Skola och SamhälleJonn Lantz: Flumskolan 2.0
Dagens skolpolitik betonar faktakunskaper för att de är lätta att bedöma, skriver Jonn Lantz. Men behöver vi verkligen en skola som är optimerad för bedömning? Jonn Lantz ifrågasätter om det är den sortens kunskaper som behövs i industrin och inom forskningen. (red)
I dagens skolpolitik betonas behovet av Kunskap. Efter år av oklar och ostrukturerad skolpolitik och en skola i förfall skall nu skolan styras upp för Kunskap för ett framgångsrikt arbetsliv, menar regeringen. Synen på denna Kunskap redovisas ganska väl av TV-programmet ”Smartare än en 5:e-klassare”. Det är faktakunskaper och ev. välkända basala praktiska kunskaper som räknas. Vad som också visas effektivt är att få vuxna vinner. De har naturligtvis glömt dessa, ofta lite fåniga, fakta som inte behövs i deras vardagliga liv, och de får inte söka på nätet med sina smart-phones.
Faktum är ju att vi idag ganska effektivt har automatiserat faktakunskaperna! I stort sett alla fakta som krävs i vardaglig och icke vardaglig verksamhet finns bara några sekunder bort, och oftast med relevans och kontextbeskrivning som är bättre än i våra skolböcker. Denna enorma förändring av faktakunskapernas roll i samhället tycker jag borde ha påverkat debatten mer.
Anledningen till att ovanstående argument mot faktakunskapsskolan sällan hörs är att det inte är faktakunskaperna i sig som är intressanta, utan det är bedömningen av dem som är intressant. Faktakunskaper, samt enklare och väldefinierade praktiska färdigheter, är överlägset de lättast bedömda kunskapstyperna. Detta gäller allt ifrån läxor till nationella prov och inte minst redovisningen av ”inlärd kunskap” för föräldrar och i media.
Men, behöver vi verkligen en skola optimerad för bedömning? Analyserar man detta lite mer så inser man ganska snart att det som premieras i skolan idag är lydnad. – Lär dig det jag anger och låt mig sen testa att du kan det så lämnar jag, som legitimerad lärare, garantier för samhället att du uppfyllt dina krav.
Okej att skolan är massutbildning med minimala resurser. Förenklingar och automation krävs. Men, vore det inte bättre att optimera skolan för kreativitet, bildning och ifrågasättande? Det finns många lärare som tillämpar detta. Ofta kreativa eldsjälar som lärt sig passa in sin egen skolform i standardmallen. Detta är flumskolan is sitt esse.
Vad är det då industrin och forskningen vill ha? Jag fokuserar nu på akademisk verksamhet, men notera att den allmänna kunskapsnivån i samhället, inom såväl naturvetenskap som humaniora, också är enormt viktig. Problem med klimat, natur och politik kräver mer och mer av oss i en allt mer globaliserad och bokstavligen allt trängre värld. En bra skola kan rädda världen.
Följande tabell redovisar den pedagogiska grundsynen i skolan, universitetet och industrin.
| Lärosäte | central drivkraft | premierad kunskap |
| Skolan | lydnad, mätbarhet | faktakunskaper |
| Universitet | skapa forskning | förståelse, faktakunskaper |
| Industrin | skapa innovation | färdighet, erfarenhet, kreativitet |
Notera speciellt industrins vurm för innovation i kontrast mot skolans lydnadsfokus. I praktiken motarbetar alltså skolan det individuella kritiska fritänkande som krävs för att få till innovationer. Sverige idag, med sina barn av flumskolan, är bra på innovation! Jämför gärna med asiatiska länder, där lydnadsfokuset är än mer utvecklat.
