Lärare satte över 20 000 kryss i digitalt dokumentationsprogram
Marie Israelsson varnar för ökad detaljstyrning och kontroll av lärarna som en följd av alla de digitala dokumentationsprogram som används i skolan i dag. (red)
Marie Israelsson har tillsammans med Anders Jönsson och Anna Grettve skrivit boken ”Att bedöma och sätta betyg – Tio utmaningar i lärarens vardag”. Natur och Kultur.
Bakgrunden till boken är alla de förändringar som skett i frågor som rör bedömningar och betyg de senaste åren. Det är nya läroplaner ett omgjort betygssystem med betyg som sätts tidigare och i fler steg och det är fler nationella prov. Många lärare tycker att dessa frågor har blivit mer komplicerade i och med förändringarna.
– Egentligen är detta en onödig bok, men tyvärr behövs den, säger Marie Israelsson.
Hon menar att det inte är så annorlunda eller mer komplicerat, skillnaderna gentemot 1994 års läroplaner är inte så stora. Marie menar att det i stort sett är samma kunskapskrav i de nya läroplanerna men de är uttryckta på annorlunda sätt.
– Erfarna lärare kan detta med bedömning och betygsättning. De har de nödvändiga kunskaperna i sin ryggsäck och de planerar sin undervisning efter det.
Men en stor skillnad jämfört med tidigare är alla de företag, konsulter och digitala dokumentationsverktyg som finns i skolvärlden i dag. I boken finns en beskrivning av en lärare som använde ett digitalt dokumentationsprogram inför sin betygssättning och som räknade ut att han skulle tvingas sätta mer än 20 000 kryss i matrisen. Är det så det fungerar på skolorna i dag?
– Ja det är vanligt och det sprider sig. Det finns flera likartade program och de stora skolkoncernerna utvecklar egna varianter. Matriser kan vara bra hjälpmedel för lärarna men inte dessa avbockningsmatriser, säger Marie Israelsson.
Det är fler som ifrågasätter lärarnas arbete idag. Det kan vara föräldrar, dokumentationsföretag, skolutvecklingskonsulter och Skolinspektionen. Marie menar att det i första hand är unga och nya lärare som utsätts för ett hårt tryck idag.
– Många lärare hör att de gör fel och de får höra negativa saker från alla håll. Det är många som spyr galla över skolan och lärarna.
Lärare ska dokumentera sin verksamhet men det finns inga regler för hur dokumentationen ska se ut.
– Dokumentationsverktygen kan passa en del lärare, andra inte. Generellt sett tillför klickandet i matriser väldigt lite till den kommunikation som ska ske med elever och föräldrar, säger Marie Israelsson.
Hon anser att det borde vara frivilligt att använda dessa verktyg. Alla lärare dokumenterar sitt arbete för att kunna sköta kommunikationen med elever och föräldrar. Men de har olika metoder för att minnas, alla ska inte göra på samma sätt.
Arbetet med dokumentationen är dessutom mycket tidskrävande. Marie ser även en risk för ökad detaljstyrning och kontroll.
– Kunskapskraven är skrivna på en generell nivå men nu blir det detaljer som ska kryssas i rutor. Lärarna känner kraven på att gå igenom allt i kursplanernas centrala innehåll inför de nationella proven och då finns en risk att det roliga i undervisningen väljs bort.
I årskurs 9 har eleverna nationella prov i fem ämnen med flera delprov i varje ämne och proven tar åtminstone sex veckor att genomföra. Marie är kritisk.
– Det blir en tyngdpunkt på de ämnen som ingår i proven och det påverkar undervisningen. Meningen var att det skulle bli mer likvärdigt, men det har det inte blivit och då faller syftet med de nationella proven.
Ett särskilt problem med de nationella proven är att de nya kursplanerna poängterar att det är elevernas förmågor som ska betygsättas.
– Det går inte att visa alla förmågor i skriftliga prov, som är den dominerande formen i de nationella proven. Som lärare behöver man ifrågasätta värdet av skriftliga prov när man ska bedöma elevernas olika förmågor, säger Marie Israelsson.
Marie pekar på en utveckling som går mot alltmer kontrollerade lärare och alltmer kontrollerade elever. Det friutrymme som finns i läraryrket måste få mer plats säger Marie. Då blir det roligt och man ser elevernas förmågor.
Sten Svensson
Marie Israelsson är gymnasielärare i biologi och svenska på Värmdö gymnasium.
Staten har inte längre förtroende för sin lärarkår. Den ska styras och instrueras i detalj. När kåren har lärt sig att pricka av och följa instruktioner har den förlorat sin professionalism och autonomi. Man har i decennier lärt lärarna hur man ska undervisa, sedan hur man ska bedöma. Nästa steg är att lära den att undervisa om den rätta ideologin och politiken. (Årets nationella prov innehöll alla de politiska frågor där eleverna förväntas ha rätt uppfattning). För att klara detta har man genomfört lärarlegitimation som man kan bli fråntagen genom att bli dömd för ”oprofessionell undervisning”. Låter det konspirativt? Det kan man tycka. Men faktum är att manegen är krattad för en totalitär stat. Exakt så här gick det till i Nazityskland under 30-talet. Läs boken ”Tio miljoner barn.Uppfostran och undervisning i tredje riket av Erika Mann. Finns på tyska. När lärarna är rädda för att göra fel borde varningsklockor ringa. Men det kommer de tyvärr inte att göra.
Kritiken om klickerihysterin är riktig och utomordentligt viktig. Men artikeln avslutas med något helt annat och tyvärr något som blivit en faktoid.
Läroplanens kursplaner och betygskrav betonar INTE att någon slags ”förmågor” ska bedömas. Vad som ska bedömas och i vissa årskurser betygssättas är Kunskaper och det ställs Kunskapskrav. Dessa två ord återkommer gång efter annan i Läroplanen. Ordet ”förmåga” återkommer enstaka.
Och då kommer man in på kunskapsteoretiska resonemang som förts åtminstone 2500 år kanske längre (Lao Tze) . Är förmåga kunskap, teori – empiri, fakta , förståelse — färdighet, förtrogenhet, Dialektiken mellan höger och vänster hjärnhalva , mellan hjärnstam och hjärnbark . I en syntes är det naturligt att förmåga och kunskap går hand i hand så läroplansförfattarna behöver inte tjata om det.