Lars Lagheim: Har lärares och skolledares myndighetsutövning monterats ner?

Lars Lagheim påminner oss om att betygsättning är en central del i lärares myndighetsutövning som bygger på lärares legitimitet och professionalitet. När pressen från skolledare och föräldrar ökar behöver rollen som autonoma betygsättare stärkas och skyddas (red.).

Inför höstterminsstarten hade Rapport ett inslag (SVT 12/8) om en lärare som vägrade godkänna en elev i matematik trots att rektorn krävde det. Eleven hade inte klarat det nationella provet, ett resultat som överensstämde med lärarens övriga underlag för betygsättningen. Rektorns agerande kan enligt Brottsbalken rubriceras som tjänstefel då det var uppsåtligt medan läraren följde lagtexten om offentliga tjänstemäns myndighetsutövning.

Brottsbalken använder uttrycket myndighetsutövning för att förklara att ”en person kan dömas för tjänstefel om denne vid myndighetsutövningen åsidosätter vad som gäller för uppgiften, uppsåtligen eller av oaktsamhet (20 kap. 1 § brottsbalken). Detta brott har motiverats främst för att skydda samhällsmedborgarna mot fel vid utövandet av den offentliga makten och för att myndigheten ska iaktta särskild noggrannhet vid handläggningen av frågor som kan ha betydelse för att myndighetsutövningen görs på ett riktigt sätt (prop. 1988/89: 113s. 13)”

Min artikel handlar om skolledares och lärares myndighetsutövning med fokus på bedömning och betygsättning. Att sätta betyg är beslut som fattas ensidigt, är bindande och ”där den enskilde befinner sig i beroendeställning i förhållande till beslutsfattaren”, skriver docent Lotta Lerwall (2016) i Svensk Juristtidning. Mot bakgrund av att den offentliga förvaltningen under 2000-talet utförs av allt fler privata utförare, ibland med offentlig finansiering förekommer sådana betygsbeslut ”även i fristående skolor, vilket innebär att myndighetsutövning sker även där”, konstaterar hon .

Nog om det. Fortsättningsvis utgår jag från att lärares myndighetsutövning handlar eller bör åtminstone handla om opåverkad betygssättning. Och att debatten kring glädjebetyg eller fuskbetyg, som jag vill kalla dem, måste fortsätta, vidgas och inte minst ta upp hur lärares myndighetsutövning i samband med betygsättningen egentligen fungerar.

Uppmaningar att sätta glädjebetyg eller fuskbetyg är en fråga om det svenska utbildningssystemets anseende. Ett exempel är den varning Handelshögskolans rektor Lars Strannegård levererade i våras. Innebörden var att om inte missförhållandena åtgärdas måste högskolan införa egna antagningsprov så att rätt elever kommer in. Annars är svenska universitets och högskolors anseende och internationella status i fara.

Skolors resultatredovisning fungerar som en ”katt-och-råtta-lek”. Skolhuvudmannen ställer krav på rektor. Budgeten, som ofta är otillräcklig, ska hållas och inom friskolekoncernerna även ge vinst. Samtidigt ska skolors resultat se bra ut, varför skolledningen på olika sätt kan, som rektorn i det inledande exemplet, kräva att lärarna ska sätta – ja just det – fuskbetyg.

Att elever fuskar på prov förekommer. Inte så konstigt med tanke på vuxna förebilder i skolan, i hemmen och i samhället i stort. Det finns bevisligen skolledare som försöker fuska sig till ett gott rykte för sin skola och/eller har svårt att värja sig mot påstridiga föräldrar som vill ”prata sig till” ett bra betyg till sitt barn. Föräldrar är självklart förebilder för barnen men inte tjänstemän. Det är däremot rektorn som begår tjänstefel när hen försöker kringgå eller strunta i både sin egen och lärares myndighetsutövning.

Skolledare och lärare ska alltså ”skydda samhällsmedborgarna mot fel vid utövandet av den offentliga makten”. Politiker som fastställer en otillräcklig budget som inte tar hänsyn till barns olika behov med mera går fria liksom föräldrar.

Påtryckningar ”uppifrån” eller ”från sidan” är svåra att stå emot om chefen inte kan, vill eller vågar ge personalen det stöd de behöver i sin yrkes- och myndighetsutövning. Resultatet blir eller kan bli att de elever och studenter som fått korrekta betyg utifrån sina kunskaper stängs ute från en önskad utbildning av de som fått fuskbetyg.

I artikeln Två steg för likvärdiga betyg och rättvis bedömning – här på Skola och Samhälle i juni 2023 – har jag beskrivit hur missförhållandena kan rättas till.

Steg 1. De nationella proven rättas centralt.  Skolan får resultatet andel elever som nått betygen E, D, C, B och A. Andelen elever som ej uppnått betyget E blir tydligt.

Steg 2. Det nationella provets fördelning används när lärarna samlas ämnes- eller gruppvis i svenska, matematik, språk, NO, SO samt praktiskt-estetiska ämnen. Under ledning av t ex en ”förstelärare” gör de sin bedömning och fördelar betygen inom elevgruppen. Medan de nationella proven testar kunskapskraven menar jag att årskursbetygen ska sättas utifrån lärarens bedömning av elevernas förmåga att använda fakta, kompetenskrav. Skolledningen ska inte delta i arbetet utan informationen får de i efterhand utifrån principen; Det här är vår bedömning, vår betygssättning och vårt beslut.

Många lärare kan vittna om påtryckningar vid betygssättningen. Men har det någonsin prövats mot brottsbalkens lagtext. Som jag ser det borde skolans skyddsombud notera och anmäla alla försök från skolledningar att styra betygen till skolans eller föräldrars fördel. Något eller några fall bör tas upp i domstol så att prejudikat skapas.

Rapportinslaget den 12 augusti i år har inte följts upp. Det leder till frågor. Är lärares myndighetsutövning ointressant? Håller den på att eller har den redan monterats ner?

Ja, kanske. En anledning kan vara kommunaliseringen och friskolereformen under 90-talet som ledde till att skolan blev marknadsutsatt och att konkurrensen om elever och skolpeng ökar. Skolors ”varumärke” måste skyddas, locket läggs på med en successiv nedmontering av skolledares och lärares myndighetsutövning som följd.

Lars Lagheim, f.d. grundskolerektor

Lerwall, L., (2016) JO:s tillsyn över privata utförare av offentlig förvaltningsuppgift – särskilt fristående skolor Svensk Juristtidning Festskrift, s.416-425.