Linnea Lindquist: Rektorns ledarskap är olika för olika skolor

Linnea Lindquist skriver utifrån sina erfarenheter av rektorsarbetet om att olika skolor behöver organiseras på olika sätt. Samma ledarskap fungerar inte för alla skolor eftersom det är stora skillnader beroende av om man arbetar i socioekonomiskt utsatta eller socioekonomiskt starka områden.

Det är lika delar krävande som roligt att leda en skola i ett område som polisen kategoriserar som särskilt utsatt. Det ställer krav på oss rektorer att vara flexibla, ha mycket pondus, tålamod och framför allt måste vi våga lägga vissa paragrafer åt sidan. Jag har gett lärarna schema med mycket luft och frihet att förfoga över sin arbetstid för att de ska orka. Mycket av det jag förordar i de områden jag arbetar i skulle jag inte förorda i andra områden. Det är olika yrken att arbeta i socioekonomiskt utsatta respektive socioekonomiskt starka områden. Därför kan vi inte organisera skolorna på samma sätt och vi kan inte ha samma ledarskap i alla skolor.

Jag var knappt fyllda 30 när jag fick mitt första uppdrag som rektor. Mina vänner varnade mig för att jag var för ung och att jag inte visste vad jag gav mig in på. I efterhand håller jag med dem om att jag inte hade en aning om vad jag gett mig in på. När jag varit rektor ett tag kom en arg förälder till mitt kontor och skrek att jag minsann skulle ner i en kista. Det är tur att jag är rapp i tanken och därmed fann mig snabbt. Jag svarade – det ska vi alla men att det är lite väl tidigt för mig eftersom jag bara är 32 år. Jag har även fått höra av en förälder att den skulle få mer betalt än vad jag tjänar på ett år om jag försvann. – Det tror jag inte svarade jag, då vet du inte vad en rektor tjänar. Mötet med arga vårdnadshavare har fått mig att reflektera kring hur viktigt det är med humor och pondus när man bemöter arga föräldrar. För mig har det varit ett aktivt val att arbeta i områden som jag benämner som särskilt givande områden att arbeta i. Jag började min lärarkarriär i Husby och sedan sju år tillbaka arbetar som jag skolledare i Hammarkullen. Jag brukar säga att det är olika yrken att arbeta i områden med stor socioekonomisk utsatthet jämfört med att arbeta i socioekonomiskt gynnade områden.

Jag klev in som rektor på Hammarkullsskolan i augusti 2016. Jag var nervös och förväntansfull. Det första som mötte mig var värme och jag imponerades av medarbetarnas outtröttliga engagemang för eleverna. Det tog ungefär en vecka att kartlägga nuläget på skolan och i takt med att jag hade enskilda samtal med medarbetarna utkristalliserades behoven på skolan. Det var mycket konflikter och våld mellan eleverna, de hade ett hårt språkbruk och det fanns elever som var mer utanför klassrummet än inne i klassrummet när det var lektion. När jag gick i korridoren en dag överhörde jag en elev som sa sharmuta till en annan elev. Jag stoppade eleverna och frågade den som uttalat ordet varför han kallade sin kompis för hora. Jag såg på eleven att han skämdes och han sa – walla rektorn, kan du arabiska? Det första jag lärde mig i Rinkeby och Husby var svordomar på olika språk. Efter att jag konfronterat eleven hörde jag inte honom uttala det igen. Vi har utarbetat strategier på skolan för att hantera elevernas svordomar och kränkande ord. En strategi är att be eleven säga de kränkande orden på sitt modersmål inför sina föräldrar. Det brukar resultera i att eleverna skäms och att de slutar använda orden. En annan strategi är att låta den elev som slagit en annan elev ringa till den utsatta elevens föräldrar och berätta varför eleven slagit deras barn. Det är bara eleven som vet varför den utdelade slag och att behöva ringa till en förälder och berätta varför de slog brukar göra att de tänker till och skäms. Skam är ett bra verktyg att använda när vi vill att eleverna ska förändra sitt beteende. Det var när jag började arbeta i Rinkeby som jag mötte skamkultur för första gången och det var i Hammarkullen jag hörde frågan – vad ska släkten i hemlandet säga? för första gången. Vid ett tillfälle blev jag frustrerad när ett föräldrapar avböjde utredning för tredje gången på kort tid. Jag kände hur irritationen steg i kroppen och det var svårt att vara professionell i bemötandet. Jag hade för tredje gången på kort tid presenterat resultat på screeningar som tydligt visat att den elev som mötet handlade om hade svårt att befästa kunskaper. Jag hade förklarat att eleven ligger cirka två år efter sina klasskamrater kunskapsmässigt och jag markerade att lärarna är mycket oroliga. Jag fortsatte mötet med att förklara att vi måste starta en utredning för att ta reda på om eleven har intellektuell funktionsnedsättning. Föräldrarna motsatte sig utredning även denna gång trots att jag för tredje gången har förklarat vad en utredning innebär. Eftersom jag hade svårt att vara professionell i den här situationen harklade jag mig ursäktande och sade att jag måste hämta ett glas vatten. Jag lämnade rummet och djupandas några gånger medan jag hällde upp ett glas vatten som jag svepte.

När jag kom tillbaka till rummet ställde jag två frågor till föräldrarna: varför vill ni inte utreda ert barn? Och: vad är ni rädda för? Jag ville förstå dem. Jag var inte förberedd på svaret jag snart skulle få – Vad ska de säga i hemlandet om vårt barn är utvecklingssjuk? På Twitter och i Facebookgrupper läser vi hur föräldrar kämpar för att deras barn ska få stöd i skolan. I min roll som skolledare är problemet det motsatta eftersom vi kämpar för att föräldrar ska acceptera de svårigheter deras barn har och ta emot den hjälp och stöd vi erbjuder. För några år sedan fick jag en spontan idé och svarade föräldrar som uttryckte oro för vad släkten i hemlandet skulle säga. Jag förklarade för föräldrarna som var oroliga för vad släkten skulle säga om eleven utreddes att de inte behöver berätta det för släkten i hemlandet följt av frågan om deras släktingar vet vilken skola deras barn går på. Svaret på den frågan har alltid varit nej. Att berätta för föräldrar att de väljer vad de berättar för sina släktingar har visat sig vara en bra strategi som mildrar föräldrarnas känsla av skam och att vara misslyckade föräldrar.

För elva år sedan formulerade jag två strategier som jag fortfarande följer slaviskt.
1. Ett nej är ett långsamt ja.
2. Om du inte frågar om lov kan du inte få nej.

Det går att vända alla skolor om man bestämmer sig för att det går.

Det kräver tålamod, humor och mycket vilja. Ingen skola är omöjlig, det är bara olika svårt.

Linnea Lindquist, fristående skoldebattör och aktuell med boken Att vända en skola, en rektors erfarenheter.

 

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »