Lisa Eklöv: Nytt vin i gamla läglar?

Skolans klassiska konflikt mellan traditionalism och progressivism riskerar att bli en pseudodiskussion. Läroplanen är progressivistisk. Mer eller mindre motvilligt inser många av oss lärare att dess förhållningssätt är det enda rimliga, men vi kan inte förverkliga aldrig så goda avsikter om inte själva organisationen är anpassad för det. “När nytt vin hälls i gamla läglar, riskerar läglarna att sprängas sönder och vinet spillas ut”.

Journalisten Eva-Lotta Hultén skoldiskuterar konflikten i Dn 19/12 2014, Därför tror skolforskare inte längre på disciplin. Hultén argumenterar för det progressivistiska synsättet och undrar varför detta inte lyckats tränga undan traditionalismen. Professorn Inger Enkvist förespråkar motsatsen när hon i Svd 20/12, 2014 1960-talet fortsätter skada svenska skolan, menar att vi måste göra upp med just det progressivistiska synsättet om Sverige någonsin ska komma ur utbildningskrisen: skolans kris beror på att traditionalismen trängts undan. Hultén och Enkvist gör alltså motsatta analyser av samma verklighet. Som lärare står jag mitt i denna verklighet och ser poänger i bådas resonemang, men menar att ingen av dem tar hänsyn till vad som egentligen styr skolan, nämligen tidsandan och ekonomiska parametrar.

Spänningen mellan de klassiska perspektiven traditionalism och progressivism är intressant och har ständig relevans filosofiskt, pedagogiskt och politiskt. Positionerna är viktiga att förhålla sig till för att verkligen förstå lärande och skolans villkor. Men “striden” är redan avgjord då läroplanen är skriven utifrån en progressivistisk ansats och vi är satta att förverkliga den, oavsett personlig uppfattning eller vilken tradition vi själva skolats inom. I praktiken är nog de flesta lärare pragmatiker som försöker förena perspektiven genom att låta förmedling av fakta och djupare förståelse samsas med meningsskapande och känslomässiga inslag. Endast så kan vi lyckas med såväl kunskaps- som demokratiuppdraget.

Läroplanen anger riktningen och själv har jag efter många års experimenterande insett traditionalismens begränsningar. Så länge eleven är motiverad och läraren engagerad blir vadsomhelst fruktbart lärande: all slags pedagogik fungerar då, även klassisk förmedlingspedagogik. Men inte sällan brister motivationen hos elever. “Motivation kan inte lagstiftas fram”, har Björklund nyktert uttryckt, vilket gör att vi får hålla till godo med olika pedagogiska knep, piskor och morötter, alltmedan vi oförtrutet arbetar med elevens inre drivkraft. Hur vi än kämpar är det ett faktum att skolan inte upplevs angelägen för många elever som skolats i tidens anda “what’s in it for me?”

En undervisning som tillåter mycket variation, interaktion och personlig reflektion fungerar i regel mer motivationshöjande än traditionell förmedling. Stoffet får liv och byggs in i eleven när det processas via värderingsövningar, estetiska upplevelser och resonerande, enskilt, gruppvis eller med läraren. Relationella och meningsgivande dimensioner som att få känna, uppleva, uttrycka sig, blir då ett svar på “what’s in it for me?” Hur mycket jag än ogillar detta uttryck och hur gärna jag än emellanåt skulle vilja bedriva traditionell undervisning, kan jag inte vara annat än pragmatisk i det dagliga arbetet. En progressivistisk ansats fungerar helt enkelt bättre med omotiverade elever.

