Lisa Asp-Onsjö: Nytt lagförslag dödsstöten för en likvärdig skola
Posted by Skola Samhälle on onsdag, oktober 9, 2013 · 7 Comments
En undersökning från Lärarnas Riksförbund visar att nästan 40 procent av lärarna menar att de har otillräckliga möjligheter att ge elever stöd i läs- och skrivinlärning (GP Debatt 26/11). Betydligt värre kan det bli om det nya lagförslaget, som i praktiken tar bort elevers rätt till stöd, går igenom.
I förslaget som väntas träda i kraft våren 2014 framgår att den lag som gav alla elever rätt till åtgärdsprogram nu ersätts av ändringar i Skollagen som ersätter denna rättighet med en möjlighet för de elever vars föräldrar kräver detta (Ds 2013:50).
Åtgärdsprogram är kopplade till idén om en skola för alla och innebär att den elev som riskerar att inte nå kunskapsmålen har rätt att få en stödinsats för att klara dessa. Alla elever, oavsett sociala, ekonomiska eller andra skillnader, skall ha likvärdiga möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen och uppnå skolans mål. Åtgärdsprogram är ett verktyg för planering av verksamheten i skolan men också en skriftlig bekräftelse på de åtgärder som vidtas vilket är viktigt för elever och berörda föräldrar.
Den svenska skolan som under flera decennier visat goda resultat i internationella kunskapsmätningar sjunker nu från sin tidigare topposition samtidigt som likvärdigheten minskar. En likvärdig skola innebär att kvaliteten på alla skolor ska vara god oavsett var i landet eleven bor. I Skollagen skrivs också tydligt att skolan ska kompensera för elevers olika förutsättningar. I framgångsrika skolsystem som i den forna svenska, eller som i den nuvarande finska skolan, är stöd till elever, oavsett art eller grad av skolsvårighet, en prioriterad fråga som visat sig bidra till goda skolresultat generellt. I Sverige vill man ha världens bästa skola. I Finland har man inte den ambitionen; där vill man i stället ha en bra skola för alla barn, som skolforskaren Pasi Sahlberg uttrycker det. Sahlberg pekar på den täta kopplingen mellan hög likvärdighet och goda skolresultat.
Skolverket konstaterar att det är resultaten från de lågpresterande eleverna som sjunkit mest. I Göteborg finns ett antal skolor i de mest utsatta av miljonprogramsområdena där mer än hälften av eleverna inte når målen. I dessa skolor är inte sällan mer än hälften av eleverna i behov av särskilt stöd och har därigenom rätt till ett åtgärdsprogram.
Det extra arbete som krävs för att upprätta åtgärdsprogram har ökat lärarnas administrativa åtaganden på ett sätt som stjäl tid från undervisningen. Under senare år har allt fler lärare klagat på den omfattande och tidsödande dokumentationen. Ledande skolpolitiker har uppfattat dessa signaler. Genom att befria lärarna från dessa pålagor, menar man, kommer undervisningstiden att öka och därmed kan resultaten i skolan vända.
I regeringens pressmeddelande från 2013.06.26 föreslår man att avskaffa åtgärdsprogrammen. Denna rubrik visar sig dock inte helt stämma. Regeringen vill att åtgärdsprogram i framtiden enbart ska upprättas för elever i behov av särskilt stöd och då om eleven eller föräldrarna kräver det. För att förslaget ska kunna genomföras föreslås ändringar i Skollagen som tar bort rättigheten till stöd för alla elever som riskerar att inte nå målen. Dessa elever ska nu inkluderas i den vanliga verksamheten men utan några extra resurser.
*
Idén om inkludering betonade värdet av social blandning i skolan men får en helt annan betydelse när eleverna redan är sorterade i bra respektive dåliga skolor.
En lagstiftning som definierar särskilt stöd från en medicinsk diagnostisk utgångspunkt och som stärker de redan resursstarka eleverna genom att låta föräldrarna och inte skolprofessionaliteten avgöra vem som skall komma ifråga för särskilt stöd kommer ytterligare att sänka likvärdigheten i svensk skola.
(Lisa Asp-Onsjö är universitetslektor vid utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet)
Category: Skolpolitik · Tags: barns rättigheter, behov av särskilt stöd, likvärdighet
7 Comments on “Lisa Asp-Onsjö: Nytt lagförslag dödsstöten för en likvärdig skola”
Lämna ett svar Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
SENASTE INLÄGG
- Åsa Delblanc: Vem ser det osynliga barnet? – Förskolans norm om det sociala barnet exkluderar de tysta
- Gunnlaugur Magnússon: Replik på Tystnaden från lärarutbildningen behöver brytas
- Erik Cardelús: Tystnaden från lärarutbildningen behöver brytas
- Krister Lillas: De läströtta och den tunnlästa litteraturen
- Emma Leifler och Girma Berhanu: Onödiga missförstånd om differentierad undervisning i debatten
- Christian Norefalk: Det deliberativa samtalet – En replik till Arne Engström.
- Erik Cardelús: Vi bör alla axla ansvaret för de ungas läsande
- Tomas Ögren: Visar skolstrejk för klimatet exempel på handlingskompetens eller skolk?
Om bara föräldrar som kräver det får rätt till åtgärdsprogram så innebär det, som med läx-Rut, att ojämlikheten ökar.
Däremot är det uppenbart att resultaten i skolan sjunkit trots att vi haft generellt krav på åtgärdsprogram. Mitt intryck är att det avgörande problemet inte är program eller ens resurser i många fall utan att lärare inte vet hur man, tidigt i skolgången, ska komma åt och åtgärda olika slags problem, alltifrån bristande motivation, till dysfunktioner eller beteendestörningar. Det diskuteras mer sällan i debatten. Enklare att tala om brist på resurser, eller en annan variant, brist på kunskaper om hur elever ligger till. Mer data, mer resurser, mer program… Är det verkligen där skon klämmer. Ja ibland men långt ifrån alltid.
Det är inte heller så att det bara är i de lägre prestationsskikten som resultaten sjunker. Olika mätningar visar olika men mycket talar för att det finns en sjunkande kunskapstendens generellt. Det innebär givetvis inte att ’elever som behöver särskilt stöd’ skulle vara en mindre angelägen fråga, men problematiken som helhet är svårare än så.
Men Lisas inlägg pekar ju också på strukturella problem kopplade till läroplansreformer som kom för drygt tjugo år sedan. Dessa reformer förändrade i mångt och mycket lärares och rektorers roller och praktiker från att vara fokuserade på undervisning och ämnena till att vara administratörer och budgethållare (bland annat), Skolan skulle vara mera konkurrenskraftig och målstryning och friskolereformen ramades i denna världsbild. Synen på ämnesinnehåll förändrades dessutom från mindre ämnesdidaktik och holistisk kunskapssyn till ”lifelong learning”, ett begrepp som var på den tiden och numera kopplad till anställningsbarhet och Entreprenörskap. Kunskapssynen under ”lifelong learning” gick ju ut på att se kunskap som ständigt förändrande, tillfällig, och krävdes ständigt omskolning och paradoxalt MERA ”learning”. En förskjutning från ämnesinnehåll som problemområde för deliberativa dialog i klassrummet skedde till förmån för återgång till ämnesinnehållets objektiva fakta. Det är i en sådan kontext som för mig reproduceras i 2011s reformer som kanske kan ge upphov någon förklaring till varför motivationen hos lärare och elever förtvinar.
Utredningen om åtgärdsprogram Jan Björklund tillsatte i samband med översynen av lärares arbetsbörda kom fram till att allt för stor dela av lärares arbetstid gick åt till åtgärdsprogrammen. I synnerhet lyftes ”alla möten” i samband med upprättandet av dessa; möten mellan olika pedagoger och möten med föräldrar och elever… att dessa möte tog allt för mycket tid. Jag bara undrar… hur skall åtgärder formas, prövas och omprövas om man inte samtalar, samplanterar och utvärderar dem? Ett svar kan ju så klart vara ”skicka elever i behov av särskilt stöd raka vägen till kliniken/ lilla gruppen/ specialpedagogen/ speciallärare/resursskolan”. Undrar också, hur skall eleven själv få möjlighet att bli delaktig och hur skall åtgärder bli konkreta verktyg för alla och hur skall föräldrar kunna stödja sina barn utan inblick? Jag blir lättad när jag just nu läser i morgonens DN att kritiken varit stark mot detta förslag och att man omprövar det.
Elevens perspektiv? Hur är det att vara ”en som har åtgärdsprogram”? Ställer vi någonsin den frågan?
Ja absolut! Såklart problematiskt om ”åtgärdsprogram” är lika med att eleven ”själv HAR problem” så är det kanske trots allt hoppfullt att det finns några som bestämt sig för att uppmärksamma och stödja (samt sammanfatta stödet i ett dokument). Är det endast en papperskonstruktion som stigmatiserar kan det skrotas. Om åtgärdsprogrammet är ett gemensamt/överblickande arbetsredskap, främst pedagogernas och skolans, där lärandemiljön justeras fyller det sin funktion. Om vi i skolan (sam)arbetar förebyggande med vidsynt blick behöver eleven kanske inte uppleva några svårigheter, allra bäst!
Artikeln speglar något av ett dilemma: lärarens önskan om mindre administration och samhällets önskan om att tillse att alla elever som behöver det ska få hjälp. Om skollagen ändras oroar sig vissa för att elevens rättssäkerhet är hotad, inte minst ur ett likvärdighetsperspektiv. Elevers rättssäkerhet måste garanteras och en viss kontroll av skolan är ofrånkomlig. Frågan är väl vad som händer när kontrollen av skolorna (som exv genom skollagsparagrafer) blir allt för omfattande? En annan fråga är hur kontrollen och uppföljningar av elevers skolsvårigheter ska se ut? En tredje är vem som egentligen är ansvarig för att eleven klarar skolan?
Jag kan se en problematik i att hänvisa elevers behov av rättssäkerhet till skollag/andra styrdokument eftersom sådana texter när de ska genomföras i den ordinarie skolverksamheten lätt blir ett alltför trubbigt verktyg i en komplex vardag. Makt och ansvarstagande försvinner då från lärares/skolpersonals axlar och lösningen av elevers svårigheter i skolan får mer karaktären av en juridisk process: har skolan dokumenterat att den har gjort allt den kan? Hur ska vi formulera oss kring elevens situation? Vad innebär särskilt stöd och hur ger man detta på ett bra sätt? Vem ska ge stödet och hur ska skolan bevisa att eleven har fått detta? Var går gränsen för vad en lärare kan anses vara ansvarig för och när handlar det om något utanför lärarens uppgifter? Är elevens problem enbart en fråga om skolans personalresurser eller handlar det om andra större, övergripande problem? Vem har ansvaret för eleven och elevens svårigheter: förälder, lärare, kurator, psykolog, rektor, socialsekreterare, skolchef, politiker? Vad tycker och känner eleven själv?
Den typen av frågor visar på att elevers skolsvårigheter sällan är så enkla att lösa som man först tror. Lässvårigheter kan höra samman med socioekonomiska svårigheter, med mobbning eller fysiska problem som arbetsmiljön till exempel. Och ansvaret för problemet är då också utspritt på flera personer, verksamheter och kompetensområden. Vem ska vi ställa till svars när eleven inte utvecklas som vi vill?
I en sådan situation ställs också lärare mot elever på ett i mina ögon väldigt olyckligt sätt. Att rättssäkra elevers behov av hjälp via skollagsparagrafer skapar avstånd – i stället för att ägna sig åt undervisning får lärare lägga ned tid på att bevisa att de har gjort vad de ska och eleverna (eller deras företrädare) får ägna energi åt att se till att hen fått det hen har rätt till.
En annan väg för att säkra elevers rättssäkerhet och framtid i skolan är att rusta lärare med den kompetens de behöver för att kunna hantera heterogena elevgrupper, en tillräckligt flexibel organisation där lärare känner och vill ta ansvar för elevens utveckling vem hon än är och en tillräckligt stor personalgrupp med olika kompetensområden som kompletterar varandra.
Hej!
Elever med läs och skrivsvårigheter finns överallt idag i olika delar av samhället. Det finns en skam och en skuldbelastande börda för elever då ingen önskar ha detta. Det finns idag många lärare som är kompetenta men det finns för lite fortbildning eftersom det inte är en sak utan det ser ut på olika sätt från individ till individ. Detta är en ekonomisk fråga som är upp till varje skola att handha. Förra året så skulle elever på en skola få hjälp med dataprogram men de ekonomiska resurserna var för knappa, då fick tyvärr inte alla elever det stöd som behövdes. Det är Rektorerna som måste ta detta på stort allvar som jag ser det så föreslår jag att alla Rektorer bör utbildas i vad detta innebär eftersom att det är de som fördelar de ekonomiska resurserna. Utv. går framåt och med den innebär det att det kommer nya metoder som upptäcker dyslexi/dyskalkyli mm
Vad beträffar elever som har det svårt så handlar det om trauman av socioekonomisk karaktär men att tillit fått sig en eller flera
bräck. Vem kan de unga lita på för många ungdomar är uppgivna och de som syns är den del som utåt agerar på ett negativt sätt och de andra stannar hemma eller sitter tysta i klassrummet. Vem vill ta ansvar? När du tar ansvar då agerar du för mycket kanske? Och så har vi den ekonomiska biten: Vi vill ta ansvar men det trillar mellan alla stolar ibland och väntan blir lång och då känner unga människor att de blir inte sedda från vuxen världens perspektiv. Lång väntan eller ”ingen vill ta ansvar” så att synliggörs är den största problematiken och detta förödande kan leda till utanförskap oavsett bakgrund med allt vad som hör
eller inte hör till. Största problemet är fortfarande att många elever skickas vidare och det lidandet avspeglar sig i skola och i samhället och vi är alla medskyldiga eftersom majoriteten tiger stilla och avvaktar…