Lisa Eklöv: Allt hänger på läraren…?

I dagens skoldebatt ligger fokus på den enskilde lärarens skicklighet. Men ju mer det handlar om individens skicklighet, desto mindre resurser satsas på att förändra strukturer och system som stärker kollektivet, skriver Lisa Eklöv. (red)

“Har du funderat på att bli lärare? Du har talangen och det är ett meningsfullt och roligt yrke”, sa jag till H.

“För dig ja, som är en bra lärare. Men jag kan ju inte veta att jag skulle bli bra”, svarade H och fortsatte: “Jag vågar inte utbilda mig länge och sen märka att jag är dålig.”

Varje gång jag upptäcker ett lärarämne bland mina gymnasieelever vill jag bekräfta talangen och uppmuntra eleven att söka sig till läraryrket. Dialogen med eleven H för några år sedan gör sig påmind varje gång jag läser om den krisartade lärarbristen där för få och/eller “fel” studenter söker sig till lärarbanan (även om trenden nu verkar vända något). “Får vi de bästa studenterna att söka så kommer skolkrisen lösas”, tycks man mena. H var analytiskt lagd, klok och kreativ – en av de så kallat “bästa” studenterna. Toppstudenter som H vågar dock inte lita på att lärarutbildningen ger dem det som krävs.

Låg status, låg lön och orimliga arbetsvillkor framhålls ofta i debatten som avgörande faktorer för att välja bort läraryrket, men kanske är det som H antyder än mer avgörande; rädslan för att inte ha de personliga egenskaper som krävs samt insikten om att dessa är svåra att skaffa sig?

Elever har under sin skoltid mött många olika lärare och märkt att skickligheten skiftar. De har också märkt att skicklighet verkar hänga ihop mer med personlighet än med utbildning (då ju lärare i regel genomgått samma sorts utbildning). Efter tolv år i skolan vet elever att ämneskunskaper ofta är sekundära i förhållande till lärarens kommunikativa och relationella förmåga. Hur gedigna ämneskunskaperna än är, ges de ingen chans om läraren inte kan “hålla ordning och lära ut”, för att använda elevspråk.

Unga inser hur utmanande lärarrollen är och drar slutsatsen att personligheten är avgörande. De är realistiska och förstår att en utbildning har svårt att tillgodose alla delar som krävs – du måste istället ha det viktigaste från början.

Även om tillräckligt många av de “bästa” studenterna skulle bli lärare är det problematiskt att nyutexaminerade lärare i ganska hög grad lämnar yrket de första åren. De möter en komplex och krävande lärarroll där känslan av otillräcklighet snarare är regel än undantag. Få yrken har nog lika stort inslag av den enskildes oavbrutna ledarskap utöver kärnuppdraget (att undervisa). Förändring pågår och många skolor är organiserade för mer tillsammansarbete, men grundprincipen, åtminstone för gymnasiet, är att läraren undervisar 32 elever per lektion där en ordinär tjänst består av sex klasser. Du kan inte ha en dålig dag eller dra dig tillbaka bakom datorn. Flera timmar per dag står du ensam i hetluften. Viljan till teamarbete är nog stor men ekonomi och tradition styr.

Förutom ensamarbetets organisatoriska orsaker, finns också en alltmer utbredd betoning på det personliga ledarskapet som skolans heliga graal. Gemensamma regler ses ibland som repressiva utifrån tanken att allt gott samarbete bör springa ur lärarens entusiasm och ledarskap. Frekventa utsagor inom skolvärlden är exempelvis: undervisningen måste göras mer lustfylld, med rätt uppgifter och rätt förhållningssätt finns inga ordningsproblem, eleverna måste utmanas mer, skolk beror på att lektionerna inte är tillräckligt intressanta, bristande motivation beror på trista uppgifter… I Stockholms senaste personaltidning (LÄRA 2/15) uttrycks detta tydligt apropå mobilfrågan: “… lärarens uppgift att skapa ett arbetsklimat där eleverna självmant prioriterar lektionen före mobilen” /…/ “Det allra viktigaste är att vara en självklar ledare och ha förmågan att skapa goda relationer. ”

Även om ovanstående utsagor är relevanta inses lätt vilken mental press de innebär för läraren som person. Jag bär ansvar för vars och ens motivation och lärande alltmedan jag är en entusiastisk förebild som upprätthåller struktur och ordning för alla. Jag gör korrekta och rättvisa bedömningar och hanterar kritiken jag får. Visserligen får jag ett erkännande när forskare och politiker ser mig som den viktigaste faktorn för goda resultat, men alla de gånger resultaten inte blir goda är det ju följaktligen jag som brustit. När jag inte är tillräckligt bra måste jag se till att förbättra mig.

Fokus på lärarens betydelse ligger farligt nära allt hänger på läraren. Ju mer det handlar om individens skicklighet, desto mindre resurser behöver läggas på att förändra strukturer och system som stärker kollektivet. Naturligtvis har skolor olika svåra utmaningar, och olika skolor/kommuner har kommit olika långt, men det finns generella tendenser som anger en riktning inom skolan, en riktning där läraren ofta blir utlämnad till sig själv.

Förändrade villkor och framförallt attityder krävs för att locka till yrket och få alla att stanna kvar:

– Lärarutbildningen måste bättre rusta blivande lärare. I en aktuell bioreklam för läraryrket ges en nidbild av en fröken som mästrar med sitt vetande så fort hon kommer åt. “Offren” har inte efterfrågat informationen (i så fall hade de ju googlat?) och det ter sig mest som en Wikipedia-annons. Istället borde lärarutbildningarna signalera: “Utöver ämneskunskaper, pedagogiska teorier, bedömning, normkritik m.m. genomsyras hela utbildningen av personlig utveckling där du blir trygg i dig själv som ledare, får regelbunden coachning, röstträning, samtalsmetodik och stresshantering. Du kommer att rustas med det som behövs för att få människor att växa!”

– Det är utopiskt att utbildningen ska rymma allt och som komplement behöver den kontinuerliga kompetensutvecklingen byggas ut kraftigt. Det räcker inte att förkovra sig ämnesmässigt, didaktiskt och i värdegrundsfrågor – det personliga ledarskapet måste också underhållas.

– För att nyutexaminerade lärare inte ska avskräckas första åren bör introduktionen ses över där mentorsprogram byggs ut och nyutexaminerade tillåts fokusera på undervisning och sitt eget ledarskap innan de kastas in i andra kringuppgifter.

– För att sedan behålla lärare inom skolan räcker det inte att hoppas på den enskilde utan skolan måste omorganiseras så att teamarbete blir det självklara. Det räcker inte att stötta varandra mellan lektionerna utan vi måste få planera och leda undervisningen tillsammans.

Vad den enskilde läraren i nuläget förväntas axla är på många håll ohållbart, vilket inte lockar studenter till yrket – även om lönen skulle höjas. Att däremot satsa på lärarens personliga utveckling parallellt med en organisation för tillsammansarbete gör förmodligen yrket mer attraktivt. Det räcker inte att ideligen påpeka hur viktig läraren är – visa det.

Lisa Eklöv, aretemeriterad förstelärare i filosofi och naturkunskap

 

10 kommentarer till “Lisa Eklöv: Allt hänger på läraren…?

  1. Bra och viktig artikel som tar upp mycket av kärnproblematiken; lärarförmågan och kontexten kring läraryrket och vad det är att vara lärare (och elev).

  2. Härligt skrivet. Rakt på kärnfrågor för oss som arbetar/arbetat i skolan. Känner igen mig helt, men hade inte kunnat formulera mig bättre än du Lisa. Jag är nu pensionerad och har upplevt många strömningar i skolan och skolpolitiken. Kärnuppgiften för mig som lärare har hela tiden känts klar, ungefär som du beskriver ovan. De sista tio åren av mitt lärararbete fick jag förmånen att arbeta i just ett sådant där “tillsammanssammanhang” som du efterlyser. Vi ( ett tiotal ) lärare fick skapa det själva och det blev en modell för kunskapande i skolan som gynnade alla parter, framför allt eleverna, men nästan lika mycket oss själva. Och ingen ny lärare eller lärarkandidat behövde känna sig utlämnad hos oss.
    Jag har trivts som lärare alla mina 37 år i gymnsieskolan, men de där 10 sista var en fullträff, som man önskar alla att få nuppleva någon gång under sin yrkesverksamma tid.

    Bernt Karlsson

  3. Det finns idag inte den minsta chans för även den bäste läraren att ge alla elever den undervisning som de behöver för att få den utbildning som krävs för framgångsrikt jobba och leva i dagens samhälle.

    Den enda lösningen på det problemet är att låta modern teknik utföra undervisningsarbetet och låta läraren bli en utbildningsledare, organisatör och inspiratör i skolan. En modern “iKnow” kan ersätta 100 utmärkta lärare och kan undervisa utan förberedelsetid och oavbrutet dygnet och året runt.

    Skolproblemet är inte alls pedagogiskt utan den stora frågan är hur vi skall kunna organisera det hela. Men även det kan vi lätt klara av. Se http://www.sweducation.eu. Så skapar vi en skola för både eleverna och lärarna.

    Ursäkta, jag glömde att det stora PROBLEMET är naturligtvis POLITISKT. Det är det enda problemet vi i grunden behandlar i debatten och där finns det ingen lösning som lätt kan konstateras om du följt densamma de senaste tio åren.
    Meningslöst och uppenbarligen helt fruktlöst.

    Lennart Swahn

  4. Välformulerat och väl överensstämmande med min egen bild. Jag är precis där i tanken. Lovade mig själv att sluta den dagen jag inte kände mig som en bra lärare och efter fem år i yrket är jag farligt nära den gränsen.

  5. Typiskt, när en yrkesverksam lärare ger sig in i debatten och pekar på flera av kärnfrågorna i skolans problem blir det tyst från det så annars alerta “tyckargänget”. Debatten om skolan har en dj..a förmåga att hamna på en övergripande allmän nivå.

    Bernt Karlsson

    • Vilka som tillhör “tyckargänget” är väl en öppen fråga och vad som är så konkret i detta inlägg ställer jag mig ytterst frågande till!? Begreppen “filosofi” och “naturkunskap” är ytterst obskyra och just “temastudier” var Lgr 80:s huvudnummer tillsammans med “arbetsenheter” där det skulle “stärkas ett kollektiv” och inväntas de frågor eleverna skulle ställa sig.

      Frågan är inte alls vilka frågor elever ställer sig utan vilka de INTE ställer sig! Inte heller vilka frågor DAGENS LÄRARKÅR ställer sig utan vilka de inte ställer sig och hela “gänget” på gymnasieskolorna som invaderat ämnet naturkunskap är för RISIGA I FYSIK, vilket är ytterst enkelt att kontrollera då det i fysikämnet sker just dessa kvalitativa kunskapssprång som sitter livet ut och det går inte att rädda sig med att det var länge sedan och “idag” diskuteras…

      Även i samhällsvetenskapliga ämnen är det inte alls så att “vi” är ENSE om vilka frågor som ska ställas och dagens medelklass skrattar åt begreppet åsiktskorridor och tycker sig i vanlig ordning inte tillhöra denna!

      Alla verkar hålla med om att lärarna knappt kan den kurs de ska undervisa i MEN det gäller inte just de själva! Det jublas då någon av det “rätta virket” ska samla nuvarande lärarkår i en form av seans och träning i bukandning, stresshantering, kollegiala samtal… och tror att det är något nytt i lärarutbildningarna!

      Resonemanget innehåller samma motsägelser som alltid då man inbillar sig att de som nu upphöjs till förstalärare ska lösa de problem de själva inte hade intellektuell kraft och resning att klara tidigare! Saken är de att de var de som ledde verksamheten tidigare med rektorer och skolstyrelsers goda minne!

      Det var Lgr 80:s stora fel! Det blev rektorer, rektorer och rektorer. Arbetsenhetsledare, arbetsenhetsledare och arbetsenhetsledare med förmågan att låta konkreta utan att säga ett smack – annat än allmän heroism och bara vi får styra själva – i grupp där alla kärringar av båda könen är eniga så ska vi …

      Kursplan 2011 i matematik är rena skämtet och även matematik 1B och 2B! Sedan kommer naturKUNSKAP EFTER det att högstadiet påstås ha haft naturVETENSKAP och vi är tillbaka till Aristoteles och systematisering, sortering i biologistisk anda som återskapat socialdarwinism kombinerad med nyliberalism och med glada tillrop ska det nu krigas till höger och vänster mot “lägre stående” KULTURER!

      Jag kan ta åt mig att tillhöra “tyckargänget” MEN stod bakom katedern 1980-1994 på högstadiet och då BLEV svenska elever i världsklass i matematik och fysik och “vi” fysikadjunkter kördes ut från grundskolan med argumentet att vi inte var förändringsbenägna och motsatte oss allt jamsande då vi tyckte att det var BRA OM VI VAR OLIKA!

  6. Tack Lisa Eklöv för en utomordentligt bra artikel. En bra organisation kan utveckla och rusta många bra lärare men en bra lärare kan inte ensamt utveckla och rusta en bra organisation i skolan.

  7. Jag delar din beskrivning av problemet då den enskilda läraren, lösryckt ur ett sammanhang, framställs som hjälten alternativt boven i dramat. En sådan endimensionell framställning av lärandets och läraryrkets komplexitet gör sig bäst på film, och då snackar vi film från 80- eller 90-talet. Ifall någon ändå skulle komma dragandes med en sådan gestaltning idag skulle ingen utöver de mest lättlurade uppleva den som autentisk – annat än som komedi.

  8. Denna text står listad på vår kurslitteratur lista på lärarutbildningen på Linköpings Universitet. Bra text, heja!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter