Lars-Åke Dahlqvist: En naturtyp om våren

Finns det egentligen plats för undersökande arbetssätt och upplevelsebaserat lärande i den moderna skolan, undrar Lars-Åke Dahlqvist.

I och med att nyliberalismens tsunamivågor rullat in över västvärlden har näringslivets tankesmedjor, inspirerade av Milton Friedmans hängivna apostlar, mer eller mindre öppet hävdat att skolans verksamhet i grunden är att forma aningslösa kuggar till det ekonomiska maskineriet. Skolan bör därför drivas som en fabrik där eleverna är tomma flaskor som ska fyllas med flumfri kunskapsvätska. Tidsstudiemannen (Läraren) övervakar noga från katedern såväl påfyllningsproceduren som kunskapsvätskans kvantitet och kvalitet. Passar inte trattpipen till flaskhalsen går flaskan till tippen.

I en sådan (lönsam) skolverksamhet ryms inte besynnerliga moment som t ex ”En naturtyp om våren” där eleverna undersöker (och ”upplever”) en biotop. Ingenjör Planertz kommer att bli upprörd redan i januari när han ser den rubriken i vårens översiktsplan. Han befarar att hans detaljplaner kommer att ändras. Jag minns hur Planertzar irriterat kunde fråga: ”Ska du ut i träsket igen nu på torsdag? Hela förmiddagen?”.

De sa det inte högt men jag anade att kollegorna tänkte: ”Han behöver väl för tusan inte skicka ut ungarna ständigt och jämt i träsket? Lär dom sig nånting egentligen i sådan flumverksamhet? Samlar in allt möjligt konstigt som kryper omkring och luktar illa och tar med hit till skolan. Varför använder han inte böcker, planscher, bildband och filmer? Och hur kan han sätta betyg?” Jag minns även hur samhället utanför skolan hade kritiska synpunkter på verksamheten. Tonåringar kan använda många vulgära ord och gester och ofta blev självutnämnda uppsyningsmän som ”bara råkat kommit förbi” oerhört upprörda. Idag blir jag glad när jag i media ser att en sådan ”munvig, uppkäftig lymmel” nu är forskare på en marinbiologisk station. Han som bara stod och bökade med något i träsket invid villaområdet.

Många lärare som före grundskolans genomförande var verksamma i realskolor har hela tiden kontinuerligt svartmålat grundskolan ”där man trivs men inte lär sig något”. Nu har de militärt stöd från en kasernofficer som krupit upp ur skyttevärnet och blivit politiker. Han är major men låter som en magsur kaserngårdskorpral när han gormar och pekar med hela handen. I tv-debatter uppvisar han rejäla kunskapsluckor inom olika ämnesområden men hans beundrare bortser så gärna med det när han talar om de underbara ledorden i sin pedagogiska grundsyn: ”Disciplin, lydnad, ordning och reda”. Visserligen har han tonat ner den vulgära militärjargongen men den finns kvar som ett brunt muller under hans uttalanden när han fastslår att: ”Lärarna ska åter ta plats i katedern”.

Jag satt ytterst sällan ”i katedern” under alla mina lärarår från femtiotalet och framåt. Ändå hade jag ju redan som nybliven lärare av olika rigida lärdomsgiganter fått fastslaget att en lärare inte skall ranta omkring i lärosalen utan sitta lugnt i katedern med pekpinnen i hand. I den mån det fanns plats satt jag ibland på katederskivan i biologisalen. Ibland fanns terrarier och akvarier där med levande organismer till elevernas stora glädje men till lokalvårdarnas och en del kollegers stilla förtvivlan. Det hände att stora kärrspindlar (Dolomedes fimbriatus) via skolans felbyggda ventilationssystem kom till kollegierummet eller rektorsexpeditionen. Där uppskattades inte åttafotingarnas nyfikenhet och skönhet. I dag skulle väl en biologilärare med sådan verksamhet bli polisanmäld som sanitär olägenhet.

Häromdagen satt jag i bilen utanför en skola och väntade på hustrun som var i en butik. Jag såg en lärare vid en overheadapparat(!) och elever som tittade ut – på en gubbe i en gammal bil. I skogssluttningen femhundra meter bort sjöng bofink och koltrast. Blåsippor och vitsippor blommade i kransmossan invid ekar och lindar och några citronfjärilar fladdrade bland brakvedsbuskarna vid åkerkanten. Det är En naturtyp om våren.

Lars-Åke Dahlqvist är före detta biologilärare och lärarutbildare