Linnea Lindqvist: Det saknas politisk vilja att ta itu med skolsegregationen

Hur mycket får “så långt som möjligt” kosta? – det som lagen kräver av elevers skolgång – och hur långt är det? Linnea Lindqvist skriver om det omöjliga uppdraget att vara rektor i frånvalsskola när kraven på skolan från olika nivåer och olika håll varken går ihop med varandra, eller verkligheten eller resurserna. (red)

Den 10/4 fanns det ett reportage om skolsegregation i DN,  med exempel från Rinkeby och skolor på Norrmalm i Stockholm. Rinkebyskolan fick statuera exempel för den segregerade skolan, frånvalsskolan. Vårterminen 2019 hade 32 % av eleverna i årskurs 9 på Rinkebyskolan uppnått kunskapskraven i samtliga ämnen. Strax under 50 % av eleverna var behöriga till gymnasiet. Det innebär att varje år lämnar många pojkar i Rinkeby grundskolan utan fullständiga betyg eller ens behörighet till gymnasiet. Detta samtidigt som vi vet att lyckade skolresultat är den viktigaste skyddsfaktorn mot kriminalitet och utanförskap. Vi vet att pojkar med låg social status är de som utgör den primära riskgruppen för att rekryteras av de kriminella nätverken. Detta vet jag, detta vet alla kriminologer, detta vet våra politiker och detta vet alla som arbetar i dessa områden. Vi är överens om den problemformuleringen.

Problemet för Rinkebyskolan, och alla andra frånvalsskolor, är den styrning av skolan vi verkar inom. Vi verkar i ett sätt att styra skolan där vi inte ges förutsättningar att lyckas. Vi kommer aldrig lyckas med vårt uppdrag eftersom det sätt skolan styrs bygger på grundidén om ständigt minskade resurser och ojämlikhet. Nu kanske jag provocerar, men jag vill påstå att det inte spelar någon roll vad vi gör ute på våra skolor så länge vi har en styrning som bygger på idén om segregation. Vi verkar i en styrning med tillvalsskolor och frånvalsskolor. Att arbeta som rektor i den styrningen är kvalificerat självskadebeteende. Vad jag menar med det är att vi jobbar och sliter och gör vårt yttersta, men när dagen är slut så står vi fortfarande på ruta noll igen eftersom styrningens grundidéer ständigt motarbetar oss.

den här styrningen, med fritt skolval, skolpeng och skolan som marknadsplats, kommer alltid skolor som Rinkebyskolan dra nitlotten. Med 10 minuters bussresa kan eleverna välja en annan skola, med ett annat elevunderlag. Därför hjälper det föga att vara med i Samverkan för bästa skola eller andra projekt när elevantalet går från 500 till 180 på några år som är fallet för Rinkebyskolan.

Eftersom vi har ett system med elevpeng så kommer Rinkebyskolan och andra frånvalsskolor aldrig att få ihop sin ekonomi eftersom omsättningen på elever är så hög. Varje elev som slutar innebär minskade resurser. När resurserna minskar måste rektor anpassa organisationen och då blir det elevhälsan och den trygghetsskapande personalen som minskar. När jag läser statistik är det tydligt att det är de resursstarka eleverna som byter skola och de ”dyrare” eleverna, de som behöver mer stöd, stannar kvar. Varje elev går runt på skolmarknaden med en påse pengar som alla vill åt. Föräldrar och elever väljer bort närliggande frånvalsskolor till förmån för andra skolor med högre status.

Ska vi göra skillnad på riktigt i Sveriges utsatta områden måste måluppfyllelsen upp till över 80 %. Det kommer vi aldrig lyckas med när vi styr skolan på det här sättet. Rinkebyskolan är inte unik, det är lika illa på många skolor i våra utanförskapsområden och ansvaret för det bär våra styrande politiker. Vi står inför ett vägskäl vid nästa val: 

Ska vi ha en likvärdig skola eller ska vi fortsätta ha en segregerad skola?
Ska vi fortsätta med New public management som styrningsfilosofi i välfärden, med årliga effektiviseringskrav som följd, eller ska vi skrota NPM och börja styra välfärden utifrån principen om balans mellan krav och resurser? 

Det rektorer i de särskilt utsatta områdena behöver för att höja elevernas resultat är:

  • Stark elevhälsa
  • Dubbelbemanning i klasserna
  • Särskilt stöd, främst i läs/skriv och matematik
  • En ansenlig mängd trygghetsskapande personal på skolan

Marika Andersson, rektor på Lövgärdesskolan i Göteborg, höll tal på Lärarmarschen i maj 2019. Hon ställde en väldigt viktig fråga: Hur mycket får “så långt som möjligt” kosta? Det sammanfattar de två frågor vi rektorer behöver få svar på. Hur viktigt det är för våra politiker att eleverna i våra utsatta områden lämnar grundskolan med fullständiga betyg? Och följdfrågan blir då, hur mycket får det kosta?

För oss rektorer blir det motsägelsefullt när vi under en och samma vecka kan sitta på möte med vår ekonom och där förklara varför vi har underskott i budget och vad vi ska göra åt det, sedan sitta på möte med våra chefer som vill veta vad vi ska göra för att öka måluppfyllelsen och slutligen sitta med en handläggare på förvaltningen som ska hjälpa oss att besvara skolinspektionsrapporter med konstaterade brister i trygghet och studiero. Vi blir tillsagda att minska på personal inom elevhälsa och trygghetsskapande, samtidigt som det är just dessa vi vet behövs för att komma till rätta med de brister som skolinspektionen för fram i sina rapporter.

Vad jag inte kan förstå är hur stora delar av skolsverige tycks omhulda och försvara vår utbildningsminister. Hur kommer det sig att lärare och rektorer känner så stort förtroende för en utbildningsminister som inte tar fajten för en likvärdig skola? Så länge det inte bedrivs opinionsarbete för att ändra skolans styrning i grunden kommer vi aldrig lyckas med att skapa en likvärdig skola. Tyvärr bedrivs inget sådant arbete och det måste man kunna kräva av en socialdemokratisk utbildningsministerDet är 16 kilometer mellan Rinkebyskolan och utbildningsdepartementet. Så nära men ändå så långt bort. Det är dags att vakna nu och inse att vi måste ändra styrningen i grunden. Vi rektorer i de utsatta områdena kan se till att majoriteten av våra elever lämnar grundskolan med fullständiga betyg om vi får rätt förutsättningar. Jag frågar mig ofta om våra politiker är beredda att tänka om. Jag hoppas det, men jag tror tyvärr inte att det kommer ske om inte vi blir tillräckligt många som tvingar dem till det. Där har alla som bryr sig om skolan ett ansvar. 


Linnea Lindquist arbetar som rektor på Hammarkullsskolan i Göteborg. Hon har en
bakgrund som lärare i SO och svenska som andraspråk, har arbetat i skolan sedan
januari 2005, främst i skolor i de särskilt utsatta områdena i Stockholm och Göteborg.

2 Comments on “Linnea Lindqvist: Det saknas politisk vilja att ta itu med skolsegregationen

  1. Tack för din mycket viktiga artikel och för att du ställer frågor som förtjänar ärliga svar utan krumbukter från våra makthavare. Jag har själv arbetat på Rinkebyskolan under en helt annan annan era då skolan i en del sammanhang sågs som ett föredöme. Sedan dess har politiken gjort mycket för att motarbeta skolor av Rinkebyskolans typ. Det är sorgligt och jag önskar att det kommer ett radikalt nytänkande snart hos våra folkvalda.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS