Magnus Hultén: Kunskapssatsningen som slog knut på sig själv

De sjunkande resultaten i den svenska skolan debatteras ständigt i media och i politiska sammanhang. Internationella mätningar duggar tätt. Sverige är inte med i den högsta ligan längre. Något måste göras! Allt manar till kraftfulla nya initiativ på skolområdet. Men stopp ett tag, säger Magnus Hultén. Vad är det som ska göras? Ser man historiskt på saken visar det sig att det är lätt att göra fel om fokus läggs på de kraftfulla åtgärderna utan att dessa föregås av en noggrann analys. (red)

Den svenska skolan utsattes under första halvan av 90-talet för mycket omfattande reformer med bland annat nytt målsystem, nytt betygssystem, kommunalt huvudmannaskap och en skolvalsreform. Vi gick i ett slag från ett av världens mest centralstyrda skolsystem till ett av de mest avreglerade. Samtidigt gick vi in i en djup lågkonjunktur, som skolverket uttrycker det i en rapport där resultaten och de senaste decenniernas resultatförsämringar i svensk skola analyserats (Skolverket 2009).

I rapporten förstärks och nyanseras bilden av den svenska skolans sjunkande resultat: ”Dessa nya analyser pekar på att resultaten i svensk grundskola vid 1990-talets början var synnerligen goda, och att nedgången därför varit ännu mer dramatisk än tidigare analyser visat. Sveriges försämrade resultat har enligt denna analys skett från en internationell toppnivå.”

Slutsatserna manar sannerligen till krafttag i kunskapsfrågan. Skolverket diskuterar en mängd tänkbara faktorer till resultatförsämringen såsom ökad segregation, decentralisering, individualisering av arbetsformer, minskade resurser och så vidare. Men summan av kardemumman är att studien ger stora frihetsgrader till de som önskar reformera skolan.

Men stopp ett tag…

1950-talets kunskapskris och satsningar på skolans naturvetenskap och teknik

Historiska perspektiv kan ibland vara nyttiga. I stridens hetta är det ofta lätt att tappa besinningen och föreslå åtgärder i ren panik, utan tanke på att liknande problem upplevts och hanterats av tidigare generationer. Låt oss gå tillbaka till 1950-talet och en liknande tid av kunskapskris i västerlandets historia, då i relation till ett annat östland än de som glänser i dagens kunskapsmätningar: Sovjetunionen.

En mängd olika reformprojekt hade initierats i USA under 1950-talet. Så plötsligt accelererade det hela när Sovjetunionen den 4 oktober 1957 sköt upp världens första satellit, Sputnik 1 och strax därefter Sputnik 2. USA hade halkat efter kunskapsmässigt, det var den slutsats som drogs. Till följd av detta satsades enorma summor på att höja elevernas kunskaper, i synnerhet inom naturvetenskap och matematik.

Utbildningshistorikern John Rudolph har i Scientists in the Classroom: The Cold War Reconstruction of American Science Education skrivit om två stora satsningarna på den amerikanska naturundervisningen under denna tid, Physical Science Study Committee (PSSC) och Biological Sciences Curriculum Study (BSCS). Båda projekten sjösattes på 1950-talet, de var nationella läroplansprojekt och de drevs av naturvetenskapsmän.

Vad åstadkom då projekten för naturvetenskapen i den amerikanska skolan? Ja, de fick enormt genomslag, och inte bara i USA. Frågan är om världen någonsin kommer att få se en liknande våg av satsning på naturvetenskaplig undervisning?

Men genomslag för vad? Nog för att den naturvetenskapliga och tekniska forsknings- och utbildningssektorn kom att expandera kraftigt under denna tid och att fler ungdomar sökte sig till naturvetenskapliga och tekniska yrkeskarriärer, men resulterade satsningarna och läroplansutvecklingen i att den naturvetenskapliga kunskapen kom att hanteras mer korrekt i skolan? Nej, det var uppenbart att vetenskapsmännen inte hade för avsikt att låta eleverna få inblick i den brokiga och konfliktfyllda vardag där vetenskapsmännen själva verkade. De skapade istället en idealvetenskap för skolan med syfte att inpränta rätt bild av naturvetenskapen i eleverna. De ville framförallt stärka den grundläggande naturvetenskapens ställning bland folket och få dem att blidka sina förväntningar på ständigt nya och nyttiga upptäcker. Bakgrunden var att den tillämpade forskningen hade expanderat kraftigt i USA, inte minst genom statligt finansierad och krigsrelaterad forskning. Dessutom ansåg vetenskapsmännen i PSSC att befolkningen och makten framstod som allt mer fördummad, de tycktes enligt PSSC föredra ”Jane Mansfields bröst eller Dietrichs ben framför en Oppenheimer eller en Rabbi” (min översättning). Det gällde att ingjuta respekt för det rationella tänkandet och för den grundläggande forskningen.

Vad blev resultatet för denna satsning? Jo, forskarna lyckades öka elevernas tilltro till den naturvetenskapliga forskningen genom att mörka de brister som naturvetenskapen bar på. Därmed minskade de barnens förmåga att förhålla sig kritiska till naturvetenskapen. Forskarna hade sopat bort processen, den krångliga kunskapsjakten på svar som ofta får revideras. Kvar blev döda och tillrättalagda experiment med “rätta svar”. Naturvetenskapen framställdes som den absoluta sanningen, som oomtvistad och som den bas samhällets teknik, industri, hälso- och sjukvård vilade på. Detta blev oerhört tydligt även i svenska läroböcker på 1960-talet. Den lärdom som kan dras av detta är att satsningar på kunskap ofta har en stark ideologisk ballast, där kunskap är det sista man tycks intresserad av. Vilket för oss tillbaka till dags dato.

Det enkelt mätbara har blivit det väsentliga

I de reformer som nu genomförs i svensk skolan är ”kunskap” en av de centrala tankefigurerna. Med ett ökat fokus på ”kunskap” ska vi nå den goda skolan. Men det paradoxala i denna fokusering på skolans kunskapsresultat är den reducering av kunskap som den samtidigt tycks ha inneburit och som tydligast uttrycks i den vikt internationella mätningar ges som mål och måttstock för skolan.

De internationella kunskapsjämförelserna gick in i en ny fas i början av 90-talet. Forskare och politiker hade mot slutet av 70-talet börjat att tappat tilltro till dessa undersökningars förmåga att ge värdefull information om hur skolan kunde förbättras. Men med nya och mer kraftfulla mätmetoder, en ökad byråkrati och en kraftigt ökad andel länder som deltog vände det. TIMSS 1995 var den dittills största internationella kunskapsjämförelsen som gjorts. Den gav få och huvudsakligen positiva rubriker i den svenska pressen. Med PISA 2000 var läget annorlunda. De stökiga svenska klassrummen gavs stort utrymme i pressen och sedan dess har internationella kunskapsjämförelser fått stort genomslag i media. Förutom bristen på ordning i svenska klassrum har även elevers sjunkande kunskapsnivå uppmärksammats. Och vi är inte ensamma. Den svenska debatten speglar på många sätt den amerikanska, norska, franska och tyska.

Men, internationella kunskapsmätningar kan enbart mäta den kunskap som de deltagande länderna kan enas om. Detta innebär i praktiken det vedertagna och det ofarliga, den minsta gemensamma nämnaren. Därmed reducerar de den kunskap som mäts till en snäv delmängd av det elever lär sig i skolan. Och missar troligen den kunskap som kan göra skolan till en konstruktiv och god kraft i samhällsutvecklingen, en kraft för innovation och nytänkande. För att inte tala om den kunskap som kan profilera Sverige gentemot andra länder och som gör Sverige konkurrenskraftigt i den globala kunskapsekonomin. Denna kunskap är per definition borta ur kunskapsmätningarnas blickfång. Det finns givetvis många goda ambitioner bakom dessa internationella mätningar, men i praktiken är de del av en trend som inneburit en reducering av kunskapsfrågan i svensk skola.

Godkänd – den svenska skolans Golem

1990-talets omsvängning av svensk skolpolitik ligger väl i linje med de internationella kunskapsmätningarnas återkomst. Skolans resultat sattes i första rummet. Några av intentionerna var i och för sig goda, som idén att alla elever ska garanteras en minsta nivå av kunskap, det som översattes till gränsen för att bli godkänd. Men i den nya och resultatfokuserade skoldebatten började “icke godkänd” leva ett eget liv, likt en Golem som löpt amok utanför sin herres kontroll. Andelen elever som inte godkändes i något eller flera ämnen i grundskolan skapade rubriker på ett sätt som nog ingen hade drömt om. Och det tycks inte gå att stoppa, andelen icke godkända har tvärt om ökat något (vilket vi nyligen kunde höra att utbildningsministern tyckte var bra, det skulle tydligen vara ett hälsotecken, det vill säga att skolan tar kunskapsfrågan på allvar nu).

Många skolor har hanterat kraven från resultatstyrningen, och då i synnerhet kraven på att få elever godkända, genom att skapa nya och individualiserade undervisningsformer som eget arbete och spår/pister genom vilka eleven kan välja väg: godkänd, väl godkänd eller mycket väl godkänd. En undervisningspraktik som eget arbete ökar visserligen elevers förmåga att klara sig i ett arbetsliv där den egna planeringen är a och o, men har samtidigt ökat inslagen i skolan av enklare rutinuppgifter.

Denna utveckling är en rimlig reaktion på resultatstyrningen och dess fokus på godkänd. När kraven på att få elever godkända infann sig så behövdes nya undervisningsidéer för att hantera de nya utmaningarna. Eget arbete blev en sådan undervisningspraktik. Och spåren/pisterna blev de vägar som krattades upp. Detta ledde till ökad differentiering. Elever med gott självförtroende valde svårare vägar medan många tvärt om sänkte förväntningarna på sig själva. I valet mellan olika spår valdes det enklare. Att göra motsatsen får nämligen så enorma konsekvenser i form av underkännande, så den vägen, den utmaningen, vill man inte riskera, vare sig elev eller lärare. Och liknande tendenser märks inom högskolan (ja, jag har själv bidragit till detta). Det gäller att få studenter genom systemet, det är det som ger pengar.

I början av 1990-talet trodde många, såväl röda som blå, att vi var på väg in i kunskapssamhället. Alla skulle med på tåget. Så här i backspegeln gick inte allt som det var tänkt. Mål- och resultatstyrningen har visat sig ha många baksidor.

Min egen käpphäst är konstruktionen av betygssystemet, och då i synnerhet detta med godkänd – icke godkänd som haft direkt förminskande effekter på den kunskap skolan vågar utsätta elever för. Den nya betygsskalan, med ordet “F” för icke godkänd, får knappast bukt med det. Vidare lär förstärkningen av åtgärdsprogrammen och den nya och till dessa knutna rätten att överklaga snarast förstärka problemen med dagens individualisering och kunskapstrivialisering. Och nog för att det inte skadade att korrigera de i mitt tycke orimligt komplexa styrdokumenten, men det var väl knappast där huvudproblemet låg. De lokala styrdokumenten, det vill säga de som de facto styr skolans verksamhet, är för det mesta tydliga så det räcker och blir över. Nej, det stora problemet är mål- och resultatstyrningen som sådan. Se bara hur svårt det är för oss inom högskolan, och då får vi ändå formulera målen själva! Hur duktig jag än kan tycka att jag är på att hantera bedömningsmatriser, ett fenomen som spritt sig i den mål- och resultatfokuserade utbildningssystemet, och trots att jag gillar den genomskinlighet de omger sig med, så får jag ofta uppgivet konstatera att matriserna tycks ha mer makt över mig och mina studenter än vi över dem.

Att ändra styrningen av lärares verksamhet från vad som ska behandlas och hur till vad eleverna ska kunna fick många oanade och direkt destruktiva konsekvenser. En genomtänkt återställare hade behövts men vad vi fick var, som Ingrid Carlgren nyligen uttryckte det i Skola och samhälle, nog snarare “bensin på brasan.”

Källor:

Rudolph, John L. (2002) Scientists in the Classroom: The Cold War Reconstruction of American Science Education. New York: Palgrave

Skolverket (2009) Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer

(Magnus Hultén är lärare och forskare vid Stockholms universitet)