Lennart Malmström: Hög tid att tänka om

Besinning och samarbete har inte precis präglat den politiska skoldebatten. Men för dem som arbetar i skolan hade både besinning och samarbete varit att föredra. Långsiktiga spelregler hade gynnat skolarbetet. Lennart Malmström, som varit lärare, hoppas på en ny parlamentarisk skolkommission. (red)

De politiska partierna har så här i valtider kommit med det ena reformförslaget efter det andra i ivern att försöka övertyga väljarna om att man prioriterar skolan före nästan allting annat. Det slår mig att det verkligen inte skulle vara i vägen att försöka besinna sig en smula. För när man tar del av denna provkarta av lösryckta förslag, som vart för sig kan förefalla vällovligt, men som snarast ger ett förvirrat helhetsintryck, blir man minst sagt betänksam. Vore det inte på sin plats med någon sorts ideologisk debatt? Låt oss göra en snabbexposé över den svenska skolans utveckling under 1900-talets senare del.

1946 tillsatte Tage Erlander en parlamentarisk skolkommission. Den fick arbeta i lugn och ro under några år, innan den lade fram ett för alla parter acceptabelt förslag. Det förslaget gick bland annat ut på att skolan behövde förändras i demokratisk riktning, så att alla elever fick samma möjligheter. Den gamla folkskolan för arbetarklassen och realskolan för de bättre bemedlade hade spelat ut sin roll och passade inte in i ett modernt, demokratiskt samhälle. Därför föreslogs en för alla elever gemensam grundskola på nio år. Skolkommissionen drevs alltså av en vision om ett bättre samhälle med lika möjligheter för alla, och reformen kom att genomföras i och med 1962 års läroplan.

I samma demokratiska riktning verkade de reformer på gymnasieskolans område, som genomfördes under senare delen av 1900-talet. Det fanns tidigare flera olika typer av yrkesutbildningar med olika längd, vilka nu kom att integreras i den nya gymnasieskolan. Så småningom blev dessa yrkesinriktade utbildningar treåriga (vilket de studieinriktade redan var). Även i andra avseenden likställdes de olika inriktningarna. Dessutom erhöll varje elev på såväl yrkesförberedande som studieförberedande program, efter genomgången gymnasieskola med godkända betyg, en grundläggande behörighet att studera på högskola/ universitet. Också detta en viktig reform i demokratiserande syfte.

Sammantaget syftade alltså dessa reformer, vilka genomfördes i politiskt samförstånd, till ett utjämnande av olikheter gällande elevernas förutsättningar. I botten fanns en, också gemensam för alla partier, positiv grundsyn på skolan som samhällsinstitution, liksom en orubblig tro på möjligheterna för varje elev att lyckas, om bara de rätta yttre förutsättningarna var för handen. Man trodde på skolan och man trodde på eleverna. Det var detta som genomsyrade de läroplaner som tillkom från 1960-talet och framåt. Såväl lärarna som eleverna förutsattes vara kompetenta aktörer i den lärprocess som ägde rum varje dag i skolan. Det fanns för all del de som häcklade läroplanerna och menade att de positiva tongångarna gick lite väl långt och föraktfullt kallades de delar av läroplanen, som behandlade värdegrund och demokrati, för läroplanens poesidel. Det må vara hänt. Men för oss som arbetade i denna skola var läroplanerna viktiga dokument och den positiva grundsynen självklar.

Hur viktig den dåvarande positiva synen på skolan i själva verket var har kanske inte blivit helt klart för oss förrän under de senaste åtta åren, då allt detta kom att raseras och ersättas med en helt annan syn på skolan. Plötsligt hördes enbart negativa tongångar. Gång på gång trumpetade den nye skolministern Jan Björklund ut, att skolan var i svår kris och att det var den socialdemokratiska flumskolans fel. Båda påståendena var helt felaktiga. Det är dokumenterat att den svenska skolan var bland de bästa i världen ända fram till början av 2000-talet. Sedan började resultaten sjunka, i allt hastigare takt under Jan Björklunds tid som utbildningsminister. Och, som jag visat ovan, var det aldrig en ensidigt socialdemokratisk skola. Under hela efterkrigstiden fram till början av 2000-talet rådde enighet om skolpolitiken. Borgerliga skolministrar undertecknade både läroplanen för grundskolan 1969 och avskaffandet av betyg ända fram till och med årskurs 7.

Nu ses skolan inte längre som en viktig samhällsinstitution, som aktivt bidrar till att både bibringa de unga kunskaper och färdigheter och dessutom fostrar till demokrati. Skolans kunskapsuppdrag har trivialiserats till att i allt större utsträckning gälla sådana kunskaper som är enkelt mätbara. Att kontrollera kunskap har blivit viktigare än att utveckla kunskap. Dessutom har Björklund genom sina reformer undan för undan raserat de demokratiseringssträvanden som utmärkt skolan under hela senare hälften av 1900-talet. Nu ska, än en gång, eleverna delas upp. De begåvade för sig, de mindre begåvade för sig. Exemplen är lätta att finna. Elever på yrkesförberedande gymnasieprogram för sig (utan att ges högskolebehörighet) och elever på det som kom att kallas högskoleförberedande program för sig. Precis som det var förr. Reformer som, precis som väntat, har lett till att antalet elever på yrkesprogram har minskat drastiskt.

Vad som enligt min mening vore det bästa för skolan i det aktuella läget är, vore att det nu tillsätts en parlamentarisk skolkommission med uppgift att enas omkring en gemensam syn på skolan, en syn som håller för lång tid framåt. Som blickar framåt i stället för bakåt. Om det gick 1946 borde det väl gå idag. Eller? Det som dessvärre tycks vara en svår stötesten är att tidsandan så i grunden förändrats de senaste decennierna. Dels har blockpolitiken varit cementerad. Dels är nu valfrihet det honnörsord som svävar över hela samhället och tycks vara det som självklart skall prioriteras i alla lägen. Valfrihet och privatisering. Detta har lett till 1990-talets olycksaliga reformer om skolpeng och valbar skola, och möjlighet för vilka lycksökare som helst att starta friskola med goda vinstmöjligheter hägrande. Reformer som alla andra länder, med undantag av Chile, har avfärdat som alldeles för riskfyllda, men som våra politiker aningslöst och i trosvisst nit sett till blev genomförda, utan tanke på möjliga konsekvenser. Reformer som visserligen genomfördes av borgerliga regeringar men som stötts av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Reformer som mycket riktigt lett till ökande elevsegregering och fallande skolresultat. Om detta tycks forskarna vara överens.

Kan man tänka sig att våra politiker trots allt orkar tänka om och tänka nytt och rätt, sväljer förtreten och försöker se framåt, inte en mandatperiod utan betydligt mycket längre? Kan man tänka sig att våra politiker dessutom har kurage nog att erkänna, att det inte blev bra det här med skolreformer från 1990-talet och framåt? Att det kanske inte var så lyckat att göra skola och elever till brickor i en marknadsekonomi? Kan man, kort sagt, tänka sig en ny parlamentarisk skolkommission efter valet? En kommission som tar sig en rejäl funderare över varför vi bedriver skolverksamhet i det här landet? Vad vi ytterst vill med skolan? Som arbetar förutsättningslöst och vänder på alla stenar? För skolans elevers skull. För Sveriges framtids skull. Finns det modet? I annat fall befarar jag att eftervärldens dom blir hård.

(Lennart Malmström har tidigare varit gymnasielärare och skolledare.)