Linnea Lindquist: Föräldrar och elever är förlorare på valfrihetens altare

Det är nödvändigt med flera stora reformer för att återta idealet om skolan som en nationell angelägenhet och ett gemensamt ansvar. En viktig sådan reform är ett nytt skolvalssystem, skriver skoldebattören Linnea Lindquist (red).

Friskolereformen infördes i början på nittiotalet som svar på kritik mot det man ansåg vara ett statligt välfärdsmonopol och en verksamhet som inte var tillräckligt flexibel och kostnadseffektiv. Friskolereformen är en ideologisk reform som infördes utan konsekvensbeskrivning, vilket annars är brukligt vid systemförändrande reformer på skolans område. Införandet av det fria skolvalet markerar början på en policyförändring som fortfarande pågår.

Det har skett en successiv transformering bort från idealet där barnets rätt till grundläggande utbildning av hög kvalitet oavsett inkomst, social och kulturell tillhörighet var i fokus. Synen på skolan som samhällsinstitution har successivt förändrats. Svensk skola har gått från att vara dominerad av offentlig enhetlig och likvärdighet till ett skolsystem som i hög utsträckning domineras av upplevd valfrihet.

Det är värt att fundera på vad vi menar när vi säger att valfrihet är bra och något som föräldrar efterfrågar. Att föräldrar önskar en viss skola till sina barn säger till exempel ingenting om en skolas kvalitet. Frågan är om man ens kan kalla det fria skolvalet för ett fritt skolval och verklig valfrihet när det i praktiken främst är socioekonomiskt starka grupper som använder den valfrihet som erbjuds. Utbildningsforskarna Ann-Sofie Holm och Lisbeth Lundahl menar att valfrihetsreformen har lett till ökade klyftor mellan elever, stress hos föräldrar, elever och skolpersonal, organisatoriska svårigheter, likriktning av pedagogiken och att uppdragen som lärare och rektor dessutom har av professionaliserats.

Valfrihetsreformen skapar en form av valfrihetsstress hos elever och föräldrar att önska rätt skola vilket i sin tur har skapat ett utpräglat kundbeteende hos föräldrar och elever. Andreas Schleicher som är utbildningsdirektör på Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har kritiserat Sverige för vårt skolsystem vid upprepade tillfällen. Han menar att om vi inte kommer till rätta med skolsegregationen kommer skolan ha svårt att utföra sitt fostrans- och demokratiuppdrag. Schleicher uttalade sig i en intervju i DN om att lärare i Sverige är mer servicepersonal än lärare. OECD menar att de systemförändrande reformer som genomförts i svenska skolan har varit direkt skadliga. Den främsta legitimeringsprincipen för valfrihetsreformen är och har varit teorin om att konkurrens mellan skolor leder till ökad kvalitet, lägre kostnader, bättre skolresultat samt nöjda elever och föräldrar. Det finns dock inte någon data som ger belägg för att valfrihetsreformen har förbättrat skolans kvalitet. Det finns däremot en stor mängd data som visar motsatsen. OECD grundar sig på nyliberalt tankegods men när det kommer till den svenska skolmarknaden är kritiken återkommande och knivskarp. Det finns givetvis en god anledning till att kritiken är just återkommande och knivskarp.

I samband med valfrihetsreformen flyttades ansvaret för utbildning från en gemensam och nationell angelägenhet till en enskild angelägenhet för varje enskild förälder. Genom sitt aktiva önskemål av skola förväntas föräldrar nu ta ansvar för och förvalta sina barns framtid. Det är ett tungt ansvar att bära som förälder och vårdnadshavare. Frågan är vad som händer med de föräldrar som inte har kunskap och resurser att ta det ansvar vi har ålagt dem i valfrihetens namn. Det skapar oro för att göra fel önskemål för sina barn.

Det finns starka krafter som är framgångsrika i att sälja in tankegodset bra och dåliga skolor som ett sätt att legitimera valfrihetsreformen. Jag menar att det grundläggande problemet är att den enes önskemål av skola får konsekvenser för något annat barn, någon annanstans i systemet. Därför kan skolan aldrig fungera som en riktig marknad. Jag tror att det är viktigt att fundera kring om vi verkligen kan prata om valfrihet när en grupps önskemål av skola får konsekvensen att en annan grupp elever får sämre utbildning till en högre kostnad för samhället.

En annan aspekt på valfrihet på skolmarknaden som manar till eftertanke är huruvida det är rimligt att vi har en oreglerad valfrihetspolicy i skolan samtidigt som enskilda huvudmän har långtgående friheter. En sådan frihet är att friskolor är undantagna från offentlighetsprincipen. Det finns även undantag från lagen om att bara lärare med svensk lärarlegitimation får undervisa för skolor (oavsett huvudman) som bedriver en del av undervisningen på ett annat språk. Det har bland annat Internationella Engelska Skolan och Nordic International School nyttjat mycket framgångsrikt. Eftersom friskolor inte omfattas av offentlighetsprincipen kan vi inte kontrollera att dessa skolor verkligen har lärare med utländsk lärarexamen. Samtidigt som vi lägger ansvar för barnens utbildning och framtid på föräldrarna ger vi dem inte förutsättningar att ta ansvar. Att önska skola har med policyförändringen de senaste 30 åren inneburit att önskemål av skola delvis avgör barnens framtid och då bör ett grundläggande krav vara att offentlighetsprincipen gäller alla huvudmän.

Skollagen är tydlig med att utbildningen ska vara likvärdig varhelst den anordnas men frågan är om det ens är ett ideal som är möjligt att uppnå med en vidöppen valfrihetspolicy. Skolan kan aldrig bli likvärdig i ett marknadssystem. De politiska förslag om att reformera skollagstiftningen som snart ligger på riksdagens bord är viktiga dels ur policysynpunkt men framför allt för alla föräldrar och elever som idag är förlorare på valfrihetens altare. Vi måste fundera på för vem valfriheten är till för och hur den kan utvecklas för att omfatta alla föräldrar och elever, oavsett social och kulturell bakgrund. Ett av de förslag som presenterats av Björn Åstrand i utredningen om en mer likvärdig skola handlar om att skolvalsprocessen ska bli mer rättvis. Förslaget innebär att alla föräldrar ska önska skola samtidigt och utifrån samma urvalskriterier. Det är ett bra förslag som syftar till att reformera valfrihetsreformen för att den ska bli just en reform som gäller för alla oavsett social eller kulturell bakgrund.

En gemensam skolvalsprocess utan köer är en viktig reform inom valfrihetsreformen för att bevara och utveckla det fria skolvalet. Med nuvarande lagstiftning tillåts enskilda huvudmän ha kö som urvalskriterium vilket innebär att valfriheten kraftigt begränsas till föräldrar och elever med stark socioekonomisk bakgrund. Med gällande lagstiftning utestängs stora föräldra- och elevgrupper från vissa huvudmän. Kö som urvalskriterium är inte bara valfrihetsfientligt, det är även orättvist mot föräldrar som flyttar in i en kommun i nära anslutning till skolstart. Det är även orättvist mot de som föds sent på året och de föräldrar och elever som inte har resurser och förmåga att informera sig om vilka skolor som finns att önska. Att förespråka kö som urvalskriterium är att vara motståndare till föräldrars och elevers rätt att önska skolplacering. Kö skapar och förvärrar skolsegregationen. Det är inte liberalt att förespråka ökad skolsegregation.

Det behövs flera stora reformer för att återta idealet om skolan som en nationell angelägenhet och ett gemensamt ansvar. Att skapa ett mer likvärdigt skolvalssystem är en början.

En annan viktig och nödvändig reform är att införa offentlighetsprincip för enskilda huvudmän för att bland annat föräldrar ska ges möjlighet att få ta del av samma information om enskilda och kommunala huvudmän. Om inte nödvändiga reformer på skolans område genomförs inom en snar framtid kommer det leda till att befolkningen får nog och kräver att skolmarknaden avskaffas i sin helhet. Det borde mana till eftertanke.

Linnea Lindquist, skoldebattör