Linnea Lindquist: Lika skolpeng är olikvärdig

Skolpengssystemet där kommunala och fristående huvudmän får samma skolpeng är djupt orättvist. Kommunala huvudmän har utbudsansvar, vilket innebär att de har kostnader som kvarstår även om elever byter till friskola. Linnea Lindquist reder ut begreppen och menar att skolpengen måste differentieras så att kommunala skolor inte missgynnas (red.)

Regeringen Bildt införde friskolereformen, det fria skolvalet och skolpeng per elev i början på 90-talet. Efter något år var det cirka fem procent av eleverna som gick i en friskola. Idag, 2021, går drygt 15 procent av eleverna i friskolor. Den grundläggande idén bakom friskolereformen var att olika pedagogiska idéer skulle ges möjlighet att blomma och föräldrar och lärare skulle ges möjlighet att starta skolor utifrån en pedagogisk idé. I proposition 1991/92:95 – om valfrihet och fristående skolor förklarar dåvarande skolminister Beatrice Ask varför det är viktigt med en valfrihetsreform.

För att skapa realistiska möjligheter för föräldrar och elever att välja mellan kommunernas skolor och fristående skolor krävs att de som väljer en fristående skola tillförsäkras rätt till i allt väsentligt samma villkor och ekonomiska förutsättningar.

Redan då, 1991/1992 förstod man att kommuner har ett mer omfattande uppdrag än vad friskolor kommer att ha. Beatrice Ask skriver:

Likvärdiga villkor innebär dock inte nödvändigtvis att varje skola skall ges
samma ekonomiska stöd. Det offentliga stöd som tillfaller en skola måste utgå från vilket ansvar och åtagande skolan tar och fullgör. Likvärdig behandling mellan offentliga och fristående skolor syftar därför till att låta skolans åtagande avgöra omfattningen av de offentliga bidragen.

1997 kom Socialdemokraterna och Miljöpartiet överens om att förändra skolpengen i en allmänpolitisk uppgörelse. De menade att det var viktigt att värna den likvärdiga finansieringen mellan huvudmännen. Uppgörelsen gick ut på att enskilda huvudmän och kommunala huvudmän skulle finansieras lika, alltså samma grundbelopp per elev. Detta gav friskolorna garanterat överskott. Det dröjde inte många år innan skolkoncerner började etablera sig och expandera i snabb takt. Den allmänpolitiska uppgörelsen ändrade i grunden spelreglerna på skolans område.

Kommunerna har ett så kallat utbudsansvar för skolan. Detta innebär skyldighet att erbjuda skolplacering åt alla elever. Därför måste de ha beredskap att ta emot elever med kort varsel om en enskild huvudman väljer att avveckla sin verksamhet eller om Skolinspektionen återkallar tillståndet. Detta har vi sett de senaste åren i bland annat Stockholm, Örebro och Göteborg. Kommuner måste dessutom ha skolor i alla geografiska delar av kommunen eftersom alla invånare i en kommun inte bor på samma geografiska plats. Det får konsekvensen att vissa skolor aldrig kommer fylla sina klasser medan andra skolor alltid har fulla klasser.

När Socialdemokraterna och Miljöpartiet höjde skolpengen till 100 procent av grundbeloppet till enskilda huvudmän fick det konsekvensen att kommunerna tvingades ersätta enskilda huvudmän med den genomsnittliga kostnaden per elev i sin egen verksamhet. Om vi vill att hela Sverige ska leva måste vi skapa en finansieringsmodell som ger alla skolor mer likvärdiga (inte lika) förutsättningar än de har idag. Den lika skolpengen och det kommunala utbudsansvaret driver till och med upp den genomsnittliga kostnaden per elev i kommunens skolor eftersom vissa skolor kommer ha fulla klasser och andra skolor kommer att ha halvfulla klasser. En kommun kan inte välja att ha en stor skola i kommunen och skjutsa alla elever dit eftersom vissa elever kommer få för lång resväg till skolan.

Vi behöver fundera på rimligheten i att elever som går i den kommunala skolan får sämre utbildning när tre klasskamrater byter till en friskola. När en elev byter till en friskola får friskolan skolpengen och eleven medan kommunen står kvar med kostnaden eftersom en skolas kostnader till 90 procent utgörs av lön och lokalkostnader, kostnader som inte påverkas av antal elever i klasserna. Om tre elever per klass slutar på en kommunal skola som har 12 klasser tappar skolans rektor sin finansiering för cirka fem lärare, men eftersom det sitter kvar kanske 20 elever i varje klass kan inte rektorn minska antalet lärartjänster. Kommunens resurser dräneras när elever byter från kommunal till enskild huvudman eftersom skolpengen ökar och då friskolor måste ersättas retroaktivt för kostnader som inte budgeterats för vid årets början.

Konsekvensen för kommunala skolor blir då att särskilt stöd avslutas, elevhälsan blir konsultativ och elevgrupperna på fritidshemmen blir större. Elever som behöver lästräning får inte det längre och elever som behöver stöd av kurator får vänta länge på stöd eller så tas det bort helt och hållet. Vi behöver fundera på om det är förenligt med skollagens krav på likvärdig utbildning att de elever som går kvar i kommunala skolor får sämre utbildning när några klasskompisar byter till enskilda huvudmän.

Nu har det gått nästan 30 år sedan friskolereformen infördes. Det är hög tid att differentiera skolpengen. Vi har sett en explosionsartad expansion av aktiebolagsdrivna koncernskolor vilket är en logisk konsekvens av den allmänpolitiska uppgörelsen 1997 om lika skolpeng. Det går inte att misslyckas som skolkoncern eftersom vi ersätter enskilda huvudmän med skolpeng per elev. De gör överskott på varje elev och överskottet används för expansion.

Denna utveckling borde mana politikerna till eftertanke. Björn Åstrand har i utredningen om en mer likvärdig skola lagt fram ett förslag om att återinföra ett skolpliktsavdrag på cirka 8 procent. Detta är betydligt lägre än Bildtregeringens avdrag på 15 procent, vilket kan tyckas märkligt då kommunerna har samma lagstadgade ansvar idag som de hade för 30 år sedan. Det är dessutom fortfarande så att alla invånare i en kommun inte bor på samma geografiska plats och att kommunens tomma skolplatser driver upp genomsnittskostnaden per elev och därmed skolpengen. Det har inte ändrats under de senaste 30 åren. Den enda skillnaden idag är att det förslag som snart ligger på riksdagens bord innebär ett skolpliktsavdrag på 8 procent i stället för att återgå till Bildtregerings skolpliktsavdrag på 15 procent. Nuvarande borgliga partier anser – precis som Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjorde 1997 – att det är rätt och riktigt att enskilda huvudmän ersätts på samma sätt som kommunerna som har utbudsansvar.

Om inte skolpengen differentieras utifrån Björn Åstrands förslag kommer det inom sinom tid skapa krav på en återgång till Bildtregeringens skolpliktsavdrag. Vi får inte glömma att 8 procent är betydligt mindre än 15 procent. Det borde mana de borgerliga partierna som säger sig värna friskolereformen till eftertanke och stöd för Björn Åstrands förslag om ett mycket blygsamt skolpliktsavdrag. Det är inte kontroversiellt att anse att kommunerna ska få ersättning för de ökade kostnader det medför. Det som däremot borde vara kontroversiellt är att anse att trafikkontoret ska få ersättning för ett uppdrag och ansvar staten ger till socialtjänsten. Det är i praktiken så skolpengens konstruktion är utformad.

Linnea Lindquist är skoldebattör

 

One Comment on “Linnea Lindquist: Lika skolpeng är olikvärdig

  1. En återgång till ett ”skolpliktsavdrag” är egentligen en ”detaljett” av mer symbolisk än faktisk likvärdighetsbetydelse på skolmarknaden! Faktiskt var ”Bidrag på lika villkor” en större roll. Den tvingades av praktiska skäl att föreslå schablonersättning för 2-3 komponenter i skolpengen, vilka näppeligen gynnar friskolorna! En fokusering på skolpliktsavdraget torde dock ur en likvärdighetssynvinkel inte vara den viktigaste marknadskorrigeringen! En nästan nödvändig förutsättning för 1992 års friskolereform var den ett år tidigare införda kommunaliseringen. Förvånansvärt nog behandlar få forskare och skoldebattörer interdependensen mellan dessa två reformpaket, men borde!
    En riksprissättning skulle ge en helt annan effekt än en återgång till ett litet skolpliktsavdrag om 8 %! Riksprissättning skulle dessutom påverka såväl grundskolemarknaderna som gymnasiemarknaderna, vilket ett skolpliktsavdrag inte gör!
    Sten-Bertil Olsson, Ek.dr., skoldirektör em. och rektor e.m., ledamot av 1997 års friskolekommitté

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »