Leif Tjärnstig: Kan det fria skolvalet vända skolans utveckling?

Att staten skulle kunna garantera en skola som alla elever och föräldrar är nöjda och trygga med framstår idag som en alltmer orimlig tanke. Vi har sett hur det gått för elever, kunskap, skolkulturer och läraryrket under Björklunds år som minister. De politiska regulativa styrfunktioner som står lagstiftaren till buds har tömts i botten.

Politikerna befinner sig långt från klassrummets vardag och ska göra så. Det fastare grepp om skolan som staten under Björklund har tagit har medfört en detaljstyrning in i klassrummet av åtgärder som är blinda för konsekvenser för lärare och elever. Styrningen och kontrollen väger inte in kvalitativa skillnader mellan skolor, klasser och individer, ej heller undervisning och lärandets komplexitet. Idén om staten eller kommunen som den som sköter skolvalet åt medborgarna strider dessutom mot alla demokratiska principer. Inskränkning i rätten att fritt välja skola strider både mot Lissabonfördraget och FNs barnkonvention.

Det blir även allt mer uppenbart att kapitalet inte kommer eller ens har för avsikt att verka långsiktigt för skolans kvalitativa utveckling. Bolagsordningen sätter ägarnas vinstintresse före samhällsintresset och individperspektivet. Detta är ofrånkomligt. Därmed blir värdegrund, frågor om lärarens pedagogiska förhållningssätt, metoder och kunskapssyn, underordnad den ekonomiska styrningen. Kunskapssamhällets behov av utbildning är en lukrativ och expansiv marknad som det är svårt att inte lockas att exploatera.

Den tredje vägen vid sidan om staten och kapitalet skrivs civilsamhället. Civilsamhället är det öppna demokratiska samhällets utvecklingsmotor. Det civila samhället är samlingsbegreppet för en brokig och disparat samling föreningar, organisationer, nätverk mm. som har det gemensamt att dess perspektiv alltid är de enskilda människornas situation och förutsättningar. I en rapport från framtidskommissionen beskrivs civilsamhällets funktion som socialt sammanbindande, värdegrunds, -kultur-, och gemensamhetsskapande. I rapporten framhålls även civilsamhällets möjligheter som producent av tjänster och service inom välfärdssektorn. ”Som serviceproducent erbjuder den alternativ till offentligt driven och vinstdrivande service och kan därför ses som en motvikt som möjliggör valfrihet för den enskilde” (s. 27).

Inom näringslivet sker utvecklingen genom konkurrens. Den som levererar den åtråvärdaste varan till det mest åtråvärda priset placerar sig i täten och sätter dagordningen för de andra. Detta förfarande bygger på förutsättningarna att jämföra pris och vara/ tjänst. Verktyget för jämförelser heter standardisering och mätning. Vi måste vara överens om vad som ska mätas/ jämföras och hur. Konkurrensen sker då genom att leverera bästa resultat till lägsta pris och inordna produktionen med dessa parametrar. På det sättet välkomnar näringslivet en detaljstyrd skola där staten står för standardisering och mätning/utvärdering.

Konkurrens med idéer

Utvecklingsmotor för civilsamhällets olika verksamheter kan även den beskrivas som konkurrens men en konkurrens med idéer. När motivet och incitamentet för verksamheten flyttas från vinst och aktieägare till människor, enskilda och grupper, dess livsförutsättningar och samverkansmöjligheter, förändras konkurrensens karaktär. Konkurrens med idéer gör oss i stället uppmärksamma på kvalitativa skillnader mellan idéer, dess konsekvens och möjligheter för individ och samhälle. I samhällsservicen som civilsamhället skapar är värderingar, människosyn och värdegrund inte främst ett kunskapsmål utan ett verksamhetsmotiv. Civilsamhällets närvaro i den pedagogiska debatten skulle flytta fokus mot skolans syfte, mål och innehåll, dess bakomliggande värderingar och principer och bort från det förenklade syndabockspekande som dominerar dagens debatt. Frågor om mössor, läxor eller undervisningsmetoder lämpar sig inte att avgöras i allmänna val eller populistiska debattprogram. Dessa frågor hanteras lämpligen inom skolans ram i samförstånd med elever och föräldrar.

Om konkurrens inom skola och utbildning istället skulle handla om konkurrens mellan olika idéer skulle civilsamhällets utvecklingspotential synliggöras. Vi skulle få se en mängd olika former av pedagogiska alternativ och det fria skolvalet skulle ges ett reellt innehåll. Vi skulle på allvar kunna pröva olika pedagogiska idéer och utvärdera dessa. Vi skulle få ett folkligt samtal bland föräldrar, lärare och forskare om skolans och bildningens roll för individ och samhälle. Ett aktivt skolval mellan olika pedagogiska idéer medför ett samtal om skolans mål, metoder och syfte på lokal nivå, vilket även skulle fördjupa det demokratiska engagemanget (något som även framtidskommissionens rapport pekar på). Ett sådant samtal skulle även stärka tilltron till skolans och lärarens uppgifter. I förlängningen skulle samtalet om skolan bidra till ett samtal om samhället och de värderingar som det byggs på.

Om skolor får utvecklas enligt de idéer och pedagogiska visioner som lärare, föräldrar och pedagogiska forskare tror på skulle vi snart se en ny dynamisk, skol-, och bildningsutveckling. Vi skulle utöver Montessori, waldorf, Freenet m.fl. få se skolor som satsar på språk, it, resor, konst, utomhuspedagogik mm. i konkurrens med varandra om vilka idéer som ger olika elever de bästa förutsättningarna till ett samhällsliv.

Skolan är av natur och tradition idédriven. Olika tider och olika kulturers syn på kunskap, individ och samhälle har skapat olika pedagogiska principer och ideal. Denna utvecklings potential ligger latent i de samtal som pågår mellan kollegor, föräldrar och elever. Skolans utveckling kommer inte att vändas genom ytterligare politiska projekt utan genom att tillvarata den pedagogiska kompetens och idérikedom som finns i lärarkåren och genom att myndigförklara föräldrar som kapabla att göra val som förändrar det pedagogiska landskapet.

(Leif Tjärnstig är waldorflärare, utbildningsansvarig för ämneslärarprogrammet på waldorflärarhögskolan och doktorand i pedagogik vid Åbo Akademi)

6 Comments on “Leif Tjärnstig: Kan det fria skolvalet vända skolans utveckling?

  1. ”Idén om staten eller kommunen som den som sköter skolvalet åt medborgarna strider dessutom mot alla demokratiska principer. Inskränkning i rätten att fritt välja skola strider både mot Lissabonfördraget och FNs barnkonvention.”

    Nej, till de demokratiska principerna måste anses höra att medborgarna i fria val kan besluta om en samhällsordning som även innefattar visst tvång. Ingen vill väl hävda att ”tvånget” att vända sig till en enda polismyndighet eller ett enda domstolsväsende i ett land skulle vara odemokratiskt för att det inte finns fler att välja mellan? Men genom det nyliberala paradigmskiftet de senaste trettio åren har skolans roll som samhällsfunktion relativiserats i debatt och politik. Till viktiga delar syftade den till en samhällsnytta, ”public good”, i form av en gemensam medborgerlig kunskaps- och värdeplattform, ett samhällskitt och gemensamma erfarenheter för alla ungdomar. Nu har den i debatt och politik degraderats till leverantör av mätbara kunskaper och personlig kvalifikation, s.k. ”private good”. Som sådan passar den förstås bättre in i den nya rollen som marknadsaktör.

    Civilsamhället är självklart av godo inom många funktioner, men kanske inte som enda aktör inom skolans område. Och det är inte rätt att likställa den genom demokratiska val legitimerade staten (och kommunen) med pengarnas makt i näringslivet. I grunden handlar det om hur vi ser på samhället: är det en obestämd mängd individer som var och en söker sin egen lycka oberoende av andra? Eller ska det få finnas ett ”samhällskontrakt” där medborgerliga rättigheter och skyldigheter garanteras av någon form av statsmakt, även till priset av vissa inskränkningar i den enskildes handlingsfrihet?

    F.ö. kan jag inte se att FN:s barnkonvention stadgar något alls om rätten att välja skola. Vad den säger är, att den inte upphäver eller inskränker individers och organisationer rätt att driva skolor, om landets lagar skulle medge det.

    • Jag tycker visst att det är bra att uppmuntra civilsamhällets aktörer i form av föreningar att i större utsträckning bli huvudmän för friskolor med stark förankring i den lokala miljön och med genomtänkta pedagogiska ideer.. Men att förställa sig att de utan att försvaga engagemanget och ansvaret för sin ursprungliga verksamhet skulle kunna i stor skala ersätta kommunernas och statens ansvar för ett skolväsen som strävar efter god kvalitet och likvärdighet ser jag som ett önsketänkande. Det finns heller inte någon annanstans i världen. Men att vi många tillsammans bör kämpa mot den typ av standardisering och mätningsraseri inom skolan som storkapitalets friskoleaktörer välkomnar och som Leif Tjärnstig väl beskriver det är en annan sak! .

  2. Även i detta fall tycks Sverige inta en udda position. När FNs Generalförsamling proklamerade 2012 som UN International Year of Co-operatives uppmanade regeringar runt om i världen att med kraft bidra till att utveckla och stärka kooperativa organisationsformer i det civila samhället. Men I Sverige passerade denna närmast globala satsning tydligtvis de flesta spårlöst förbi genom Alliansregeringens totala ointresse.

    För lite mer om detta se;
    ww.fib.se/inrikes/item/2229-alliansregeringen-och-det-kooperativa-intresset?tmpl=component&print=1

  3. @Dan Collberg: I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 26 står det att
    (1) Everyone has the right to education.
    /…/
    (2) Education shall be directed to the full development of the human personality and to the strengthening of respect for human rights and fundamental freedoms.
    /…/
    (3) Parents have a prior right to choose the kind of education that shall be given to their children.

    Det är tredje punkten som bland annat förespråkare för möjligheten till hemundervisning ofta hänvisar till (med viss rätta, kan jag tycka).

    Spontant tror jag det vore bra med aktiva val mellan olika pedagogiska idéer och traditioner. Problemet, som med alla aktiva val, är att det finns en stor (ökande i antal?) grupp föräldrar som inte har möjlighet (resurser, kunskaper, kapacitet…) att sätta sig in i det här och att det därför skulle finnas barn som inte får samma möjlighet att välja. Och det utfallet är idag en politisk omöjlighet – det som inte x får, får inte heller y ha möjlighet att få…

    Med det system som jag har arbetat med i England, och tidigare skrivit om (http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014/04/16/kommentar-sa-gors-skolvalet-mer-rattvist/) skulle detta kunna förhindras till en del, men jag återknyter till inledningen: “Att staten skulle kunna garantera en skola som alla elever och föräldrar är nöjda och trygga med framstår idag som en alltmer orimlig tanke.”

    http://www.asamelander.wordpress.com

    • Leif Tjärnstig hänvisar till FN:s barnkonvention, inte FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, och det var barnkonventionen jag kommenterade. F ö kan man utifrån barnperspektivet ställa sig frågan om denna föräldrarnas rätt att välja skola för sina barn verkligen syftar till “barnets bästa”.

  4. Ett förtydligande är kanske på plats. I våra grannländer Norge och Finland påminner förhållandnena för fristående skolor det som jag beskriver. Det är inte som fristående “utförare” inom välfärden som en etablering tillåts utan bara när alternativet har ett publikt bidrag i form av idéer mm. I Norge finns bara i princip bara waldorf och Montesori som fristående alternativ inom skolsektorn. Dessa har då istället ett reellt frirum med egna kursplaner och lärarutbildning mm. I Finland är det på liknande sätt. Genom att skolvalet blir ett medvetet val av idéer får vi en diskussionen om vad “publik good” egentligen innebär. Ett samtal om skolans pedagogik och innehåll är ett sätt i definiera vad “publik good” är. Eller tror vi att “publik good” kan definieras i politiska -parlamentariska processer utan att frågorna grundar i en folkligt samtal? Det tror inte jag.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS