Klas Lindelöf: Går det att skapa en lärlingsutbildning i Sverige?

Den politiska diskussionen om en svensk lärlingsutbildning löper som en röd tråd genom de senaste hundra åren av skolreformer. Trots att försöksvisa verksamheter och olika modeller har avlöst varandra genom decennierna, har fenomenet i praktiken förblivit perifert. Visionen om en potent lärlingsutbildning har omhuldats av politiken, men har i mötet med verkligheten gång efter annan fallit ihop som en sufflé.

Att den valts bort av eleverna är en sak, men inte heller inom näringslivet har modellerna mötts med någon större entusiasm. De lika upprepade som misslyckade försöken har gång efter annan analyserats. Flertalet analyser utmynnar i att den svenska modellen för utbildning och arbetsmarknad inte lämpar sig särskilt väl för en lärlingsinstitution av det slag som både Danmark och Tyskland kan uppvisa. Exempelvis pekar Jonas Olofsson, professor vid Ratio i DN, på att frivilliga överenskommelser mellan parterna har varit kärnan i den svenska modellen, snarare än den tvingande statliga lagstiftning som kännetecknar exempelvis Tyskland.

Den senaste i raden av politiska lärlingsivrare är Jan Björklund. ”Alla kan inte bli akademiker”, blev något av ett mantra när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Kanske grundlades vissa av hans motgångar redan i och med den frasen. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade hugskott. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. I denna såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps. De lärlingsspår som skapades inom ramen för Gy-11 var dock inget annat än blåkopior av de yrkesprogram de svarade mot. Den enda skillnaden utgjordes av att yrkespraktiken i högre grad var arbetsplatsförlagd.

Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM). Hela denna ryggsäck har nu övertagits av en ny uppsättning skolpolitiker som tycks vara lika fast beslutna som någonsin Björklund om att förverkliga en hållbar svensk modell för lärlingsutbildning. Det finns tecken som skvallrar om att det denna gång inte måste vara helt förgäves.

Möjliga lösningar?

Skolverket börjar nu att få ordning på de nationella styrprinciperna för lärlingsutbildningarna. På uppdrag av regeringen har Skolverket inrättat ett Lärlingscentrum som kan samordna de lokala insatserna på ett nationellt plan. Deras plan tycks hämtad från tidigare (före 2006) framgångsrika satsningar för kunskapsspridning. I den mediala nyhetsfloran syns allt fler exempel på lokala aktörer som presenterar meningsfulla och verkligt attraktiva yrkesutgångar för lärlingar, exempelvis erbjuds i Dorotea ett spår för lastbilsmekaniker som riktar sig specifikt till kvinnor. Själva utbildningsplanerna har dock ännu inte rörts sedan skrivningarna i Gy11. Jag återkommer till det.

Det har, trots snabb befolkningstillväxt, under flera års tid upparbetats en omfattande brist på arbetskraft inom många yrkesområden som lämpar sig väl för lärlingsutbildning. Ungdomsarbetslösheten sjunker snabbt. Det kan bero på att bristen på arbetskraft närmar sig ett akut läge, det kan ha andra orsaker, men är obestridligt. Denna våg kan vara näring för lärlingssystemet.

Sedan något år bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och specialiserad matchning är tydlig.

Så kommer det nu att bli drag i lärlingsutbildandet? Nja, historiskt talar fortfarande det mesta entydigt emot en svensk lärlingsutbildning. När Jan Björklund och andra envist pekar på Tyskland och Danmark som föredömen, blir det mot bakgrund av vad som sagts ovan, märkligt världsfrånvänt. Under de allra senaste åren börjar dessutom problem att antydas i även dessa utbildningsländer, kanske som en följd av postindustriellt präglade förändringar på arbetsmarknaden. Det finns dock en del grundläggande särdrag i dansk och tysk utbildning som man skulle kunna ta fasta på även i Sverige, om man på allvar vill etablera en långsiktigt hållbar lärlingsutbildning. Med vissa komplement kan vi kanske till och med ta steget vidare.

Nästa steg

Släpp efter på den centralistiska prestigen och tillåt ändamålsenliga anpassningar i den lokala praktiken. I Sverige är gymnasielärlingarnas studieplaner statiska och identiska med motsvarande gymnasieprogram. Mycket vore nog vunnet om de lokala studieplanerna för lärlingar kunde anpassas till de specifika arbetsmarknadsbehoven, i första hand tilltänkt branschpart. Vilken studieplan som ska gälla, kan fastställas och regleras i det lärlingsavtal som upprättas mellan lärling, huvudman och arbetsplats. Systemet bör inriktas på kvalificerat yrkes- och hantverkskunnande med hög efterfrågan snarare än på ”svagpresterande” elever.

Därav följer att fördela utbildningsansvaret rättvist mellan parterna. I en svensk kontext har ”rätten till utbildning” tolkats så att hela ansvaret för utbildningens genomförande har landat på anordnande skola. Skolan har enligt lag och förordning varit skyldig att såväl införskaffa och upprätthålla lärlingsplats som att utreda och erbjuda rehabiliterande insatser i de fall lärlingen inte sköter åtaganden enligt sitt lärlingskontrakt. Fördela istället ansvaret jämnt mellan skola, arbetsplats och lärling. Dokumentera ansvarsfördelningen i gällande lärlingsavtal. Rätt elev på rätt lärlingsplats måste vara överordnat frågor om volymer och genomströmning.

Renodla lärlingsformen som ett alternativ för ungdomar i åldern 15-25 år. Den boskillnad som görs mellan gymnasielärling och vuxenlärling verkar inte fylla någon funktion. Avgångsbetygen från grundskolan gäller i bägge fallen. De branschspecifika kraven utöver gäller också i bägge fallen. Den åldersblandning som kan uppstå bör påverka utbildningen positivt.

Därutöver måste högre krav ställas på de berörda branscherna att samordna sitt deltagande och säkra utbudet av lärlingsplatser. Det finns fortfarande branscher som gärna hävdar kompetensbrist utan att bidra konstruktivt till APL- eller lärlingsförsörjning. De är dock samtidigt organiserade på ett sätt som kan möjliggöra nationell samordning. Erfarenhetsmässigt ökar incitamenten för att erbjuda lärlingsskap inom de branschorganisationer som delar solidariskt på utbildningskostnaderna.

Avslutningsvis bör den arbetsplatsförlagda undervisningen och allt den för med sig, i högre grad uppmärksammas som ett fält för pedagogisk och didaktisk forskning. Den metodutveckling som oftast kretsar kring vad som sker i ett traditionellt ämnesklassrum, är för smal för att spegla hela skolsystemets väldiga bredd.

(Klas Lindelöf är skolledare i gymnasieskolan)

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS