Linda Palla: Behöver (förskol)lärare bli bättre på att möta barns olikheter?

Att leta efter symptom och syndrom på den som uppfattas avvika är både olyckligt och olikvärdigt, skriver Linda Palla i en kommentar till förskollärarutbildningens reviderade examensmål. Fokus borde istället riktas mot specialpedagogik, pedagogik och didaktik ­­– utan risk för att fasta i individbundna svårighetersorsaker och diagnoser. (red.)

Den 7 september 2020 offentliggjorde Utbildningsdepartementet ett pressmeddelande med rubriken: Lärare ska lära sig mer om adhd och andra neuropsykiatriska svårigheter. I detta pressmeddelande får vi veta att ”skolan behöver bli bättre på att möta barn och elever med adhd och andra neuropsykiatriska svårigheter”. Som ett led i detta påstående reviderar regeringen nu ett specialpedagogiskt examensmål i lärarutbildningarna.

Enligt Utbildningsdepartementet (2020) visar en rad rapporter på behovet av ökad kompetens i skolan gällande neuropsykiatriska svårigheter och det uttrycks i pressmeddelandet att det råder bred enighet om att (förskol)lärare behöver mer utbildning i ämnet. Rimligen borde underlaget till detta beslut vila på specialpedagogisk (för)skolerelevant forskning, vilket det inte gör. I internationellt publicerade förskolerelaterade forskningsöversikter (Palla, 2019, 2020) framkommer inte i någon högre utsträckning sådana slutsatser. Något ökat behov av kategorisering och klassificering av barn i förskola framträder inte heller – tvärtom framhålls det problematiska i sådana cementerande blickar på barn. I pm:et får vi inte veta vari den breda enigheten om behovet av den ökade kompetensen består, men enigheten kan inte spåras till aktuell, relevant pedagogisk forskning.

Självklart är det önskvärt med både ökade kunskaper och kompetenser i ett så betydelsefullt uppdrag som (förskol)läraryrket är, inte minst i specialpedagogik. Frågan är dock vilken typ av kunskaper som avses i examensmålet och hur dessa ska stödja (förskol)lärares yrkesutövning där specialpedagogik och specialpedagogisk didaktik (Vallberg Roth & Palla, 2020) utgör kärnan. Detta med målet om en rättvis, jämlik och etisk (för)skola för alla barn.

Extra problematiskt blir den tillagda bisatsen i det specialpedagogiska målet när det gäller förskollärare och förskola (där elever förvisso döpts om till barn). ”Det nya examensmålet innebär att studenten ska visa förmåga att identifiera, och i samverkan med andra, tillgodose elevers behov av specialpedagogiska insatser – inbegripet specialpedagogiska insatser för elever med neuropsykiatriska svårigheter” (Utbildningsdepartementet, 2020, min kursivering) Fenomenet att (förskol)lärare tidigt ska identifiera barns upplevda inneboende, som i detta fall, neuropsykiatriska svårigheter kan ses som en psykiatrisering av så kallade normbrytande beteenden. Det är inget nytt fenomen utifrån internationell kontext. Fenomenet har länge hävdats utgöra en psykopatologiserande ”pedagogik” som i allt vidare grad sträcker sig från vagga till grav (Harwood & Allan, 2014).

I förskolan deltar barn från ett till fem år. Även om vi ser tendenser av att medicinsk diagnosticering smyger lägre ner i åldrarna (Nilsson Sjöberg, 2020), så är det fortfarande relativt ovanligt i Sverige att små barn tilldelas neuropsykiatriska diagnoser. Det finns en mängd skäl till varför det är riskfyllt att diagnosticera små barns unika beteenden. Och om nu inte förskolans barn är neuropsykiatriskt diagnosticerade – faller då inte hela bisatsen på sin egen orimlighet? Eller är tanken att förskollärare ska förses med medicinskt diagnostiska manualer – och utifrån en ”misstanke” leta potentiella diagnoser som en sorts förberedelser till läkarkåren och dess team? Det här ligger inte i linje med förskolans övriga uppdrag.

Det jag menar är: Hur vet man att svårigheterna är så kallat ”neuropsykiatriska”? Och varför sär-skiljer man genom att accentuera en medicinskt klassificerad (paraply)grupp specifikt – om än denna tycks innefatta snart allt mänskligt beteende? En mängd andra potentiella svårigheter är ju tänkbara i sammanhanget. Genom den utpekande formuleringen skapas ett ”vi” och ett ”dom” med neuropsykiatriska svårigheter. Samtidigt skapas också barnet som ett diagnosticerbart ”vad” ­– ett objekt– och risken finns att barnet som en ”vem”- den unga, unika människan hamnar i skymundan (Palla, 2013).

I bisatsen framställs NPS som något självklart, medan det i själva verket finns en omfattande kritik mot diagnosernas giltighet. Detta eftersom de anses bygga på subjektiva värderingar av symptom som är så allmänna att vi alla i stort sett skulle kunna skaffa oss en diagnos (se till exempel Nilsson Sjöberg, 2020).

Att alla och varje barn ska få behov av stöd och utmaningar tillgodosedda i förskola – oavsett förutsättningar – är befäst sedan länge. (Se gärna förskolans styrdokument). Så varför uppstår nu viljan att skilja ut en så kallad sär-skild grupp eller kategori (som egentligen är väldigt heterogen). Rimligen borde väl även ”dessa” barn ingå i begreppet alla. Är det också inte lite märkligt att just ADHD ges en sär-ställning i Utbildningsdepartementets rubrik till pressmeddelandet?

Dessutom ligger en stor problematik i att på ett individfokuserande sätt härleda svårigheter till barnet genom formuleringen med behov eller med svårigheter, istället för ett mer situations-, relations- och etiskt alternativ: barn i svårigheter. Svårigheter kan uppstå på olika nivåer, och det är både orättvist, ojämlikt och otillräckligt att göra barnen ansvariga för och bärare av dessa svårigheter, vilken den här typen av kategoriserande formuleringar bidrar till att förstärka. En alternativ formulering hade kunnat vara: “barn som av olika anledningar är i behov av stöd”.

Genom förskolans drygt 120-åriga historia och i tidigare versioner av vägledande, rådgivande och styrande dokument har genom åren olika utpekande och objektifierande formuleringar av olika ”grupper” av barn både kritiserats, lagts till och tagits bort (Palla, 2011, 2018, 2020/2018). Det finns en stor risk att förskollärare i ”identifieringssyfte” förleds att fokusera en alltför snäv blick mot att “observera barnet” så som förr, med alla tänkbara märkliga kartläggningar av det ”normala” och det ”avvikande”.

Det är djupt olyckligt och olikvärdigt, om att leta symptom och syndrom på den som uppfattas avvika utifrån en tänkt normalitet blir en av förskolans tyngsta specialpedagogiska uppgifter. Avslutningsvis funderar jag över var pedagogiken syns i detta reviderade examensmål. För (förskol)lärarutbildningen är väl fortfarande en pedagogisk utbildning? Rimligare borde det då vara att omformulera målet så att det riktar fokus mot specialpedagogik, pedagogik och didaktik ­­– utan risk för att fasta i ett sökande efter individbundna svårighetersorsaker och potentiella diagnoser.

Kan specialpedagogik vidare verkligen reduceras till att bli en fråga om insatser? Eller handlar den om att förebygga, undanröja svårigheter och se möjligheter – både planerat och i ögonblicket – samt att i nära samspel och i takt (Vallberg Roth & Palla, 2020) med barn, vårdnadshavare och kollegor finna (special)pedagogiska lösningar utifrån alla de nivåer som svårigheter kan uppstå på? ”Som motkraft till standardisering, objektifiering, medikalisering, med särskiljning ofta som följd, behövs därför snarare ökad (mitt tillägg) pedagogisering” (von Ahlefeldt Nisser, 2009, sidan 238).

Linda Palla är docent i pedagogik vid Malmö universitet. Hennes forskning riktar i första hand ljuset mot specialpedagogiskt relevanta teman samt teman som rör undervisning, dokumentation och bedömning.

Referenser

Harwood, Valerie & Allan, Julie (2014). Psychopathology at School. Theorizing Mental Disorders in Education. New York: Routledge.

Nilsson Sjöberg, Mattias (2020). Relationär pedagogik – för ett sannare liv: En essäistisk sammanläggning om dys/funktionell uppfostran: exemplet ADHD. (Avhandling). Malmö: Malmö universitet.

Palla, Linda (2011). Med blicken på barnet: Om olikheter inom förskolan som diskursiv praktik. (Avhandling). Malmö: Malmö högskola.

Palla, Linda (2013). Konstruktioner av det behövande barnet: Om ”vad”, ”vem” och intersubjektivitet i en specialpedagogisk förskolekontext. I: Jonas Aspelin (red.). Relationell specialpedagogik: I teori och praktik. Kristianstad: Kristianstad University Press, s. 183–199.

Palla, Linda (2018). Individcentrerad prestation och måluppfyllelse i förskolan? När åtgärdsprogram blir examinerande dokument och verktyg i specialpedagogiska processer. Pedagogisk forskning i Sverige, 23(1–2), 89–106.

Palla, Linda (2019). Characteristics of Nordic research on special education in preschool. A review with special focus on Swedish conditions. International Journal of Inclusive Education, 23(4), 436–453.

Palla, Linda (2020/2018). Konstitutionen av den speciella pedagogiken i en barncentrerad förskola för alla: Att analysera ett politiskt styrinstrument med diskursteoretisk ram. Studier i Pædagogisk Filosofi, 7(2), 36–57.

Palla, Linda (2020). Similarities and variation in preschool special education studies: An overview of main content themes in Nordic research. Early Child Development and Care, 190(5), 698–711.

Utbildningsdepartementet (2020). Lärare ska lära sig mer om adhd och andra neuropsykiatriska svårigheter.

Vallberg Roth, Ann-Christine & Palla, Linda (2020). Didaktisk (o)takt i förskolan: Exempel med didaktiskt ledarskap, didaktiska nätverk och specialpedagogik. Lund: Studentlitteratur.

von Ahlefeld Nisser, Desirée (2009). Vad kommunikation vill säga: En iscensättande studie om specialpedagogers yrkesroll och kunskapande samtal. (Avhandling). Stockholm: Stockholms universitet.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS

    Translate »