Larsson och Lundström: Låt undervisningen bli det viktigaste i skolan!

Lägg ner Lean production och andra modeller hämtade från New public management och låt lärarna satsa på att utveckla undervisningen istället, skriver Pär Larsson och  Johan Lundström. (red)

Att den svenska skolan inte riktigt håller måttet är välkänt. Förklaringarna är många och kommer från alla tänkbara håll (dock sällan från lärarhåll). Vid sidan av de uppenbara problemen med låga löner, försämrade arbetsvillkor och skolor drivna med vinstsyfte finns det ett stort problem som få uppmärksammar: oförmågan att särskilja skolans kärnverksamhet och dess serviceinstanser. Organisationen som styr skolan sträcker sig från politiker, via skolverket, genom kommuner och utbildningsanordnare till lärare och elever. Det är här grunden till problemen gömmer sig. Hur skolan i Sverige ska drivas och vilka mål den förväntas nå är tydligt – det har Skolverket och lagstiftaren sett till. I skollagen, förordningarna, läroplanerna, programmålen och ämnesplanerna står det vad vi ska pyssla med. Det finns hundratals sidor, punktlistor och paragrafer som med all önskvärd tydlighet beskriver uppdraget. Men mellan Skolverket och lärarna finns en stor samling mellanhänder (tjänstemän av olika valör) som – utan att det krävs av dem – fått för sig att skapa egna agendor för vad som ska anses viktigt, värdefullt och kvalitativt i skolan.

Det enda som krävs för att undervisning ska ske är lärare och elever. Allt annat är servicefunktioner. Lokaler, personalmöten, trivselregler, skolchefer och vaktmästare har tillkommit för att skapa bättre förutsättningar för undervisning. Det är deras enda uppgift. Vaktmästaren skapar förutsättningar genom att ha koll på lokaler, teknik och brandskydd – en ytterst viktig funktion. Chefer rekryterar, strukturerar och organiserar verksamheten – en nog så viktig uppgift. Men det handlar trots allt om service. Om att skapa och upprätthålla ett ramverk. Lärarens uppgift är av en annan karaktär. Ett teoretiskt, socialt och konstnärligt yrke. Det handlar om att levandegöra vad som står i paragrafer och förordningar. Att iscensätta lärande på bästa sätt för varje elev och samtidigt verka för elevernas sociala utveckling och deltagande i samhällslivet. Och i slutändan betygsätta deras kunskaper. Ett mångbottnat uppdrag som kräver ständig dialog, uppdatering och reflektion.

Problemet är nu att ramverket ses av chefer som det viktigaste och mest komplexa. Undervisning och lärande anses kunna sammanfattas i enkla ordalydelser. Den som menar att något så komplext som inlärning inte kan eller bör förminskas till en kort punktlista ses som motvalls och krånglig. Att det blivit på det här viset är egentligen inte så konstigt. För den som inte kan något om undervisning är det lättare att fokusera på ramverket och det enkelt mätbara än på själva undervisningen. Detta leder till att frågor om organisation, ekonomi och statistik får en framskjuten position, medan själva kärnuppdraget hamnar i bakgrunden. Samma sak händer i den massmediala debatten. Nationalekonomer, politiker och journalister tar stor plats, men eftersom deras kunskap om undervisning är begränsad stannar resonemangen ofta vid i vilken årskurs ungarna ska få betyg eller vilka disciplinära åtgärder skolans personal ska få använda sig av.

Vi uppmanar alla skolans huvudmän att lägga ner Lean production och alla andra effektiviseringsmodeller sprungna ur New public management. Inte förändra eller utveckla – avveckla! I stället bör skolutvecklingsgrupper bestående av behörig personal inrättas (lärare och rektorer) där utvecklingsarbetet utgår från de nationella styrdokumenten. På så sätt visar politikerna och tjänstemännen att de tar lärarbehörigheten på allvar.

Pär Larsson, gymnasielärare och läromedelsförfattare

Johan Lundström, gymnasielärare och musiker