Hulténs fråga är därför befogad när hon undrar varför traditionalismen inte överges “…när det nu inte finns några kända motsättningar mellan faktakunskapande och eget tänkande, initiativtagande, elevinflytande och kreativitet?” Pedagogiskt sett håller jag med Hultén, men ekonomiskt sett finns en tydlig motsättning:

Traditionell förmedlingspedagogik är mycket kostnadseffektiv, åtminstone kortsiktigt. Skolans organisation gällande lokaler, schema och tjänster är ofta designad för den klassiska skoltanken: klasser om drygt 30 individer infinner sig för att kollektivt få av någon som vet/kan mer än eleverna. Eleverna repeterar enskilt och genomför skriftliga examinationer som tämligen enkelt kan kvantifieras. Systemet är ytterst rationellt för en tid då skolan var en institution där lärare besatt kunskap och hade information som inte var lättillgänglig för alla. Förmedlingspedagogik är och förblir en effektiv väg att överföra information som inte kan fås på annat sätt. (Kunskap har aldrig kunnat förmedlas, utan är något som individen skapar, om än med lärarens hjälp.)

Progressivistisk undervisning som är processinriktad, individualiserad och kreativ kräver större resurser där resultatet inte heller enkelt låter sig mätas. Att tillvarata elevers eget tänkande och kreativitet, handleda enskilt eller gruppvis och genomföra varierade examinationer kräver tid på ett annat sätt än vad “klassisk” undervisning gör. Hultén poängterar det relationella och betecknar ropen på att “läraren bara ska undervisa” som absurda. Men relationer tar tid och kraft och absurt är snarare att man som lärare förväntas ha goda relationer med 200 elever per vecka (en ordinär volym för gymnasielärare).

Vi lärare gillar ändå läget och försöker febrilt förverkliga skollagen och läroplanen genom att med 32 elever driva läroprocesser som är tänkta för 8 elever, i lokaler som är designade för en annan kontext. Vi tänjer oss ständigt och när vi inte lyckas lägger vi skulden på oss själva (i synnerhet som tongivande forskning meddelar att klasstorlek inte har någon betydelse för en skicklig pedagog).

När resurser är anpassade efter traditionell skoldesign, riskerar förstås de progressivistiska idéerna att bli till halvmesyrer, vilket ger traditionalisterna belägg för att de inte fungerar. Vi vet att svensk skola redan är dyrare än många andra länders samt uppvisar lägre resultat, utifrån de resultatmått som finns att tillgå. Men kanske har vi redan påbörjat en omställning till ett mer modernt skolsystem där vi insett att kvalitet kostar? Digitaliseringen som är en obönhörlig del av tidsandan är ytterligare ett perspektiv som formar och utmanar skolans verksamhet både till form och innehåll. Och även om det digitala lärandet inte är skolans heliga graal så är det likväl ett paradigmatiskt skifte som erbjuder nya skärningspunkter i diskussionen om progressivism och traditionalism och gör den klassiska konflikten delvis förlegad.

Den idémässiga diskussionen är hur som helst viktig men ännu viktigare är att det finns en samstämmighet mellan nationell läroplan och kommunalt tilldelade resurser. Och för att diskussionen inte ska sväva alltför långt ovanför verksamheten måste vi utgå från hur dagens elever är, inte hur vi själva en gång var.

Lisa Eklöv  aretemeriterad förstelärare i filosofi och naturkunskap på gymnasiet

En kortare version av artikeln har tidigare varit publicerad i Skolvärlden

 

7 kommentarer till “Lisa Eklöv: Nytt vin i gamla läglar?

  1. En utmärkt och välbehövlig analys av det dilemma som lärarna hamnat i. Den digitala utvecklingen understryker behovet av ett omtänkande när det gäller innehåll och arbetssätt i skolan. Jag uttryckte dilemmat på ett något annorlunda sätt i kapitlet “Hybridskolan” i boken Tumskruvsfabriken:

    Konservativa och radikala. Reaktionära och progressiva. Bromsklossar och flummare. Etiketterna är många. Såväl bland politiker, kulturpersoner som lärare finner man anhängare
    av båda lägren. Detta är märkligt. Hur kan intellektuellt och moraliskt redliga personer bli så
    oeniga om hur slipstenen ska dras i skolan? Det bedrivs ju en omfattande pedagogisk forskning. Det borde väl inte vara omöjligt att enas om vilka kunskaper som eleverna
    behöver, hur denna kunskapstillväxt går till och vad som krävs för den.

    Man lär få gå till historien för att finna en förklaring till detta fenomen. Fram till mitten av förra århundradet hade vi en urvalsskola. En tiondel av varje årskull elever fick gå i läroverk. Det var en förhållandevis homogen elevskara eftersom de flesta elever hade föräldrar med studietradition. Denna urvalsskola präglades av sträng disciplin och mycket rabbelkunskaper. På lektionerna var det genomgående katederundervisning med förhör av läxa och genomgång av ny läxa i läroboken. Efter urvalsskolan fick vi så småningom en grundskola och en gymnasieskola för alla elever. I läroplanen 1980 tillkom en rad nya mål, som till stor del handlar om elevernas personlighetsutveckling. De avsåg sådant som kritiskt tänkande, ansvarstagande, samarbetsförmåga och kreativitet.

    Man insåg att en genomgående katederundervisning inte fungerar i klasser där eleverna har mycket skiftande förutsättningar att kunna följa med i undervisningen. Katederundervisningen är heller inte särskilt relevant när det gäller de personlighetsutvecklande målen. Därför rekommenderade man en undervisning som i stor utsträckning består av självständigt arbete, enskilt eller i grupp, diskussioner och rollspel. Dessvärre har den nya skolans mål och arbetssätt trängts in i den gamla urvalsskolans yttre ramar. Vi har fått en hybridskola. Det är svårt att bedriva ämnesövergripande temastudier, när timplanen bara upptar fristående läroämnen med egna kursplaner. Det är svårt att motivera eleverna för större grupparbeten, när schemat tvingar dem att avbryta sina arbeten och börja på något nytt var och varannan timme. Det är svårt att motivera eleverna för sådana aktiviteter, som leder till den personlighetsutveckling som de behöver, när skolan fokuseras på sådana mätbara kunskaper, som ligger till grund för betyg.

    Betygen är oumbärliga som tumme i ögat på eleverna i en skola, som bygger på tvång. Men graderade betyg är oförenliga med en skola, som bygger på elevernas lust att lära. Detta gäller särskilt de svagpresterande eleverna. Korta lektionspass är oumbärliga för lärare, som bedriver katederundervisning. Eleverna orkar inte lyssna länge på sådan undervisning. Men korta lektionspass är oförenliga med självständiga temaarbeten och projektstudier, där eleverna ska kunna fördjupa sig och få se resultat av sitt arbete.

    Hybridskolan fungerar dåligt. Det progressiva lägret av skoldebattörer vill anpassa ramarna till innehållet och arbetssättet i läroplansskolan. Då beskylls de av motståndarna för att vara flummiga. Dessa vill i stället anpassa innehållet och arbetssättet till den gamla urvalsskolans
    ramar. Då beskylls de för att vara reaktionära. Som det nu ser ut så väger dessvärre den gamla skolans ramar med betyg och detaljerade kursplaner och timplaner tyngre än den nya skolans mål och arbetssätt. Det är åter till dåtiden som nu gäller. Men det är en skola för framtiden som eleverna behöver.

    En effekt av det starka motståndet mot den nya skolans mål och arbetssätt blev att den nödvändiga utbildningen och fortbildningen av lärarna kom av sig. Många lärare var ovana vid de nya arbetssätten. De var osäkra på hur de skulle organisera och leda elevernas självständiga arbete. Många grupparbeten blev därför misslyckade. Detta utnyttjades av dem som motsatte sig förändringarna. Deras kritik var berättigad. Men ett arbetssätt blir i princip inte sämre eller mindre relevant för att det ibland tillämpas på ett dåligt sätt.

  2. Mycket bra artikel som osentimentalt tar upp några av de svåra skolfrågorna och vänder dem på rätt köl.

  3. Mycket intressant! Här finns “allt” att hämta som har med skolans dilemma att göra
    Själv skulle jag vilja förlänga detta och påstå att så länge inte skolan initierar en interaktion med elevens inre verklighet och inre tolkningsgrund i något ämne…typ…Lär känna dig själv kommer vi inte att överbygga “glappet” mellan skolan och elever…
    Detta har varit en lång väntan – från “ge gamla grekerna” tills dags dato…när har vi väntat tillräckligt länge?

  4. Tjugoett år sedan den målstyrda läroplanen tillkom förs fortfarande diskussionen om progressivism kontra traditionalismen. En intressant notering är att skolan fortfarande på något underligt vis trilskas med att göra som man alltid gjort. När jag genom åren hjälp skolan i dess olika skolformer noterar jag att undervisningslogiken skiftar. I förskolan är leken dominerande i lärandet. År 1 – 6 är det mer “klassisk” undervisning med lektionsbundenhet som härskar. Medan år 7 – 9 börjar med att ämnesfokusera. När man går gymnasiet drivs undervisningen i kurser med dess speciella förutsättningarna.

    Viktigt att fundera om man ska ha samma sätt att undervisa på oavsett stadium och progression hos eleven i skolan. Är elevfokuset lika oavsett stadium? Några funderingar kring detta har jag skrivit i ett blogginlägg som bygger på Pasi Sahlbergs tankar om den framtida finska skolan.
    http://pluraword.blogspot.se/2015/04/foredome-hit-och-dit.html

  5. Senaste numret av tidningen Axess nr 8 2015 har skolan som tema: DET HÄNDER I KLASSRUMMEN.
    Där finns en utmärkt artikel, om hur den svenska skolans förfall inleddes med individanpassade undervisningsmetoder under 1990-talet och hur det går att återupprätta kunskapsskolan.
    Artikeln är skriven av en forskare som inte kommer från de pedagogiska institutionerna eller lärarhögskolorna. Därför är den intressant – och trovärdig

  6. Extra intressant blir artikeln “Det händer i klassrummet” när författaren pekar på att normerna i skolan behöver vara annorlunda än normerna i det omkringliggande postindustriella samhället om skolan ska återuppväcka kunskapskulturen.

    Det som författaren inte problematiserar är att skolan och utbildningsväsendet har av omkringliggande samhälle fått ett uppdrag och står så att säga inte på helt egna ben. Och att omkringliggande samhälle har förändrats på så sätt att arbeten har förändrats, livslängden har förändrats, den ekonomiska tillväxten har fortsatt etc. – förändringar som anses positiva för människorna i samhället men som samtidigt av författaren anses påverka arbetsmoralen i skolan negativt. Hur hantera detta? Kan skolan frigöra sig från omkringliggande samhälle? Eller kommer det omkringliggande samhället att förändras, i så fall i vilken riktning?

    Upplysningstanken om utveckling har den kommit till ett vägskäl där människor nu söker andra vägar än t.ex. ekonomisk tillväxt, en tro på konkurrens, etc? Eller kommer intressekonflikterna att öka liksom osäkerheten och i denna samhällsomvandling är det skolan och utbildningssystemen som ska bringa ordning? Författaren verka tro det sistnämnda – men om vi ska tro vissa politiker har människorna i Sverige fortfarande det för bra med alla trygghetssystem. En och annan psykiatriker, t.ex. David Eberhard, är också inne på den linjen. Det var bättre förr när människorna hade det sämre enligt olika välfärdsindikatorer. Men om vi nu ska sträva efter att få det sämre, hur kan vi samtidigt tro på upplysningstanken som anses vara orsaken till att vi fick det bättre?

    • Intressanta slutledningar!
      “Den bästa tid är nu…” vilket jag är övertygad om…Tillbakablickar behövs för hämta upp kunskap som vi i dagsläget har nytta av. Även förr var det människor som var före sin tid och kom med idéer som inte var mogna den tid de föddes i men som nu är up to date. Upplysningsidéer och romantiska tillbakablickar kommer även i framtiden att påverka oss när vi som mänsklighet letar oss fram på framkomliga vägar. Mellan upplysning och romantik borde inte vara motsättningar – endast komplement för att hålla någon sorts styrfart. Det fria ordet är guld värt och dessa utbyten av tankar och åsikter en kompost för mänsklig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter