Magnus Hultén: En skola för alla?

Det är ett stort misslyckande att så många som en fjärdedel av våra ungdomar aldrig fullbordar en gymnasieutbildning, skriver Magnus Hultén som vill diskutera hur skolan ska stärka den grupp som riskerar att slås ut redan i grundskolan.  (red)

Godkändgränsen i grundskolan bör ligga på en rimlig nivå, dvs 95 % av eleverna bör kunna klara godkänd och däröver. I princip skall det kunna gå att undvika att slutgiltigt sätta betyget Icke-godkänd i årskurs 9

PM från Betygsberedningen 1991

Skoldebatten i efterdyningarna av förra höstens PISA har huvudsakligen gällt friskole- och skolvalsfrågan, vinster i välfärden, kommunaliseringen, storleken på elevgrupper och kvaliteten på lärarutbildning och lärarstudenter, få har uppmärksammat två andra grundbultar i 1990-talets reformer av svensk skola, det nya betygssystemet för grund- och gymnasieskola och programgymnasiet med dess introduktionsprogram (IM, tidigare individuella programmet). Jag väljer att beröra dem båda i denna artikel, för de är tätt sammanlänkade i frågan om en skola för alla.

När det kriteriebaserade betygssystemet arbetades fram i början av 1990-talet fördes resonemang kring hur många god- respektive underkända som detta system skulle producera. Det är intressant att i efterhand ta del av dessa tankar. Jag skulle vilja hävda att ingen anade vidden av fenomenet ”underkänd”. En av få kritiska artiklar kring betygssystemets utformning var pedagogikprofessorn Bengt-Olov Ljung inlägg på Dagens nyheter debattsidan den 7/11 1993. Han skrev att det var ovärdigt ett obligatoriskt skolsystem att ha en gräns för underkänd prestation. Han menade vidare att man i utredningarna inte hade gett något bra svar på hur skolan skulle hantera de elever som inte fick godkänt. Så sant.

Snart är det 20 år sedan det nya kriteriebaserade betygssystemet började tillämpas. Men trots att alla tycks eniga om att det är ett stort misslyckande att så många som en fjärdedel av våra ungdomar aldrig fullbordar en gymnasieutbildning och en mängd åtgärder har vidtagits har ingen lyckats vända utvecklingen. Gymnasiet är mindre effektivt idag än före införandet av programgymnasiet och det kriteriebaserade betygssystemet.

Det är närmast omöjligt att skapa en rättvisande statistisk bild av denna förändring. I en rapport från 2003 menar Arbetsmarknadsstyrelsen att gymnasieskolan var som mest effektiv i slutet av 1980-talet. Då fick 80 procent av en årskull godkända slutbetyg från gymnasiet (90 procent av en årskull gick till gymnasiet och väl där klarade sig 90 procent av dessa igenom).

Sedan programgymnasiet infördes i början av 1990-talet steg andelen av elever som påbörjar gymnasieutbildning kraftigt och har sedan dess legat på 98-99 procent. Med programgymnasiet infördes också det så kallade individuella programmet (IV), för elever som av olika skäl inte kunde påbörja något av de ordinarie programmen. Av de som börjar på gymnasiet i början av 1900-talet gick i början 5-6 procent till IV.

Med det målrelaterade betygssystemet infördes nya krav för att läsa de nationella programmen, detta skedde 1998. Andelen på IV ökade då till 9 procent. Idag ligger siffran för introduktionsprogrammet (IM), det som med senaste gymnasiereformen ersatte IV, på runt 13 procent.  En mycket låg andel av dessa, runt 20 procent, kommer i slutändan att få avgångsbetyg från ett nationellt program.

Idag ligger alltså andelen som inte klarar av gymnasiet på runt en fjärdedel av en årskull. Vi för in 99 procent av en årskull jämfört med 90 procent i slutet av 1980-talet, men får ändå ut en lägre andel med gymnasieexamen jämfört med den tidens gymnasieskola. I dagens arbetsmarknadssystem, som ställer betydligt högre krav på att du ska ha en gymnasieexamen än tidigare, har vi alltså en gymnasieskola som generera en lägre andel elever med examen jämfört med åttiotalets gymnasieskola.

Det finns många orsaker bakom dessa förändrade siffror. Programgymnasiet är en del i detta. Det var tänkt att ger fler högskolebehöriga men det finns inga indikationer på att detta i ett avseende mer jämlikt konstruerade system lyckades med denna uppgift (IFAU-rapport från 2009). Trots att programstrukturen ändrats, att resurser och lagar stiftats och att olika typer av åtgärdsprogram sjösätts (och fler är på gång) i syfte att höja andelen som tar sig igenom så är trenden den motsatta. Detta i kontrast till utvecklingen i många andra länder. Det är svårt att finna jämförbara siffror, men USA, som har en i jämförelse med Sverige hög andel elever som slås ut redan i motsvarande grundskolan och större strukturella ojämlikheter når ändå lika hög andel med gymnasieexamina i slutändan. Det finns delstater i USA där 85 procent av en elevkull når gymnasieexamen.

Vi vet att de som inte fullföljer eller påbörjar en gymnasieutbildning inte lever lika längre som grupper med gymnasieutbildning, de tjänar i allmänhet inte lika mycket och återfinns oftare i olika typer av åtgärdsprogram och försäkringssystem. Vi vet också att det inte heller är gratis för samhället att slå ut ungdomar på detta viset. I Arbetsmarknadsstyrelsens rapport från 2003 räknade man ut att elever som inte slutför gymnasiet kostar samhället 2 miljarder bara i förlorade arbetsintäkter.

För att ändra utvecklingen krävs det att man vänder och vrider på själva grundbultarna i dagens system, programgymnasiet och betygssystemet. Att de är tätt sammantvinnade visade inte minst den senaste gymnasiereformen när Björklund tog en typ av steg tillbaka och återinförde en tvådelad gymnasieskola, med högskole- och yrkesförberedande program (dvs mer lik 1980-talets). Ändå minskade andelen elever som påbörjade något av de nationella programmen. Det finns nämligen intressanta återkopplingseffekter, elever som tidigare valde yrkesprogram väljer idag något av de högskoleförberedande programmen, med högre avhopp där som följd.

Att skapa en skola för alla kräver tänkande bortom kravpedagogik och åtgärdsprogram. Ibland måste man sänka krav och gränser för att faktiskt höja resultat och prestationer. Den kritiska gruppen att fokusera är de som gått ut grundskolan med underkända betyg, de som redan när de börjar på IM vet att de är förlorare. Det är inte fler åtgärdsprogram för dessa som ska skapas, utan ett nytt system som ger dessa möjligheter och inte slår ut dem redan i grundskolan.

Avslutningsvis, lite kuriosa: I det PM som finns sparat på Riksarkivet och som citerades inledningsvis är ”95 %” inringat. I marginalen har något markerat ”Nämnde ni verkligen en %-sats?”. Ja. De gjorde det. Och, vill jag tillägga: Det var synd att de inte fullföljde den typen av analyser och dess konsekvenser.  Då hade vi inte varit där vi är idag.

(Magnus Hultén är docent i naturvetenskapernas didaktik vid Linköpings universitet)

 

Källor:

Hall, Caroline (2009). Does Making Upper Secondary School More Comprehensive Affect Dropout Rates, Educational Attainment and Earnings?: Evidence from a Swedish Pilot Scheme. Working Paper Series 2009:9, IFAU – Institute for Evaluation of Labour Market and Education Policy.

Selin, Göran & Tydeń, Hans (2003). Arbetsmarknaden för personer som avbrutit sina gymnasiestudier. Sverige: Arbetsmarknadsstyrelsen.

2 Comments on “Magnus Hultén: En skola för alla?

  1. Ja, ett nytt system efterlyser du Magnus, precis som jag. Dvs ett tänkande som ger möjligheter där elever inte slås ut redan i grundskolan. Ett sådant koncept har jag just beställt tryckning av. Info har sänts till politiker via brev liksom till media och även SoS styrelsemedlemmar. Ser fram mot den infallsvinkel i skoldebatten det kan ge!

  2. Visst är det dystert och få vet vad som egentligen behövs för att vrida den mer än 20åriga utvecklingen. Att många kom igenom de gamla 2åriga yrkesutbildningarna var kanske inte så konstigt, de ställde klart lägre krav på allmänkompetens. Man var rätt överens då om att en bredare 3årig utbildning behövdes för alla. Ska vi backa tillbaka?
    En liten upplysning är att många ‘avhoppare’ från nationella program faktiskt oftast har minst två eller närmare tre års studier med sig och därmed har ett kortare avstånd när man ska komplettera. Det är anmärkningsvärt att SCB har rapporterat att ca 85% av tex 22åringarna i Sverige har en avslutad motsv. gymnasieutbildning.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS