Lennart Malmström: Hög tid att tänka om

Besinning och samarbete har inte precis präglat den politiska skoldebatten. Men för dem som arbetar i skolan hade både besinning och samarbete varit att föredra. Långsiktiga spelregler hade gynnat skolarbetet. Lennart Malmström, som varit lärare, hoppas på en ny parlamentarisk skolkommission. (red)

De politiska partierna har så här i valtider kommit med det ena reformförslaget efter det andra i ivern att försöka övertyga väljarna om att man prioriterar skolan före nästan allting annat. Det slår mig att det verkligen inte skulle vara i vägen att försöka besinna sig en smula. För när man tar del av denna provkarta av lösryckta förslag, som vart för sig kan förefalla vällovligt, men som snarast ger ett förvirrat helhetsintryck, blir man minst sagt betänksam. Vore det inte på sin plats med någon sorts ideologisk debatt? Låt oss göra en snabbexposé över den svenska skolans utveckling under 1900-talets senare del.

1946 tillsatte Tage Erlander en parlamentarisk skolkommission. Den fick arbeta i lugn och ro under några år, innan den lade fram ett för alla parter acceptabelt förslag. Det förslaget gick bland annat ut på att skolan behövde förändras i demokratisk riktning, så att alla elever fick samma möjligheter. Den gamla folkskolan för arbetarklassen och realskolan för de bättre bemedlade hade spelat ut sin roll och passade inte in i ett modernt, demokratiskt samhälle. Därför föreslogs en för alla elever gemensam grundskola på nio år. Skolkommissionen drevs alltså av en vision om ett bättre samhälle med lika möjligheter för alla, och reformen kom att genomföras i och med 1962 års läroplan.

I samma demokratiska riktning verkade de reformer på gymnasieskolans område, som genomfördes under senare delen av 1900-talet. Det fanns tidigare flera olika typer av yrkesutbildningar med olika längd, vilka nu kom att integreras i den nya gymnasieskolan. Så småningom blev dessa yrkesinriktade utbildningar treåriga (vilket de studieinriktade redan var). Även i andra avseenden likställdes de olika inriktningarna. Dessutom erhöll varje elev på såväl yrkesförberedande som studieförberedande program, efter genomgången gymnasieskola med godkända betyg, en grundläggande behörighet att studera på högskola/ universitet. Också detta en viktig reform i demokratiserande syfte.

Sammantaget syftade alltså dessa reformer, vilka genomfördes i politiskt samförstånd, till ett utjämnande av olikheter gällande elevernas förutsättningar. I botten fanns en, också gemensam för alla partier, positiv grundsyn på skolan som samhällsinstitution, liksom en orubblig tro på möjligheterna för varje elev att lyckas, om bara de rätta yttre förutsättningarna var för handen. Man trodde på skolan och man trodde på eleverna. Det var detta som genomsyrade de läroplaner som tillkom från 1960-talet och framåt. Såväl lärarna som eleverna förutsattes vara kompetenta aktörer i den lärprocess som ägde rum varje dag i skolan. Det fanns för all del de som häcklade läroplanerna och menade att de positiva tongångarna gick lite väl långt och föraktfullt kallades de delar av läroplanen, som behandlade värdegrund och demokrati, för läroplanens poesidel. Det må vara hänt. Men för oss som arbetade i denna skola var läroplanerna viktiga dokument och den positiva grundsynen självklar.

Hur viktig den dåvarande positiva synen på skolan i själva verket var har kanske inte blivit helt klart för oss förrän under de senaste åtta åren, då allt detta kom att raseras och ersättas med en helt annan syn på skolan. Plötsligt hördes enbart negativa tongångar. Gång på gång trumpetade den nye skolministern Jan Björklund ut, att skolan var i svår kris och att det var den socialdemokratiska flumskolans fel. Båda påståendena var helt felaktiga. Det är dokumenterat att den svenska skolan var bland de bästa i världen ända fram till början av 2000-talet. Sedan började resultaten sjunka, i allt hastigare takt under Jan Björklunds tid som utbildningsminister. Och, som jag visat ovan, var det aldrig en ensidigt socialdemokratisk skola. Under hela efterkrigstiden fram till början av 2000-talet rådde enighet om skolpolitiken. Borgerliga skolministrar undertecknade både läroplanen för grundskolan 1969 och avskaffandet av betyg ända fram till och med årskurs 7.

Nu ses skolan inte längre som en viktig samhällsinstitution, som aktivt bidrar till att både bibringa de unga kunskaper och färdigheter och dessutom fostrar till demokrati. Skolans kunskapsuppdrag har trivialiserats till att i allt större utsträckning gälla sådana kunskaper som är enkelt mätbara. Att kontrollera kunskap har blivit viktigare än att utveckla kunskap. Dessutom har Björklund genom sina reformer undan för undan raserat de demokratiseringssträvanden som utmärkt skolan under hela senare hälften av 1900-talet. Nu ska, än en gång, eleverna delas upp. De begåvade för sig, de mindre begåvade för sig. Exemplen är lätta att finna. Elever på yrkesförberedande gymnasieprogram för sig (utan att ges högskolebehörighet) och elever på det som kom att kallas högskoleförberedande program för sig. Precis som det var förr. Reformer som, precis som väntat, har lett till att antalet elever på yrkesprogram har minskat drastiskt.