Många av de klagomål jag hört från högre utbildningar på nya studenters bristande kunskaper kan härröras till igenkänning. Igenkänningen bygger på att elever lär sig standardlösningar på specifika, avgränsade problem. Det ta ger en illusion av förståelse, liknande den som utantillinlärning ger, och även möjlighet för högre instanser att bocka av moment. Förändrad (inte nödvändigtvis försämrad) undervisning/diskurs på gymnasiet kan då leda till att högskolan klagar över ”studenters sämre kunskaper”. Omvänt kan ”glappet” minskas genom att stämma av problemformuleringar på gymnasiet och i högskolan. Haken med denna suboptimering är enkelspårigheten; att frågorna ”Varför då?” eller ”Vad händer om …?” tvingas bort.
Det kan ta emot i dagens förtroendeorienterade samhälle, men jag tror att vi måste erkänna att kunskapsförmedling är svårt! Sveriges lärare har inget lätt, professionellt jobb utan yrket är en konstart, bedömning är subjektiv och resultaten svårgripbara. Lärande är dock ganska enkelt; du blir bra på att läsa om du läser mycket och varierande och du blir bra på matte om du räknar mycket och varierande. Stora delar av dagens matematik i grundskolan och på gymnasiet anser jag kan liknas vid att lära sig läsa i telefonkatalogen. Det blir inte så skoj i längden.
Som bot på problemen, och med inspiration från den kreativa och en smula samhällsomvälvande Open Source-industrin, föreslår jag Den agila* skolan. Detta är skolan där undervisning utvecklas och optimeras lokalt efter lokala behov. Undervisningen utvecklas löpande, av lärare, helst med direkt feedback från kunderna, tex högskolan och industrin, som ju tar emot studenterna. I korthet: låt lärarna återta makten över klassrummet! Inte som Björklund menar, katedermässigt, utan över undervisningen i sig.
Naturligtvis kommer detta leda till en mer varierande undervisning. Vi får ett bubblande ekosystem av skolor! Notera att det enda säkra måttet på elevernas eller studenternas nytta av skolan är hur det går för Sverige, i termer av hållbarhet, utveckling och demokrati. Det är alltså tveksamt att luta sig på Pisa-undersökningar och liknande studier, vars resultat alltid kommer präglas av igenkänning och trender. Våga släppa taget.
Jonn Lantz, har tidigare arbetat som fysiker, lärare samt med skolutveckling. För närvarande arbetar han med forskning, utveckling och undervisning på Volvo Personvagnar i Göteborg. (red)
* Det ”agila manifestet” 2001 avsåg att lösa problemet med att beställa mjukvara. Det är mycket svårt att specificera något som ännu inte finns och vars lösning kommer förändra specen; dvs moment 22. I agil utveckling driver små team utvecklingen i korta cykler (utveckla-prova-använd-utveckla-prova…), där även arbetsmetoderna omarbetas och optimeras löpande. Denna ”gräsrotsrörelse” har influerat Open Source-industrin, sociala medier och på senare år även aktivism som fildelning. Intressant är att den ifrågasätter klassiska hierarkier (de som utvecklar får stor makt över produkten), att den främjar samverkan och att förändring och lärande är centrala delar.
14 Comments on “Jonn Lantz: Flumskolan 2.0”
Lämna ett svar till Robert Hulander Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Härligt att se föslag som lyfter debatten och pekar på en möjlig väg mot en ny skola. Det finns ju många ideer ute i världen som vi skulle kunna ta till oss.
En visionär som Sugata Mitra (se TED.com) har gjort många spännande saker i Indien där han tänker lokalt men fritt.
Sverige ligger i framkant på många områden. ´Vi är världsledande på kreativitet inom många områden. Det gäller musik, mode, speldesign, design av nya miljöer – senast har göteborgsbaserade Stylt Trampoli fått guldmedalj för sin design av en bar. Vi har Volvo, Scania, SKF, Ericsson osv som lever på att ligga i framkant på olika områden.
Bli ännu bättre på det du är bra på – är ett framgångsrecept. Vi har haft en backlash i svensk skola ett bra tag nu. Den leds av Björklund men Baylan, (vilken självmordsdrift får S att välja honom igen?) verkar inte ha speciellt annorlunda syn.
Detta har ju inte ens lett till bättrre resultat i mätningarna.
Alldeles för många av alla de som ligger bakom innovationerna jag beskrev ovan har tvingats utveckla sin kreativitet utanför skolan.
Hoppas att vi kan få se ännu fler spännande ideer om hur vi kan göra nytt och bättre.
Frågan är hur många skolpolitiker, chefer och lärare som verkligen KAN, VILL och VÅGAR.
Robert Hulander
Lärare i svenska och engelska på ett högstadium i Göteborg
PS Den gode Lasse Kronér(programledare för Smartare än…) avslutar alltid sina program med: Vi ses om ni kan vill och vågar. Jag har stulit detta som ett mantra för mina högstadieelever.
Helt rätt spjutspetstänk! Och värdefullt eftersom du jobbar med det du gör – argument ifrån ett område som ofta uppfattas som mätbarhetens Mecka. Vidarebef. din text till mina skolpolitiska kamrater 😉
Flummiga hälsningar från Bengt Tjellander 🙂
Tackar och bockar, och sprid gärna 🙂
Vad som inte fick plats på 6000 tecken är dock att vi får lite nya utmaningar för att ge betyg – eftersom dessa skulle bli relativa (ok, en 7-gradig skala ger ändå relativa betyg). Tror dock inte detta är ett problem… Däremot skulle det tvinga fram en debatt om det problematiska i myndighetsbruket att ge betyg.
lycka till!
Fint!
Att enbart stirra sig blint på studieresultat och försöka höja dessa duger inte, vi behöver göra mer! Den politiska debatten bör därför breddas så att nya idéer får större inflytande. Våra institutioner måste förnyas och anpassas så att de fungerar väl i ett högteknologiskt globalt tankesamhälle.
Albert Einstein sa, ”In times of great change we need to rethink the fundamentals”, han sa även att ”Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem”.
Att enbart göra det vi traditionellt har gjort fast bättre duger inte. Nu måste vi göra annorlunda!
Intressant bidrag! I en TV-debatt för ett par år sedan var det en student som sa till utbildningsminstern att det behövs mer “flum” i skola, inte mindre!
Mycket talar för att synen på lärande kommer att förändras. Ken Robinsson har uttryckt det så här: “Man kan läsa 100 böcker om året men man kan inte läsa 100.000.” Med den ofattbara stora mängd information och kunskap som numera omger oss måste vi börja att lära oss på ett nytt sätt”.
Kunskap är inte länger en stapelvara som finns på lager. Istället sätter man sig mitt i flödet som omströmmar oss och låter det som är relevant bilda kunskap. Eller som systemutvecklare på ABB sa när han nyligen beskrev sitt arbete: “man sätter sig ned på jobbet och tar reda på vad man behöver lära sig”.
Krzysztof Bak, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, skrev en intressant artikel i DN i våras. Han menar bl a att svenska och kontinentala studenter skiljer sig åt. De kontinentala studenterna förstår först och främst genom att fråga. Svenska studenter tenderar att ge färdiga svar innan de ens börjar fråga. Det får till följd att de konstruerar sin förståelseprocess på två olika sätt.
Han menar att de svenska studenterna är sämre på att fråga eftersom de inte har samma erfarenhet av att få intellektuellt motstånd – de är nöjda om de får rätt på provet!
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/svenska-studenter-har-alla-svar-men-inga-fragor/
Utveckling, hållbarhet och demokrati är bra ledord som tas fram i artikeln.
Jag skulle bara vilja utöka med lite funderingar kring kunskap, ett exempel på vetenskaplig sådan, och skolans testning av elevers kunskaper.
I Samhällskunskap årskurs 9 nationellt prov VT 2013 uppgift B2 ska eleverna redogöra för ett ekonomiskt kretslopp innehållande företag, hushåll, stat (även kommun, landsting) och bankväsende.
Denna ekonomiska modell hade dock inte de ledande nationalekonomerna, inklusive nobelpristagare, som teoretisk modell under ett antal år fram till år 2008. Bankväsendet hade tagits bort, skuld och långivning tar bort varandra inom en stats ekonomi resonerade man. Men ack så fel det blev.
Men så förväntas inte 16-åringarna i dagens Sverige resonera, enligt årets nationella prov i samhällskunskap.
Kanske har provmakarna i samhällskunskap lärt av historien, eller har de inte läst in sig på nämnda modell som redan är för gammal? I varje fall så förväntas dagens 16-åringar se andra samband inom ekonomin än vad ledande ekonomer såg för 7 år sedan, ändå är det de sistnämnda som förväntas vara bäst i klassen.
Och i dagarna pågår ånyo ett klimatmöte, nu i Polen, där världens politiska elit möts för att diskutera klimatavtal. Kanske har var och en av dessa politiker toppresultat på PISA eller motsvarande kunskapsmätningar men det tycks inte hjälpa dem till att komma fram till ett hållbart avtal.
Intressant inlägg. Efter att ha sysslat med skola och skolsystem i 30 år undrar jag ibland över hur många (kreativa) ideer som lagts fram och hur lite som hänt – i debatten om och i synen på skolans mening och praktik. Det är svårt att tro annat än att den symboliserar en slags nostalgi och önskan om igenkänning (läxor, lektioner, lektorer, prov). Det är detta som är skolan för många.
Frågan om dagens skola i Sverige ger en god portion av det som framställs som alternativt innehåll och alternativ mening; innovativa, kreativa förmågor, kritisk reflektion tex. Jag har inte svaret, men det är ändå en intressant fråga värd att studera. Vi känner inte till något skolsystem som varit bra på att ge dessa och liknande förmågor såvitt jag vet. Är den svenska skolan med sina fallande PISA- och TIMSS-kurvor på väg dit? Eller ger den varken några vidare PISA-kunskaper eller någon kreatvitet?
På Konstfack får man utvecklas när det gäller det innovativa, kreativa och kritiskt tänkande och det gäller även på ett flertal skolor inom samma område. Men man plockade bort de estetiska ämnena som tidigare var allmänna i den nya GY 2011. På så sätt blev skolan billigare eller?
Det är både tragiskt och sorgligt för man behöver kunna visualisera, tänka utanför boxen och anv. det ständiga konstruerandet (görandet) och prövandet det som håller små barn sysselsatta i små barns åren. Vi får aldrig överge görandet och prövandet i kreativitetens namn. Man kan också fundera över lydnad som någon av er nämnde, vad står det för? Jag tycker att elever inte får vara spec. kreativa inom skolans ramar och om man har en “Minister” som inte besitter vissa kunskaper (Militär bakgrund där lydnad premieras) så är jag själv inte förvånad. Sv Näringsliv har inte heller en kristall kula att sia om hur världen kommer att se ut i framtiden och visst har det gått fel någonstans…
Jag kan konstatera att om vi fick göra om skolan på ett annat sätt där vi utv. skolans möjligheter att ta tillvara och pröva nya metoder då skulle vi leva upp på ett annat sätt. Men en skola måste alltid se att elever är olika unika borde mötas där de är men som det nu ser ut så dras alla över en kam. Var det tänkt så eller lider vi brist på det pedagogiska ledarskapet i skolan? Ta tillbaka de estetiska ämnena så kommer ni att se en annan utv. bland elever, lärare och skolledare. Kan det vara så att mätinstrumenten och förfarandet måste ha en annan karaktär dvs. helt enkelt omformas till modern tid eftersom vi är i ständig utveckling? Kostsamt? Utvecklande? Kreativt? Vi borde ställa oss frågan vad är det vi vill synliggöra och vad skall det syfta till? Vi i Sverige tycker ju att vi går i främsta led varför inte fortsätta att göra det genom att skapa något nytt tillsammans som belyser en demokratis utveckling?
Hej
Jag känner igen mycket av det du påpekar, även om min tid i detta ämne bara är hälften av din. Min tanke var därför att det kanske inte är lösningar för skolan vi skall leverera, utan snarare lösa hur skolan kan få frihet att utveckla sig själv. Dock är det konserverande kraften, från föräldrar – och även från lärare i “högstatusämnen” som fysik och matematik, stark (Jag är själv fysiker). Hyser inget jättehopp om förändringar på kort sikt – men man får kämpa på. En agilare skola skulle lösa just detta – förändringar på kort sikt skulle vara möjliga.
Men, glöm PISA. Se på det vi har istället, i samhället.
Kunskapsskola har snävat in begreppet kunskap. Vi borde i stället tala om en kunskapande skola.
Alliansregeringen vill återinföra en skola där man fokuserar på kunskap. Jonn Lantz påstår att denna skola har som ”central drivkraft: lydnad, mätbarhet” och som ”premierad kunskap: faktakunskaper”. Han refererar inte till egen erfarenhet eller andra källor för sina självsäkra påståenden.
Enklaste sättet att ta reda på hur regeringen ser på begreppet kunskap är att läsa läroplanerna lgy11 och lgr11 – det har tydligen Lantz inte gjort. Eftersom han är naturvetare citerar jag utdrag ur lgy11 i ämnet matematik: ”Ämnets syfte: Undervisningen i ämnet matematik ska syfta till att eleverna utvecklar förmåga att arbeta matematiskt. Det innefattar att utveckla förståelse av matematikens begrepp och metoder samt att utveckla olika strategier för att kunna lösa matematiska problem och använda matematik i samhälls- och yrkesrelaterade situationer. I undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utmana, fördjupa och bredda sin kreativitet och sitt matematikkunnande. Vidare ska den bidra till att eleverna utvecklar förmåga att sätta in matematiken i olika sammanhang och se dess betydelse för individ och samhälle”. Om den pedagogiska grundsynen i skolan är lydnad, mätbarhet och faktakunskaper, som Lantz skriver, så innebär det att man inte följer läroplanen och begår kollektivt tjänstefel. Kritiken faller i så fall direkt på skolledare och lärare eftersom regeringen företräder en helt annan syn.
Lantz skriver vidare ” Många av de klagomål jag hört från högre utbildningar på nya studenters bristande kunskaper kan härröras till igenkänning. Igenkänningen bygger på att elever lär sig standardlösningar på specifika, avgränsade problem. Det ta ger en illusion av förståelse, liknande den som utantillinlärning ger, och även möjlighet för högre instanser att bocka av moment. Förändrad (inte nödvändigtvis försämrad) undervisning/diskurs på gymnasiet kan då leda till att högskolan klagar över ”studenters sämre kunskaper”. Omvänt kan ”glappet” minskas genom att stämma av problemformuleringar på gymnasiet och i högskolan. Haken med denna suboptimering är enkelspårigheten; att frågorna ”Varför då?” eller ”Vad händer om …?” tvingas bort”. De tekniska högskolorna har i mer än 20 år varnat för sjunkande kunskaper i matematik. Jag har själv arbetat under 20 år vid en teknisk högskola och har alltså gedigen kännedom om hur studenternas matematikkunskaper utvecklats 1985 – 2005. Det signalerna handlar om är så basala saker som brister från grundskolan när det gäller aritmetik. Jag rekommenderar Lantz att studera en skrift från skolverket där docent Bentley analyserar svenska elevers lösningar vid den internationella kunskapsmätningen TIMSS ADVANCED 2009 för NV –och T-elever i åk3 vid gymnasiet i matematik och fysik. Dessa elever hade gått den flumskola som socialdemokratin skapat. Bentleys slutsats i studien är att dessa elever hade fått en procedurell undervisning, precis det Lantz påstår att nuvarande regering prioriterar. Det kan noteras att 1995 tillhörde Sverige toppnationerna i nämnda mätning medan vi halkat ner till näst sista plats 2009.
Lantz ifrågasätter förmågan hos lärarna vid de tekniska högskolorna i att bedöma kunskaperna hos teknologerna och avfärdar med att det rör sig om igenkännande. Eftersom Lantz skriver att premierad kunskap är förståelse vid universitet och högskolor vore det ologiskt att inte testa detta. För övrigt är igenkännande av problem en utmärkt metod vid problemlösning. Man känner igen en del av problemet och kan utveckla det vidare. Se Polya: ”How to solve it”.
Jag noterar att förståelse inte finns med i industrins premierade kunskap. Detta förvånar! Innovationer kommer inte ur intet. En av de största innovationerna inom fysikens värld är Einsteins relativitetsteori. Alla är överens om att Einstein hade förmågan att tänka annorlunda, men granskar man kunskapsmassan inom fysiken vid tidpunkten för upptäckten finner man att tiden var mogen. Hade inte Einstein tänkt annorlunda hade någon annan gjort det. Att han kunde göra denna upptäckt var en följd av att han hade en bred och djup förståelse för fysik, lagrad i sin hjärna – alltså inte enbart i böckerna eller som idag på nätet. Man klarar sig inte utan viktig faktakunskap! Att Einstein inte kom vidare i sina teorier berodde antagligen på att han förnekade kvantmekaniken. Han hade inte tillräcklig förståelse av den samlade kunskapsmassan för en ny innovation.
För att tillägna sig de kunskaper som kan leda till kreativitet och förmåga till innovativa tankar krävs att man har en fundamental bas utgå från när det gäller läsa, skriva och räkna. Det är uppenbart att flumskolan misslyckats med att skapa den basen. Det vill alliansen ändra på. Ödesfrågan för om det ska lyckas är huruvida lärarutbildningen ånyo kan locka toppstudenter.
Hej Hans-Gunnar
Det var ett långt och strängt svar, men jag måste säga att det är just till dig och dina vänner jag vill nå. Vi har liknande bakgrund gissar jag? Jag tycker vi skall undvika att jämföra kompetenser här och hålla oss till argument – men jag kan iallafall nämna att att jag var med och remissade gy11 i fysik.
När jag läser ditt svar så tycker jag att det i mångt och mycket kokar ned till en hypotes: procedur/imitations-baserad inlärning behövs för att lägga grunden för kreativ problemlösning och förståelse. Rätt eller fel? (En vän till mig forskar faktiskt på detta just nu, men har ännu inte svaret 🙂
Jag trodde tidigare på detta, men frågade mig efter några år utanför högskolan och skolan om det kanske inte var oss (i högskolan) det var fel på, inte dom andra? Nu blir jag allt tryggare med detta, samtidigt som populariteten för naturvetarutbildningar sjunker. Men, i det stora hela tror jag du missförstår mig. Jag skriver inte att jag vill ta bort faktakunskaper från skolan, jag skriver att jag vill ändra de parametrar på vilka skolan optimeras. Det är en helt annan sak!
Faktakunskapspluggandet och procedurlärandet (inklusive imitativ problemlösning a la teknologers typtal) kan fortfarande få vara kvar, om än med mindre tyngd. En viss mängd faktakunskap kommer alltid att få plats i våra huvuden, var inte orolig. Det jag vill är att ge skolan frihet att utveckla sig själv, på egna premisser. Jämförelsen med “flumskolan” är valfri.
Sen har vi kanske inte samma bild av innovation (Edison gjorde innovationen glödlampan; flera tidigare uppfinnare fanns), men uppfinningar har lägre värde i industrin än innovationer, även om vi uppskattar patent. Förståelse krävs för forskning, men inte i samma grad för innovation – även om undantag så klart finns. Vi tillämpar i högre grad än vi forskar.
Gällande teorierna om vad som krävs för innovation, uppfinningar eller nya vetenskapliga modelleringssystem, som Einsteins, så kan jag inte motbevisa dig. Men, jag tror E hade uppskattat internet. Själv tror jag mer på att kreativ verksamhet kräver mycket förståelse och erfarenhet av flera olika angreppssätt (som passar problemet). En god intuitiv bild krävs även, som gör det möjligt att föreställa sig problemet ur nya vinklar. Rena fakta kommer ganska lågt på skalan här, snarare handlar det om att kunna dra paralleller, ana samband och se möjliga tillvägagångssätt och kunna länka samman olika aspekter… Jag tror inte riktigt på din slutsats om E, att det var faktabasen som sviktade. Kanske hade han kommit längre om han haft bättre kreativ förmåga i matematik?
Om jag får vara egoistisk, som fysiker, så ser jag grund- och gymnasieskolans mål som att inspirera eleverna i fysik och matematik, så att de nyfiket läser mer själva och framförallt söker vidare i ämnena på universitet – som då får många duktiga sökande. Om en förändrad grund- eller gymnasieskola sen, pga tex ändrad undervisning eller agil utveckling, producerar studenter som sämre matchar universitetets förväntningar så köper jag detta. De är med all sannolikhet bättre på något annat istället – och lär sig sannolikt mycket snabbt det som saknas. Även universiteten måste hänga med i utvecklingen – och attrahera duktiga studenter. Samma resonemang tycker jag passar lärarutbildningen. Kan vi attrahera duktiga och disputerade människor till denna så kommer vi också göra livet enklare för högskolan, i nästa varv.
Jag tycker att det ligger något i det Hans-Gunnar Liljevall skriver om matematik. Och som jag ser det ligger detta delvis i linje med det John Lantz skriver, båda är inte nöjda med matematikkunskaperna i dagens utbildningssystem. Däremot är ni oense om hur innovationer, kreativitet etc. främjas.
Jag håller inte med någon av er vad gäller att det skulle handla om flumskola vs. kunskapsskola. Det som Jan Björklund gång på gång har kritiserat är det som han benämner som 68-vänstern, som även kan benämnas som progressivism, och då handlar det om samhällsomvandlande mål i dessa rörelser.
Det som började att ske under 1990-talet vad gäller matematikundervisning och som Bentley belyser är inte samma sociala fenomen som Björklund har kritiserat.
Samhällsomvandling har skett och har gått i motsatt riktning mot vad 68-vänstern hade som mål. Företagens vinster i Sverige har ökat mer än vad lönerna har ökat. Skillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste har ökat, den sammanlagda bruttonationalprodukten har mer än fördubblats sedan 1980-talet samtidigt som arbetslösheten och den ekonomiska osäkerheten har ökat.
Och till detta finns det en miljö- och klimatmässig osäkerhet. Tänk om FNs klimatpanel har rätt? Vad göra då? Eller har de fel? Det finns ju forskning som säger…? Vem har rätt och vem har fel?
Mitt i alla denna osäkerhet kapprustar världens olika utbildningssystem för att främja konkurrens och tillväxt i en global ekonomi. Senast idag skrev rektor och dekaner vid Göteborgs Universitet ett debattinlägg i Göteborgs-Posten om hur viktigt det är med matematikkunskaper och naturvetenskapliga kunskaper för att främja vår export i en hård global konkurrens. I samma tidning finns en artikel där Jan Björklund också pekar på den hårda konkurrens och behovet av europeiskt samarbete i konkurrens med andra ekonomiska regioner.
Om förhoppningen knyts till att matematikkunskaper och de innovationer som detta ger ska lösa såväl det ekonomiska konkurrensproblemet som det ekologiska hållbarhetsproblemet så undrar jag när matematiken kan ta sig an innovationer vad gäller politiska och sociala spörsmål.
Artikeln gjorde mig glad. Många av mina studiekamrater undrar över varför det inte blev någon “debatt” när “Estetisk verksamhet” togs bort som centralt kunskapsmål i gymnasiet i och med Gy11. Om någon orkar/har tid att läsa så finns delar av svaret i min magisteruppsats från Konstfack 2011.
Lycka till med flummet!
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:651099/FULLTEXT01.pdf