Linnéa Lindqvist: Har vi råd med segregationen?

Under Linnéa Lindqvists snart 15 år som lärare och skolledare i Stockholms och Göteborgs förorter har hon upplevt segregationens råhet på nära håll. Följ med till en av våra förorter, till en skola som kämpar med sitt kompensatoriska uppdrag och möt Adam 7 år… (red.)

Adam är 7 år gammal och bor i en familj som består av sju barn och mamma. Adams pappa stannade kvar i hemlandet när Adam flyttade till Sverige. Adam kom inte till Sverige på grund av krig, utan för att många släktingar flyttat till Sverige och de fått höra att det var fint här. Lägenheten de bor i har två rum och kök vilket gör att det är fem syskon i ett sovrum och att mamman sover i vardagsrummet med två syskon.

Adam är ofta trött när han kommer till skolan och det gör att han ofta blir arg. Då är det skönt att få arbeta ensam med en lärare. Läraren brukar fråga om Adam sovit bra. Han brukar berätta att det är svårt att sova när storasyskonen spelar spel på Ipaden. Det är svårt att sova eftersom det inte får plats med sängar i rummet så alla sover på madrasser på golvet. Det är svårt att sova så många i samma rum för att det blir varmt och luften blir dålig. Det är svårt att sova när tre stycken snarkar, hostar eller vänder på sig. Det är svårt att sova när man är hungrig. Adam berättar ofta för sin lärare att han brukar vakna fler gånger på natten än han kan räkna till.

När det är morgon kliver han upp trots att han är så trött att benen knappt bär honom. Adams mamma också är trött så de hinner aldrig äta frukost hemma. På Adams skola serverar de frukost för alla barn, men det är inte lätt för en ensamstående mamma att få iväg alla barn så tidigt på morgonen. Lunch brukar han inte äta eftersom skolan ofta serverar mat som han inte känner igen. Det är konstiga såser och grytor och grönsaker som han aldrig har sett förut. I den stad han bor har de bestämt att barnen ska testa alla sorters mat, så de serverar fläsk i skolan. Det tycker inte Adam om för enligt hans religion så ska man inte äta fläsk. Hans mamma har sagt att hon ska söka efter en annan skola där de inte serverar sådan mat. Det finns skolor som inte kommunen äger och där de inte serverar fläsk. Ofta är det soppa till lunch och det tycker han inte om för det blir man inte mätt på. Ibland finns det inte tillräckligt med mat hemma för att alla syskonen ska kunna bli mätta. Det kan till exempel bara finnas tre köttbullar och en potatis var. Då går Adam och lägger sig hungrig. När man varken sover, äter frukost eller äter lunch är det svårt att koncentrera sig på lektionerna.

Adam går i en klass med 25 elever och han har många kompisar i klassen som han tycker mycket om. Tyvärr slutar kompisar ofta, ibland är de bara borta utan att de fått säga hejdå. Det gör Adam ledsen, särskilt när bästa kompisen flyttade. När Adam frågar sin lärare varför så många kompisar slutar, så svarar läraren att det beror på att de måste flytta från sin lägenhet och då måste barnen byta skola. Det är inte lätt att få en egen bostad när man som förälder varken arbetar eller studerar. Adams mamma kan varken läsa eller skriva och hon pratar inte svenska. Adam, som lärt sig svenska i skolan, brukar översätta åt sin mamma. Ofta kommer det hem brev från skolan som mamma inte förstår. Adam har precis börjat lära sig läsa, så han förstår inte heller breven. Hans storasyskon brukar läsa för mamman, om de kommer ihåg det.

Ibland är Adam så trött att han somnar på första lektionen. Då får han lägga sig i soffan i det lilla rummet och sova en stund. Det är den stund på dygnet som Adam sover allra bäst. Men, man är ju inte i skolan för att sova utan för att lära sig. Men för att lära sig måste man ha sovit på natten.

Det finns många Adam på varje skola i de särskilt utsatta områdena. Jag, och vi som arbetar på dessa skolor tycker inte synd om eleverna. Det skulle inte gå att arbeta där om vi tog alla våra elevers utsatthet och problem på våra axlar. Vi ser inte eleverna som offer, men vi behöver hantera konsekvenserna av segregationen. Vi behöver hantera trötta elever, hungriga elever och elever som till stor del får klara sig själva hemma eftersom familjerna är så stora. Vi behöver hantera parallella samhällssystem och maktstrukturer, vi behöver hantera social utsatthet, missbruk och kriminalitet. Det är vår vardag. Vårt fokus är alltid undervisningen, för det är undervisningen som är det normala. Det enda sättet för våra elever att bryta segregationen är att utbilda sig.

Många av de elever jag jobbat med under åren får aldrig lugn och ro, de går på högvarv i princip dygnet runt. I skolan är det många barn, det är krav och det är mycket ljud. Hemma är det trångt och mycket ljud. Det finns ofta inget ”eget space” för barnen att vila i. Att som litet barn leva i ständig stress påverkar hälsan och det påverkar inlärningen. Vi i skolan jobbar för att vara det normala, stå för rutiner och tydlighet. Vi ställer krav, vi ger ramar och massor med kramar. Vi tröstar, bekräftar, ställer krav på studiero och vi tränar elevernas förmågor. Vi undervisar, förklarar, jobbar och kämpar. Eleverna arbetar hårt med studierna och vi förklarar igen, på nya sätt, med nya metoder och nytt material. Vi undervisar om samma sak tills kunskapen är befäst hos eleverna. Först då går vi vidare. Eleverna behöver göra samma sak många gånger för att kunskapen ska befästas och är man konstant trött och ofta hungrig så tar det ännu längre tid.

Det finns ingen investering vi kan göra som ger en sådan säker utdelning som en lyckad skolgång för förortens barn och det förutsätter att lärarna har bra förutsättningar för sitt uppdrag. När i princip alla kommuner skär ner i skolan kommer det drabba våra elever i förorten extremt hårt. Resultaten kommer att sjunka och lärarkarusellen kommer öka.
Det kommer bli dyrt i framtiden. Väldigt dyrt.

Då ställer jag mig frågan, har vi verkligen råd med segregationen?

Linnea Lindquist arbetar som rektor på Hammarkullsskolan i Göteborg. Hon har en bakgrund som lärare i SO och svenska som andraspråk, har arbetat i skolan sedan januari 2005, främst i skolor i de särskilt utsatta områdena i Stockholm och Göteborg. Texten har tidigare publicerats i en längre version på hennes blogg https://rektorlinnea.com.