Vad som enligt min mening vore det bästa för skolan i det aktuella läget är, vore att det nu tillsätts en parlamentarisk skolkommission med uppgift att enas omkring en gemensam syn på skolan, en syn som håller för lång tid framåt. Som blickar framåt i stället för bakåt. Om det gick 1946 borde det väl gå idag. Eller? Det som dessvärre tycks vara en svår stötesten är att tidsandan så i grunden förändrats de senaste decennierna. Dels har blockpolitiken varit cementerad. Dels är nu valfrihet det honnörsord som svävar över hela samhället och tycks vara det som självklart skall prioriteras i alla lägen. Valfrihet och privatisering. Detta har lett till 1990-talets olycksaliga reformer om skolpeng och valbar skola, och möjlighet för vilka lycksökare som helst att starta friskola med goda vinstmöjligheter hägrande. Reformer som alla andra länder, med undantag av Chile, har avfärdat som alldeles för riskfyllda, men som våra politiker aningslöst och i trosvisst nit sett till blev genomförda, utan tanke på möjliga konsekvenser. Reformer som visserligen genomfördes av borgerliga regeringar men som stötts av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Reformer som mycket riktigt lett till ökande elevsegregering och fallande skolresultat. Om detta tycks forskarna vara överens.

Kan man tänka sig att våra politiker trots allt orkar tänka om och tänka nytt och rätt, sväljer förtreten och försöker se framåt, inte en mandatperiod utan betydligt mycket längre? Kan man tänka sig att våra politiker dessutom har kurage nog att erkänna, att det inte blev bra det här med skolreformer från 1990-talet och framåt? Att det kanske inte var så lyckat att göra skola och elever till brickor i en marknadsekonomi? Kan man, kort sagt, tänka sig en ny parlamentarisk skolkommission efter valet? En kommission som tar sig en rejäl funderare över varför vi bedriver skolverksamhet i det här landet? Vad vi ytterst vill med skolan? Som arbetar förutsättningslöst och vänder på alla stenar? För skolans elevers skull. För Sveriges framtids skull. Finns det modet? I annat fall befarar jag att eftervärldens dom blir hård.

 

(Lennart Malmström har tidigare varit gymnasielärare och skolledare.)

 

3 Comments on “Lennart Malmström: Hög tid att tänka om

  1. Tänk att vi har ett så lysande tillfälle att göra en möjlighet av nödvändigheten. Våra barn förtjänar bättre än att halka mellan blockpolitiska diken. Låt oss lyfta oss ifrån dikesnivån. Heja!

  2. Visst, mer sans och kanske en kommission kan åstadkomma något. Men bara den historieskrivning som görs i artikeln skulle kunna reta upp en och annan (borgerlig) skoldebattör eller sympatisör. Om en ideologisk diskussion är önskvärd som förf. säger, så är också det politiska fältet rättså minerat. Varför det blivit så kan vi diskutera. Det har nog mindre med skolans utveckling och mer med hela samhällsutvecklingen sedan slutet av 80-talet att göra.
    Två påpekanden om historien som skrivs i artikeln. Enighet fanns på 50-talet om att parallellskolesystemet behövde förändras, men inte alls om hur och hur långt. Många, inklusive läroverkslärarna var starkt emot det som sedan blev lösningen, en 9-årig grundskola för alla. Dessa, och även t.ex. arbetsgivarorganisationerna föredrog som mest en 8+1-lösning innebärande att alla skulle gå 8 år och sedan de studiebegåvade ett år till. Det blev ett kompromissande (bl.a. den berömda Visbykompromissen) och ett politiskt taktikspel under ganska lång tid. Motsättningarna hade ungefär samma ideologiska botten då som nu, men den fördes mot en annan samhällelig och politisk bakgrund.Gedigna utredningar med omfattande empirisk grund var t.ex. legio då. Att söka jämka sig samman såg då ha ett högre värde än idag.
    Det andra gäller ‘de senaste åtta åren’ som skrivs om i artikeln. Även om man inte alls antar den borgerliga synen på händelseutvecklingen och skoldebatten så måste man nog – som sagt e gå tillbaka till slutat av 80-talet för att se vad som började hända; avregleringar, ekonomisk obalas, en socialdemokrati som var rätt splittrad i synen på välfärdsstaten men också skolan – och pedagogiken., Vidare New Public Management som (s) inte var sena att anamma. Redan 1988 beslöt riksdagen om mål- och resultatstyrning som övergripande princip. Det är mer produktivt och korrekt att se den period som förflutit de senaste >25 åren som liggande bakom den situation vi har idag. Att vi sedan fått en konfrontationspolitiker med populistiska inslag som minister (+ Baylan som gärna deltar i den ideologiska sluggerkampen) har inte underlättat. Idag får man nog tyvärr se (s) som fortfarande mycket splittrat och osäkert när det gäller vart man ska med skolan. Vilken roll anser man t.ex. att tidigare betyg och allt fler nationella prov har för en bättre fungerande skola för eleverna? Hur ser man på resultatstyrningen av skolan? Och friskolekoncernernas betydelse och inflytande??

  3. Intressant är hur politiker och ledarskribenter medverkat till att degradera lärarkåren. En försämrad lärarutbildning har ytterligare sänkt kårens status. Nu talar man om kunskapsskolan och kunskapslinjen som även socialdemokraterna sägs ha anammat. Språkbruket är försåtligt. Kunskap har alltid varit navet i skolan. I den nya kunskapsskolan tycks emellertid kunskapen ha reducerats. En sådan kunskapslinje inskränker målen för undervisningen. Nog finns behov av skolkommission!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS