklagar om det inte var tydligt nog. Jag är medveten om att kommunerna har betydligt större insyn och möjligheter att påverka i de kommunala skolorna, samt att dessa samarbetar och utbyter erfarenheter. Det är ju det som är min poäng; kommunerna måste få större insyn och möjlighet att påverka också i de fristående skolorna, och vi behöver ett närmare samarbete och erfarenhetsutbyte mellan kommunala och fristående skolor. Därmed inte sagt (varken här eller i själva artikeln) att vi behöver mer detaljreglering av lärarnas och rektorernas arbete. Tvärtom är det min uppfattning att läraryrkets ställning som profession måste stärkas, vilket kan anas av min kommentar i förbigående om skolministerns syn på sin egen roll.
Slutligen håller jag också helt med om att vi borde problematisera gällande normer och kunskapsbegrepp. Jag ser bara inte motsättningen mellan att göra det samtidigt som vi gör något åt den fallande likvärdigheten.
Jag tror att detta borde vara svar på din kritik i sin helhet och hoppas att jag därmed lyckats reda ut alla missförstånd, men skriv gärna igen om det är något jag missat, om något som fortfarande är oklart eller om jag kanske missförstått dig någonstans, så ska jag svara på det efter bästa förmåga. Det vore även intressant att höra om du har några synpunkter på huvuddragen i min argumentation. Om artikeln är något av det värsta dravel du läst tänker jag att du rimligen borde ha fler invändningar än de ganska perifera poänger du gör ovan.
Du skriver att i stället för vinstförbud så föreslår du “alla offentliga medel som avsätts för skolan ska komma eleverna till del. Är inte helt säker på om det är någon skillnad, utöver att du uttrycker dig krångligare. Men jag tolkar att du anser att din skrivning är betydligt hårdare och mer vittomfattande än ett vinstförbud. För du vill komma åt andra sätt att förskingra pengar från friskolorna än genom direkta aktieutdelningar. Hoppas att jag har tolkat ditt svar rätt.
Lovvärt – men hur skall övervakningen gå till? Vem skall övervaka? Förväntar du dig att skolinspektionen skall granska tex hyressättningen, styrelsearvoden, direktörslöner, lånekonstruktioner, bidrag och betalningar från den enskilda skola till huvudkontoret och andra utgifter? Vem på skolinspektionen skall göra detta? Mig veterligen så har de inte många ekonomer där, hur många ekonomer tro du att skolinspektionen behöver anställa för att kunna kontrollera hyresnivåer, styrelsearvoden osv. 100, 200 eller 1000 st?
Utöver det så lär de behöva skaffa ett helt gäng jurister också som får handha alla överklaganden som lär droppa in.
Vad är en överhyra? Rent juridiskt – när är hyran för hög? Vad skall hyran jämföras med? Att hyran är hög är knappast ett brott – möjligen dålig kostnadskontroll.
Det enklaste sätt för dig att få din politik att gå ihop – är nog att byta politisk uppfattning. Du beskriver problemet nog så riktigt. Sen lägger du ett förslag som går ut på att få riskkapitalister att sluta vara riskkapitalister och istället bli motvilliga skolutvecklare. Glöm det, det enda som duger är att hugga huvudet av skolmarknaden. Jag är ganska övertygad om att den statsminister som du citerar i början av din artikel skulle hålla med mig. Även om han hade en naiv uppfattning om dåtidens enhetsskola – så framstår han som betydligt radikalare än dagens mjäkiga sossestudenter som inte ens vågar resa kravet på att avsluta marknadsfiaskot på skolområdet.
Jonas!
Jag är tacksam för din artikel och för din kommentar av mitt inlägg. Jag är pensionär sedan 16 år, men min dotter och många av mina vänner är lärare. Jag “hänger med” i diskussionen.
De två viktigaste faktorerna i skolan är för mig (1) konsumenterna – elever, föräldrar och (2) leverantörerna – lärarna. Det är därför jag sätter omsorg om eleverna och omsorg om lärarna så högt.
Nu körs många elever över totalt. Många får till och med underkänt!! Sådant skall självklart inte få förekomma. 20% av eleverna krossas i skolan. De sänds ut med underbetyg och har oftan ingen vettig framtid. Jag tycker det är skandalöst att behandla dem så!
Mer än hälften (60%?, 70%?) av alla de lärare som undervisar i matematik på högstadiet är inte matematiklärare!! Detta enligt skolverket! Jag har tagit upp den punkten tidigare. Men tänk tanken att du tvingas undervisa i ett ämne som du inte vet ett barr om och som du aldrig gillat. Göra bort dig och pikas av elever och kollegor. Sånt får inte förekomma .. men
Eftersom lärare i fysik, kemi och matte har bra jobb i industrin, så flyr de. Inga nya kommer in. I Stockholm var det ingen (0) som sökte lärarutbildning i fysik (alla stadier) men en (1) som sökte till kemi. Han lär snart ändra sig!
Varför är då lärarlönerna så låga och varför är lärarna slavar under rektorerna – så att de tvingas göra ett riktigt dåligt jobb och må riktigt, riktigt illa? Vet du det?
Jonas!
Jag läste ditt svar till Caroline: “Om motsatt effekt skulle gälla åt andra hållet, alltså att elever med goda förutsättningar lyckas sämre om de går i samma klass som elever som har det svårt, så borde den ökade segregationen inneburit att eleverna med goda förutsättningar höjt sina resultat ytterligare under 2000-talet, men verkligheten är, som jag påpekar i texten, en annan”. (Slut citat).
Det håller inte! Dels beror den ökade segregationen till stor del på ökad invandring, den har litet med högpresterande elever att göra. Det hänger på språk och kultur samt skolans totala oförmåga att ta hand om invandrarna.
Dels har skolan som sådan blivit sämre för alla kategorier elever! Det drabbar även högpresterarna. Det har ingenting med segregation att göra! Vi har ökad byråkrati, som stjäl pengar från undervisningen. Vi har avsevärt sämre lärare eftersom de som kan flyr yrket. Och dessutom utvecklas inte skolan. Den saknar nytänkande och styrs av politiker som ingenting vet, ingenting förstår och aldrig är ute i verkligheten hos elever och lärare.
Henrik och Göran: Tack båda två för ännu en runda goda kommentarer!
Henrik:
Jag tror att du tolkar mig rätt i stort, och din kritik är i allra högsta grad relevant. Jag har funderat en del på frågan, bland annat på en poäng du gjorde i ditt första inlägg, nämligen att det när man inför regleringar av den här typen finns en avgörande skillnad i huruvida riskkapitalet redan etablerat sig i skolsektorn. Du har nog rätt i det, de kommer att sätta sig till motvärn på ett annat sätt än de gjort om de fortfarande befunnit sig utanför. Den väg jag förespråkar skulle alltså bli betydligt krångligare än artikeln ger sken av – som sagt, delvis av utrymmesskäl men också, det ska erkännas, på grund av att jag inte funderat färdigt på den biten. Det har jag väl i och för sig inte hunnit göra nu heller, men jag ser likväl goda skäl att stå fast vid grunddragen. Några ofärdiga tankar:
För det första är den väg du föreslår, om jag förstår dig rätt, inte oproblematisk. Det rör sig som sagt om väldigt många skolor och elever; nästan en fjärdedel av gymnasieeleverna och en knapp åttondel av grundskoleeleverna. Jag har svårt att se hur vi i ett slag skulle klara av att överta den fullständiga kontrollen och hela ansvaret för en så stor del av skolsektorn utan att en hel del elever kommer i kläm (och då snackar vi julafton för högerns opinionsbildare). Den svenska offentliga byråkratin är jämförelsevis effektiv, men den har sina begränsningar. Det är därför vi socialdemokrater – Erlander inräknad – brukar föredra stegvis social ingenjörskonst framför plötsliga, drastiska ingrepp. Vi tenderar att undvika att ”hugga huvudet” av saker eftersom det blir så svårt att överblicka, och om nödvändigt reversera, konsekvenserna. Bättre då att gradvis flytta fram positionerna mot målet att garantera alla elever en bra skolgång. Dessutom skulle vi med ditt förslag gå miste om det positiva som friskolesektorn kan tänkas bidra med till utbildningssystemet, engagerade lärarkooperativ, utrymme för att testa nya idéer etc. Jag vet inte exakt hur omfattande de inslagen är – de stora skolkoncernerna lär väl tränga ut dem allt mer – men jag tror nog att de finns där, och jag vill gärna ta vara på dem i den mån det går.
Jag tycker alltså inte att min strategi är mjäkig, utan smart. Målet, det bör understrykas, är dock detsamma: Att få ett slut på de många marknadsmisslyckanden vi ser inom skolområdet. Jag vill, som jag skriver, alltså inte att de oseriösa skolägarna motvilligt ska finnas kvar, utan att de lämnar utbildningssystemet. Jag tror bara att det är en bättre, och mer framkomlig, väg att gradvis tränga ut dem. Lagstiftningen om att alla medel ska komma eleverna till del är portalreformen; lättförståelig, rimlig och väldigt svår att opinionsbilda mot. Den måste kombineras med en annan reform som är så central att jag borde tagit upp den redan i originaltexten: offentlighetsprincipen ska gälla fullt ut inom all skattefinansierad välfärdsverksamhet. Det skulle ge lärare, föräldrar och elever, för att inte tala om journalister, helt nya möjligheter att granska vart pengarna egentligen går. Tillsammans ger de oss en stabil grund att stå på. Därefter avvaktar vi riskkapitalisteras motdrag, och bemöter det med fler reformer om så krävs. Den centrala poängen här är att vi då gör det från en defensiv position, skademinimerande och i försvar av den enkla princip – att alla medel ska komma eleverna till del – som så gott som alla kan ställa upp på. Vi bör komma ihåg att vi pratar om människor som arbetar utifrån riskanalyser. Om vi gör det klart att vi kommer att vara beredda att gå hur långt som helst för att hindra ägarna från att plocka ut pengar ur verksamheten som borde komma eleverna till del så framstår riskkapitalisternas investeringar plötsligt som väldigt osäkra. De kommer att börja leta efter en enkel, smärtfri väg ut. Och då erbjuder vi dem en.
Göran:
Mitt svar till Henrik blev längre än jag hade planerat för och nu måste jag strax rusa. Du ska naturligtvis få svar också, men jag får be att återkomma!
Göran:
Jag håller helt med om din problembeskrivning och jag delar definitivt din omsorg om lärarna. Att förbättra deras löner, arbetsvillkor och professionella ställning är, som jag skriver ovan, absolut något som vi måste prioritera. Det får kanske bli ämnet för en annan artikel, men just här ville jag lyfta fram problemet med den fallande likvärdigheten. Och jag ser ingen som helst motsättning mellan att åtgärda den och satsa på lärarna, snarare tvärtom. Men låt mig återkomma till det, så tittar vi först på din andra kommentar.
Jag kan kanske ha varit en smula otydlig här, så jag ska försöka precisera mig så mycket jag kan. Vi måste till att börja med skilja på segregationens orsaker och dess konsekvenser. Citatet du tar upp rör konsekvenserna och här vill jag huvudsakligen göra två poänger:
Om skolan segregeras – alltså att elever med goda förutsättningar skiljs från de med sämre förutsättningar – så får det, allt annat lika, effekten att:
1) eleverna med sämre förutsättningar presterar sämre. Detta huvudsakligen till följd av uteblivna kamrat- och förväntningseffekter, vilket är väl kartlagt i forskningen (se t.ex. rapporten jag refererar till i artikelns andra stycke samt i mitt svar till Caroline).
2) eleverna med goda förutsättningar presterar lika väl som tidigare. Har man goda förutsättningar så har man, det verkar inte finnas något som tyder på att man presterar ännu bättre om man enbart omges med andra elever med goda förutsättningar.
Jag konstaterar att detta stämmer väl överens med den utveckling vi har sett under 2000-talet. Allt annat var naturligtvis inte lika och här har du nog rätt i att skolan över lag blivit sämre i andra avseenden (huvudsakligen, tror jag, just på grund av de faktorer du tar upp). Därför ser vi att även de högpresterande elevernas resultat faller något.
Vad segregationen sedan beror på är en helt annan fråga och här pekar bland annat den forskningsrapport som jag hänvisar till i artikeln tydligt ut ökad boendesegregation och det fria skolvalet som de stora orsakerna. Du har säkert rätt i att den negativa effekten förstärks av att lärare tenderar att vilja fly från problemskolorna, men det bör nog inte anföras som grundorsak till den fallande likvärdigheten (så länge man upprätthåller likvärdigheten finns det väldigt få riktiga problemskolor att fly från). Vad invandringen beträffar så har du naturligtvis rätt i att den är en viktig komponent i den här problematiken, men det bör noteras att invandring inte i sig självt leder till segregation, utan att segregation är ett samhällsproblem som tenderar att drabba invandrare i särskilt hög utsträckning. Vi tog emot väldigt många flyktingar under 90-talet, men lyckades på något sätt ändå upprätthålla likvärdigheten i skolan, så invandringen ter sig otillräcklig som förklaring till den dramatiskt fallande likvärdigheten under just 2000-talet.
Jag får nog förtydliga här att jag inte på något sätt vill förminska problemen under 90-talet. Jag gick själv i skolan då och jag är väl medveten om vilken enorm skada nedskärningarna under budgetsaneringen gjorde. Jag kan parentetiskt undra om det verkligen var nödvändigt att skära så hårt och så djupt, och om man var medveten om vilka katastrofala följder det skulle få. Men det är lätt att vara efterklok. Många av skolans problem idag kan säkerligen spåras tillbaka hit, men – och detta är min poäng – inte den fallande likvärdigheten. Man lyckades upprätthålla en god likvärdighet under hela 90-talet och – detta vill jag understryka – därmed lyckades man också trots alla problem nå relativt goda resultat i PISA 2000. Det är först under 2000 talet som likvärdighet och resultat tillsammans börjar falla. Det säger något om vikten av att upprätthålla en god likvärdighet.
Men åter till huvudspåret – och nu börjar jag närma mig svaret på din första kommentar. Av de två poänger jag tar upp följer att om vi lyckas reversera segregationen och återupprätta likvärdigheten så får det, allt annat lika, effekten att:
1) elever med sämre förutsättningar presterar bättre. Detta till följd av positiva kamrat- och förväntningseffekter.. Som sagt, väl kartlagt i forskningen.
2) elever med goda förutsättningar presterar lika väl som innan.
Jag vet inte om du hann följa upp länken jag lade upp i mitt svar till Caroline (http://www.malmo.se/Kommun–politik/Om-oss/Stadsdelar/Limhamn-Bunkeflo/Artikelarkiv-Limhamn-Bunkeflo/12-17-2010-Utvardering-av-elevutbyte-mellan-Linne–och-Kroksbacksskolan.html), men här ser vi alltså ett väldigt konkret exempel på hur det här kan fungera. När man sammanförde eleverna från Kroksbäck och Limhamn höjde de förra sina resultat markant, samtidigt som de senare upprätthåll sin höga nivå. Precis i linje med min argumentation alltså.
Här kommer vi alltså tillbaka till en av poängerna i artikeln, nämligen att om vi kan förbättra de sämst presterande elevernas resultat enbart genom integration, så skulle vi kunna ta de resurser som ständigt utlovas i riktade satsningar till problemskolorna och använda dem till att höja lärarlönerna och öka personaltätheten (både fler lärare och fler administratörer som kan avlasta lärarna).
En effektiv politik för att motverka skolsegregationen går alltså hand i hand med de satsningar på att förbättra lärarnas löner och arbetsvillkor som vi båda vill se!
“Enkelt, det är vinstuttaget som är nyckeln. Det enda vi behöver göra är att lagstifta om att alla offentliga medel som går till skolan ska komma eleverna till del. Att resurser som avsatts för utbildning hamnar i skatteparadis är naturligtvis problematiskt i sig”.
Låter enkelt men är nog så komplicerat. Varför vill ingen hålla i yxan när det handlar om att förklara hur vissa friskolors exempellösa vinstutag uppkommer? Att undervisa 28 timmar per vecka är dubbelt så mycket jämfört med 14 timmar i veckan. Dessa skillnader i arbetsförutsättningar ryms inom vårt skolsystem. Gissa vem som jobbar var. Svårigheten uppstår när man ska bedöma om en kommunal lektor som undervisar 14 timmar i veckan för 36000 i lön kommer eleverna mer till del än en friskoleadjunkt som undervisar 28 timmar i veckan för 32000 i lön. Fordom fanns sk fackföreningar som intresserade sig för såna här saker. Finns dom fortfarande? Jo jag vet, de är upptagna med annat. . .
Du delar min omsorg om lärarna. Du gör det också om eleverna, de behöver omsorg.
Detta med kamrateffekt tror jag inte på. Det förutsätter som du skriver ”allt annat lika”. Nu är inte allt annat lika. Det finns massor av andra starka effekter. Felet med ”kamrateffekten” är att den är politisk, inte vetenskaplig. Man har blundat för ”allt annat” för att just få fram ett samband som förmodligen inte existerar eller om så, är svagt.
Ett skifte som det i Malmö gör att elever med sämre förutsättningar får bättre lärare och bättre lokaler. Det gör att allt annat inte är lika. Sedan finns en effekt som kallas ”pionjäreffekten”. Så fort människor är med i försöksverksamhet, så presterar de mer. Den effekten är känd från ett försök på General Elektric (? Om jag minns rätt).
På GE gav man arbetarna en paus på fem minuter för att de skulle prestera mer. Det gjorde de. Ledningen gav dem fem minuter mer och de presterade mer. Sedan tog man bort fem minuter av pauser och arbetarna presterade ÄNNU MER! Man tog bort de sista fem minuterna varvid produktionen ökade ytterligare.
Jag talade med de lärare som startade IMU (individuell matematik undervisning). De berättade samma sak. De körde in två klasser i ett rum avsett för en. Resultaten steg! Sedan kom ett team från radion och prestationerna steg raskt till enorma höjder.
Om man tolkar skeendena förutsättningslöst, så visar de inte på någon ”kamrateffekt”. Själv har jag haft en klass som just var sammansatt från olika håll. Det var ”normalduktiga” elever och ett antal elever som var näst intill genier. De som var normalduktiga tyckte att de kommit fel. De var toppen på den klass som delats, men jämfört med sina nya kamrater blev de sämst med samma betyg 3 som de toppat med tidigare, En av dem sa: ”Vi känner oss dumma nu. Vi förstår inte någonting när de bästa i klassen talar – det är för svårt.
När det gäller invandring, så har den tidigare kommit från Norge och Finland. Nu kommer den från delar av världen där undervisning saknas och där det förekommer strider. Sådant gör skillnad. Eller?
Du använder ordet likvärdighet. Du inser nog att påståendet att ”alla är lika mycket värda”, som det står i skolan skrifter, är en fiktion eller en önskedröm. Sådant ser det inte ut i verkligheten varken vad gäller ekonomi eller arbetsförmåga.
Skolan fungerar så att den ökar ojämlikheten, om den fungerar som den skall. Om alla får lära efter förmåga, så kommer de med stor förmåga att lära otroligt mycket mer än unga som är mentalt efterblivna – självklart! Det gäller hela vägen om ”allt annat är lika”.
Du tycker nog att jag är brutal i mitt sätt att tänka. Jag tycker allt för många som diskuterar skola hemfaller åt drömmerier och inte ser verkligheten. Jag är konstruktivt kritisk och realist.
Klas! Det finns olika typer av friskolor. En del tar inte alls ut någon vinst, de ägs av stiftelser som inte är ute efter vinst. Sedan finns det friskolor som satsar vinsten i lokaler och utrustning. De tar ut hela vinsten först vid försäljningen och säger “Vi tar inte ut vinst, allt går tillbaka” (och ökar skolans värde).
Men de verkliga vinstmaskinerna är kommunala skolor där minst hälften av skolpengen går i kommunpolitikernas fickor och till en ökad byråkrati som förlamar skolan. Men även där är alla kommunala skolor inte lika.
När det gäller lärares arbetstid och lön, så är det svårt att jämföra. Jag hade 36 timmars undervisning, men 30 timmar arbetade eleverna i laboratorier, medan jag fanns till hands. Senare fick jag 18 timmars tjånst, men var på skolan fullt sysselsatt ofta till klockan 22, eftersom vi hade tryck på eleverna, så att de arbetade massor av övertid. Jag vet inte vilket jobb som var lindrigast, men jag trivdes och därför kändes det inte som jobb.
Själv har jag följande lösning. En grupp lärare i samma ämne (3, 4 eller 5) jobbar samman med samma elever och i samma lokaler. De har 12 á 14 gånger fler elever än de är lärare och lägger sina egna scheman. Givetvis jobbar de koncentrerat t ex 7 eller fjorton veckor i streck utan att andra läroämnen bryter in i deras scheman. Det går 11 á 12 elever per lärare i svensk skola, så det bör gå att göra så.
Det blir avsevärt bättre för både elever och lärare. Tänk efter varför!
För att påstå att ett samband föreligger mellan goda prestationer och minskad segregation krävs utöver empiriskt material och korrekt tolkning av data ett trovärdigt svar på frågan “varför?”. Hur ser mekanismen ut? Varken studien eller förslaget om positiva kamrateffekter håller på långa vägar.
I ett skolsystem där bedömning förekommer rangordnas människor som “bättre” eller “sämre”. Att befinna sig underst i jämförelse med sina studiekamrater verkar alltid negativt för den egna självkänslan och leder till sämre prestationer på sikt. Detta faktum är väl psykologiskt belagt. Om mina grannar har 100″ TV och jag en 40″ blir jag avundsjuk och missnöjd. Är alla mina vänner elitidrottare kommer jag bli mycket missnöjd med min fysik, vad jag än gör.
En homogen grupp “högpresterande” lär sig för det mesta en hel del utöver det obligatoriska kursinnehållet. Att dessa inte sänker sina resultat i blandade grupper betyder inte att de lär sig lika mycket som innan. I blandade grupper måste läraren lägga ner extra tid på att förklara på en väldigt låg nivå vilket kan tråka ut, understimulera och förstöra framtiden för “högpresterande” elever. Tidigare motiverade elever kan bli “lågpresterande” många år efter understimulans. I blandade grupper kan dessutom de elever som behöver hjälp slinka igenom osedda genom att få hjälp av kompisar och åka snålskjuss på grupparbeten utan att själva lära sig något.
Grupper baserade på prestation medför dock ännu flera problem. Lösningen ligger inte i prestationsbaserade grupper eller att homogenisera barnen ännu mera. Lösningen ligger i intressebaserade grupper som skär rakt igenom kategorier som ålder, samhällsklass och etnicitet.
Bra Samuel!