Kristian Lindhe: Ställ dig bredvid mig! – brev till en expert
Vi träffas rätt ofta du och jag, du brukar bjuda in dig själv. Sedan ses vi i regel hos mig och talar om en elev, eftersom jag i regel aldrig får tid att lämna huset. Där sitter du sedan mitt emot mig och talar om för mig hur jag och mina kollegor bör eller ska arbeta.
Givetvis är dina uppmaningar inte tagna ur luften, utan till din hjälp har du Stanine-skalor och poäng, utredningar och diagnosticeringar. I regel har de mynnat ut i ett ”begrepp som förklarar det svåra” även om jag själv oftast tänker att det borde heta att ”det svåra kan beskrivas med ett begrepp”. När samtalet sedan är över brukar du i regel alltid sammanfatta det som en god början och en bra grund för fortsatt arbete. Hur det sedan går vet du sällan, för i regel hör jag inte av dig igen. Inte förrän det är dags att ses gällande en ny elev och presentera nya fynd och nya uppmaningar om arbetssätt.
Missförstå mig inte, jag säger inte att det inte ska finnas några diagnoser eller att de som nu finns är värdelösa. Jag är inte kompetent nog har jag förstått att fälla ett sådant omdöme. Jag säger inte heller att de vetenskaper som alla dessa bokstavskombinationer vilar på är utan grund, tvärtom så har jag förstått den oerhörda mängd arbete som ligger bakom dess utmejslande.
Jag har också gjort ärliga försök att lära mig hur jag bör arbeta. Under de tjugo år som jag arbetat med barn i behov av särskilt stöd, såväl inom landsting som inom skola, har jag försökt att komplettera heltidsarbete med deltidsstudier och vice versa och kanske har jag här och var plockat upp en och annan kunskap eller erfarenhet med vilken jag försöker finna en väg. Problemet är bara att hur jag än ansträngt mig, så envisas eleverna och ungdomarna jag möter med att vara olika. Hur många sidor jag än vänder i böcker, så står det aldrig exakt hur jag skall bemöta just den elev som snart sitter med knutna nävar framför mig. Hur många elever jag än möter, så envisas de med att skilja sig ifrån de jag träffade igår. Och därför förblir jag mer eller mindre okunnig, i varje möte, elev efter elev, dag efter dag.
Jag försöker ändå lyssna till dig och jag försöker faktiskt förstå. Jag tänker att jag kanske kan finna ledtrådar här och var i allt det du säger. Vilka områden var starka? Vilka områden var svaga? Vad kan jag plocka från alla linjer och siffror och applicera i min värld, bortom standardiserade tester. För min värld ser annorlunda ut. Jag har kollegor som undervisar upp mot 300 elever. Att de ens kommer ihåg vad alla heter är något jag ofta reflekterar över och beundrar, då jag själv är ganska dålig på att minnas namn. Utifrån det tänker jag ofta, att jag åtminstone kan försöka att assistera dem i att försöka komma ihåg alla individuella anpassningar. För individuella anpassningar blir det ganska många, och fler och fler blir det ju, desto snabbare och utförligare ni sköter er typ av jobb.
För om vi till äventyrs antar att ca 15% av alla elever är i behov av extra anpassning i någon form, så får de lärare som har 300 elever ca 45 st som behöver få sina egna unika behov tillgodosedda. Samtidigt som övriga 255 får det ”vanliga”, vad det nu må vara. Å andra sidan stämmer inte den siffran heller för skollagen ändrar i matematiken. Skollagen slår fast, vilket du så ofta påpekar för mig, att alla elever har rätt till särskilt stöd, när vi behöver uppväga skillnader i förutsättningar, när vi behöver motverka konsekvenser av funktionsnedsättningar eller när en elev riskerar att inte nå de allenarådande kunskapsmålen. För att förvissa oss om att de stackare som ännu inte hunnit kategoriserats in i tidigare nämnda inkluderas, formuleras även att alla elever ska ges stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt, d.v.s. även de som ”borde nå längre” är i behov av särskilt stöd. Med andra ord så är det 300 individuella anpassningar som bör göras, i en generaliserad, standardiserad, rättssäker och skolverket-stämplad gruppundervisning.
Nu finns risken att jag blir missförstådd. Kanske ni tror att jag är för generella lösningar som är applicerbara på alla, att jag är för ”en kunskap” för alla i ”en undervisning” för alla eftersom jag ovan tycks ha varit så kritisk mot din specifika kunskap? Jag vill betona att det inte är så, tvärtom är jag för att låta varje unik individ få förbli just det. Det jag är emot är hur du prioriterar och utnyttjar din tid. Det är här jag skulle önska att du tänkte om.
Tag din kompetens, din erfarenhet, ditt samlade kunnande, ditt oerhörda engagemang och bjud gärna in dig själv. Men – ställ dig bredvid mig istället för att sätta dig mitt emot mig. Försök att se skolans värld med mina ögon, istället för att tala om för mig vad jag och mina kollegor bör och ska se. Hjälp mig att bemöta de problem som finns där de faktiskt uppstår och hjälp mig att stötta, fostra och utbilda våra unga som försöker finna en väg i en skola som ofta har ett slitet och halt underlag.
Jag kan tyvärr inte ge dig några garantier för att dina sanningar och vetenskaper skall bestå, men jag kan i alla fall lova att du kan få tiden att gå. Det är ingen risk att du blir sysslolös, särskilt inte om du har kunskaper när det gäller psykisk ohälsa bland barn och unga.
(Kristian Lindhe är lärare och specialpedagog)
Lärarens praktik och läkarens klinik. Vi ser samma problem (elev) fast med olika glasögon. Vem har tolkningsföreträde och när? Vad kommer fram i en klinisk studie? Hur fungerar individen i en lärsituation? Jag känner igen mig i och håller med om det du skriver.
Ganska många ord för att hävda att skolforskare och lärarutbildare bör sätta sig in i lärarens situation innan de kommer med sina goda råd. En suverän artikel i ett ämne där vi på alla sätt försökt att övertyga utan att möta någon förståelse.
Där uppifrån kommer ni med ert budskap om att börja nedifrån med eleven. Inte ens när ni föreläser om problembaserat lärande, ett lärande utan föreläsning, förstår ni ironin i ert eget sätt att möta oss lärare.
Tjja..
Det är så här specialpedagoger jag arbetat med agerat. Antingen gömmer de sig i en-till-en-undervisning eller bakom en utredning och anser att det är någon annans ansvar att ta hand om elever med särskilda behov.
Sällan har jag sett ett kunnigt agerande.
Jag vill ha tillbaka de gamla speciallärarna. De kunde sina saker.
Jag håller med dig och upplever även som du att de fasta sanningar som vår elevhälsa tar fram utifrån standardiserade tester ofta får en alltför stor tyngd, när det gäller hur vi ska bemöta det unika i varje elevs behov och förutsättningar. Vi ska å ena sidan med hjälp av ledning och stimulans arbeta för en skola för alla med begreppen inkludering och delaktighet i förgrunden, å andra sidan ska alla elever i behov av extra anpassningar och vidare i behov av särskilt stöd ges möjligheter att nå de kunskapskrav som vår läroplan föreskriver. Jag tror däremot inte att det i dagsläget handlar om speciallärare kontra specialpedagogers kompetens, utan det finns behov av båda yrkesgrupperna i dagens skola. Vi måste förstå att de olika rollerna hjälper eleverna på skilda sätt. Ska vi lyckas skapa en bra skola för alla elever måste även lärare inse att klasserna vi arbetar med är heterogena och ta tillvara både specialpedagogers och speciallärares kompetens för att närma sig en skola för alla, där alla elever och lärare får den hjälp de behöver för att lyckas i sitt arbete. Ett sätt är att låta specialpedagoger handleda lärare och specialläraren blir verksam i klassrummen för att extra anpassningar och åtgärder ska komma eleverna tillgodo.
Tja, nog finns problematiken hos en del elever, och eftersom du tar upp att alla är olika så är du väl i allra högsta grad kompetent. Jag gissar att forskare ofta är ute efter det som inte passar in och belyser just detta. Jag jobbar nu mitt första år som specialpedagog, medan jag utbildar mig till speciallärare. Det finns ju ingen metod som passar alla, inte ens en metod som passar de med samma diagnos. En sak som jag lärt mig i hös,t som är gemensam, det är att det behövs att eleven vill. Då kan vi lösa många problem. Jag lägger en stor del av min tid att försöka stärka upp resurser i ordinarie klassrum på lektion, och en ganska liten del av min tid ”gömmer” jag mig med en enskild elev. Det är du som lärare som är proffs. Låt forskarna vara proffs på sitt område, men vi kan lära oss av varandra. Med vänlig hälsning, Bernt-Åke Bärling
Diagnoser – javisst det är en jättebra grund. Men som flera sagt ovan är det bara en av flera utgångspunkter.
Den verkliga utmaningen är att hitta ett arbetssätt där kedjan av resurser kring varje elev samverkar och samtänker: specialpedagog, speciallärare, arbetslag, lärare, föräldrar, elev – hur får vi till ett arbete där det blir verkliga anpassningar och åtgärder.
Jag talar om verktyg som verkligen fungerar för just den eleven.
Jag är trött på i stort sett meningslösa :EHT- möten, mitterminkonferenser, läsfröken 20 min/vecka, oplanerade utdelningar av Ipads och andra hittepå.
Nej, vi behöver som du säger verkliga möten där professionerna sitter bredvid varandra (eller går bredvid =pedagog), och gör verklig förändring på schema-, arbetslags-, klass- och individnivå.
Det vimlar av idéer därute – men vi måste våga, vilja och kunna för att skapa nytt.
Det är rätt bråttom – men med positiva tankar och idéer kan man ge många fler elever det de har all rätt till: en skola som fungerar för just dig på just ditt sätt.
En skola som elev, föräldrar och personal går till med lätta steg.