Leif Tjärnstig: Hur ska skolan överleva politiken?
Under de två senaste mandatperioderna har vi fått vänja oss vid en utbildningsminister som inte bara förordar katederundervisning, håller ordning, låser dörren till senkommande elever, tar av deras kepsar och stänger av mobiltelefonerna, utan även själv läser sagor i klassen. Den politiska agendans närvaro på alla nivåer av utbildningssystemet är påtaglig för alla som har sin vardag inom skolan.
Den politiska ockupationen av klassrummen visar sig i hur skolpersonal tänker och talar. De senaste åren har jag flitigt konsumerat den mäktiga medierapportering från skolpolitiska debatter, skolkonferenser, artiklar och inslag. Ett genomgående fenomen i dessa är den räddhågade konformiteten inför media hos många inom skolan. När några rektorer som i samband med en skolkonferens fick frågan av en reporter: ”-Vad ser du som det viktigaste i ditt arbete?”, svarade samtliga: ”- Att alla elever når målen”. Varför, i det fria skolvalets förlovade land, kom inte svaren som visade på integritet, pedagogiska visioner och entreprenörskap? ”-Jag vill att alla elever trivs och tycker om att gå till skolan”; ”-Jag vill väcka lust och nyfikenhet hos alla elever”; ”-Jag vill att elever och föräldrar ska känna att vi tillsammans arbetar för att öppnare och jämlikare samhälle”. Dessa hade varit tänkbara svar som heller inte står i motsättning till måluppfyllelse.
Skolans vardag och uppdrag är komplext och sammansatt av flertalet disparata mandat.
I lärarrollens tradition och historiska rötter ligger mandatet att se till individens möjligheter och utveckling till en ansvarsfullt handlade men ändå fri individ. I detta perspektiv är skolans ändamål öppet och didaktiken, lärarens och elevens relation och samvaro, står i centrum för skolan.
Ett annat mandat för läraren är att förmedla en innehållstradition. Vad som väljs och hur skolämnena levandegörs i klassrummet, dess kopplingar med ämnestradition och användbarhet i nutid och framtid, har fått generationer av engagerade lärare att dagligen gå till klassrummet.
Ytterligare mandat är att skapa och förmedla kulturella värden som det demokratiska samhällets fortbestånd och utveckling är beroende av. Ett folkligt engagemang kring utbildning, skola och kunskap, ofta på lokalnivå, har varit en pådrivande kraft i alla länders demokratiska samhällsutveckling. Många gånger i opposition med sittande regeringar.
Dessa mandat har utgjort grunden för lärarens professionella tradition. Den idag ofta kritiserade och utskällda skolforskningen har av tradition stått nära dessa professionsmandat. Skolans utveckling de senaste två – tre hundra åren antigen drivits av forskning eller stått den nära. Vad hade vår skola varit idag utan en Kant, Rousseau, Schlieiermacher, Herbart, Dewey och alla reformpedagogikens frontfigurer?
Skolforskningen har bidragit till att länka samman tendenser och trender i samhällsutvecklingen med skolans traditionella mandat, kunskapssyn- och arbetssätt. Skolor och pedagogiska rörelser har grundats, undervisningsideal har skapats och ersatts, didaktiska paradigm har uppstått och övergivits. Utvecklingen av en barn- och elevcentrerad skola, byggande på lärandeteori, utvecklingspsykologi och ämnesdidaktik, kommer ur en tradition av skol- och praxisnära forskningsinsatser. Resan, från ett agrart, lokalekonomiskt och lågteknologiskt samhälle med ojämlika feodala strukturer, som på några århundraden utvecklats till dagens samhälle, har lärarna, skolan, och skolutvecklingen varit del i.
Politiken tar över
Politiken har förändrat förutsättningen för den utvecklingen. Politiken och politikerna har ställt sig mellan skolan och skolforskningen. Den kritik som framförallt riktas mot den oftast kvalitativt inriktade skolforskningen visar på ett problem. Forskningen har befunnit sig för nära skolan, läraren och klassrummet och inte antagit tillräcklig (vetenskaplig) distans, säger man. Forskningen har i allt för hög grad ägnat sig åt att skapa kunskap utgående från lärarnas, skolans och medborgarnas perspektiv och de professionella mandaten. Politikerna efterfrågar snarare ett resultat- och ekonomiperspektiv på skolan, skolforskning och skolutveckling. Skolforskningens huvudsakliga fokus borde istället i ett politikerperspektiv ligga på att leverera kunskap om hur undervisningens mätbara resultat förbättras. Så vinner politiker valen.
Istället har en allians mellan vetenskap och politik skapats. Jag deltog i november i år på skolinspektionens dag i Norrköping. Det var imponerande att möta den professionella handlingskraft som finns hos skolinspektionen. Det fanns ingenting i det sakliga som framställdes där som en skola eller huvudman kunde mena umbärligt för skolans utveckling. Problemet är istället att det var svårt att se var politiken slutade och vetenskapen tog vid. Skolpolitiken och den vetenskapliga grunden har blivit så sammanflätade att vi inte ser var den ena börjar och den andra slutar. Problemen med denna sammanblandning framkom tydligt då konferensdeltagare ställe alltför långtgående problematiserade frågor till utbildningsråden. Då svängde svaren tveklöst från ”forskningen säger” till ”lagstiftarens intentioner”.
Den skolpolitik som förs idag skiljer skolans vardag från forskning och utveckling. Politikerna tar själva kommandot ända in i klassrummet med hjälp av ”vetenskaplig grund”. I olika skrivelser från skolverk och skolinspektion kommer anvisningar på vilken forskning som är tillämpar, hur den bör tillämpas och för vilka syften.
Ett exempel på hur denna distans skapats är en liten skrift utgiven av Vetenskap & Allmänhet som cirkulerat på skolorna under hösten (VA-Rapport 2013:3). Utgångpunkten är att skolorna och lärarna är främmande för forskning. Forskning i skolan görs av forskare och institut på och inte med lärare, och skola. Skolan och lärarna ses som konsumtionsled till forskningen och olika agenter i form av program, institut och resursallokering behövs för att öka lärarnas forsknings användning. Läraren ses sällan som en medskapare av kunskap eller som någon som själv bildar ett omdöme om kunskaps tillämpbarhet. Idealet är en generell kunskap, en ”best practice”, som störningsfritt distribueras från forskning till klassrum.
Tyvärr finns det få tecken på att politikerna kommer att avhända sig klassrumsinflytandet. Troligen går vi mot ett valår med politiker från alla partier som läser sagor, ritar på tavlan, håller ordning eller som sist, ger presskonferenser i klassrummet, i syfte att åberopa vetenskapliga rön som nödvändiga men beska recept för förbättrad måluppfyllelse.
Omvälvande för skolan och samhällsutvecklingen vore om politikerna gick till val på att avgränsa politikens närvaro i klassrummet. Tänk om utvecklingen av undervisningen, didaktiken och lärarutbildningen överläts till forskning och universitet. Om skolforskning, skolutveckling och lärarutbildning skulle ligga som ett gemensamt mandat och uppdrag för skolhuvudmän och universitet skulle ett pedagogiskt utvecklingsklimat skapas. Vi skulle få se olika pedagogiska praktiker utvecklas i samverkan med forskning och lärarutbildning. Det fria skolvalet skulle fyllas med möjligheter till reella pedagogiska alternativ. I ett sådant landskap finns kanske möjligheten för skola, lärare, skolforskning och lärarutbildning att åter närma sig varandra. Deras gemensamma intresse och historiska mandat kvarstår trots allt.
(Leif Tjärnstig är waldorflärare, utbildningsansvarig för ämneslärarprogrammet på waldorflärarhögskolan och doktorand i pedagogik vid Åbo Akademi)
”-Jag vill att alla elever trivs och tycker om att gå till skolan”; ”-Jag vill väcka lust och nyfikenhet hos alla elever”; ”-Jag vill att elever och föräldrar ska känna att vi tillsammans arbetar för att öppnare och jämlikare samhälle”. Dessa hade varit tänkbara svar som heller inte står i motsättning till måluppfyllelse.
Detta ingår i målen, om man läser läroplanerna som en helhet och inte väljer att bara läsa kunskapsmålen. Så en lärare som svarar ”Att alla elever når målen” kan (och bör) mycket väl innefatta även det du efterfrågar.
När det gäller ordningsregler och avsnittet om studiero i skollagen så är ökad tydlighet om vad man får och inte får göra något som lärare och rektorer efterfrågat. Att man får ta hand om en mobiltelefon (eller något annat ”av värde” som kan störa undervisningen) betyder ju inte att man måste göra det, men med lagen i ryggen så behöver slipper man förhoppningsvis ”tjafsa” med elever, föräldrar, kollegor eller skolledningen om huruvida man får göra det eller inte när det väl behövs.
Även om lärarens svar ”mycket väl kan innefatta” mer långsiktiga mål så som trivsel, jämlikhet, trygghet och nyfikenhet och engagemang, så finns det ingenting som säger att det faktiskt gör det. Det kan lika gärna vara så att målet är kortsiktigt, dvs att uppfylla kunskapsmål utan relation till långsiktighet eller förutsättningar.
Att istället sikta på de långsiktiga, mänskliga målen, istället för att göra det lätt för sig och välja mål som är enkelt mätbara i ett kortsiktigt perspektiv, kan mycket väl leda till att eleven trivs i skolan och faktiskt presterar genom hela sin skoltid, eftersom skolan då erbjuder en stimulerande, trygg miljö där alla känner sig välkomna.
Mätbarhet är en nödvändighet för forskning, men det borde inte vara det primära fokuset för de instanser i vårt samhälle vars huvuduppdrag är att forma unga människor, i samverkan med föräldrar, till välanpassade, kloka individer.
Camilla, mätbarhet är inte förutsättningen för all forskning. I den kvalitativa forskningen, som en stor del av den klassrumsnära och didaktiska forskningen, är beskrivbarhet och kontextförståelse minst lika viktig om inte viktigare. Siktar skolan på de långsiktiga, mänskliga målen måste utrymme ges för lärarprofessionen tillsammans med forskning att formulera och kommunicera hur dessa mål grundas och utvecklas i de enskilda klassrummen.
Jag kan dela synen på konflikten mellan politiken och den vetenskapliga skolforskningen. Å andra sidan är jag inte övertygad om att det svenska forskarsamhället, inom det pedagogiska fältet, tagit sitt ansvar för den akademiska friheten att bedriva en relevant forskning som håller vetenskaplig kvalitet och öppenhet. En forskning som accepterar att det kan finnas flera teorier om samma fenomen samtidigt. Och i bästa fall dessutom förstår att vetenskapligt arbete bygger på att man försöker falsifiera teorier och resultat.
Detta sagt med anledning av det märkliga fenomenet att den del av PISA-rapporten som handlar om ”läsförståelse” inte föranlett några som helst kritiska reflektioner från forskarsamhället i det offentliga samtalet. Kan någon ta fram några exmpel?
Själv kan jag tänka att det finns ett samband mellan läsutveckling och skolframgång och att det är lätt ta fram studier som visat detta. Jag kan också tänka mig att det finns ett samband mellan den dominerande teorin om läsinlärning om läsundervisning, som styr praktiken, och många elevers bristande läsutveckling. Detta är rimligen något svagare, eftersom barn lär sig läsa på många sätt och inte sällan lång innan de kommer i kontak med skolans undervisning.
De minst priviligierade eleverna, ibland beskrivna som de som inte har några bokhyllor eller böcker hemma, kan som grupp antas var de som är mest beroende av skolans läsundervisning och sannolikt också de som faller ut som elever med bristande läsförståelse i PISA-rapporten. När de beskrivs i rapporten sägs de ha god avkodningsförmåga och dålig läsförståelse. PISA-rapporten är metodneutral. Men resultatet gör det rimligt att anta att de mött en läsundervisning som betraktar fonologisk medvetenhet som en nödvändig förutsättning för läsinlärning och som delar upp avkodning och läsförståelse i undervisningen. En obruten avkodningstradition sedan 1840-, om vilken det sägs råda venskaplig konsensus i Sverige idag.
Den alternativa gruppen av teorier som utgår ifrån att läsning är en i sig
förståelsestyrd process, som barn kan lära sig från tidig ålder, har avsatt få om ens några avhandlingar i Sverige efter 90-talet. Den är också sparsamt företrädd i lärarutbildningarnas kurslistor eller undervisning. Man kan fråga sig varför.
Om detta vore mycket t att säga, men den viktiga frågan som kvarstår för både poitiker och forskare borde vara: Finns det inte någon som helst anledning att titta på skolans läsundervisning efter PISA-rapporterna 2007 och 2009.
Jan Henning Pettersson.
Jan Henning Pettersson.
Du tar upp läsförståelse som är ett mycket viktigt begrepp. Lika viktigt som räkneförståelse.
De begreppen kompletterar varandra. Förstår man inte texten kan man inte lösa matematikproblemen.
Handledningar bör vara väl genomtänkta och enentydiga så att de inte kan misstolkas. Den som läser NCM:s handledning till Förstå och använda tal blir mycket förvånad över sid 98 i handledningen. Där påstås helt aningslöst att en 2×5-RUTA är bättre än en 1*10-bräda. NCM:s 2×5-RUTA förstör tankegången för små barn. De kan inte på ett enkelt och naturligt sätt se tiotalsövergången då de drabbas av NCM:s 2×5-RUTA. Hur visar den att 4+3=7 ? Hur håller man händerna när man spelar piano? När man besvarat den frågan inser man hur bisarr 2×5-RUTAN är.
En direkt felaktig uppgift lämnas i den Learning Study som redovisas i Nämnaren 2012/nr3s63ff.
Man behöver inte jämföra bråktal med varandra innan deras närmevärden förs in på en tallinje.
Även andra tvivelaktiga påståenden om bråk framförs i den artikeln.
Didaktik har blivit ett modeord som dominerar NOMAD. Varför ska den tidskriften ges ut på engelska i Sverige. En SVENSK upplaga skulle ge fler SVENSKAR möjlighet att deltaga i debatten om didaktik kontra MATEMATIK. MATEMATIK bör ju vara det man sysslar med då man undervisar om MATEMATIK.
Didaktiken ska givetvis vara den bästa möjliga och den bör läras ut till lärarna vid lärarhögskolorna. I Sverige sysslar alltför många med matematiklektioner utan att ha behörighet att undervisa i MATEMATIK
Sture Sjöstedt
Ett tips bara
Kolla upp vilka idéer Mijöpartiet har i dessa frågor!
Om det är något politiskt parti som har en liknande grundsyn som du har i dessa frågor så är det Miljöpartiet.