Magnus Hultén: Obligatorisk gymnasieskola – varför är det så kontroversiellt?

Obligatorisk skola till dess du är 16, som idag? Eller till 18? Eller inte alls? Frågorna har aktualiserats sedan Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om en skolpolitik där gymnasieskolan föreslås bli obligatorisk.

Förslaget har väckt starka reaktioner, inte minst från avgående utbildningsminister Jan Björklund som menar att ett ”obligatoriskt gymnasium kommer att kraftigt öka utslagningen av ungdomar i den svenska skolan”. Jan Thavenius hävdade nyligen i SOS att påbud inte löser några problem och Lena Andersson gick så långt i ett inlägg på ledarsidan i Dagens nyheter i somras att hon menade att hela idén med ett obligatorium är förlegad: ”det är absurt att vara tvingad till något som är en rättighet”.

Det första jag reagerar på i debatten kring ett obligatorium är att frågan framställs som ”socialistisk”: Nu ska staten tvinga dig till ytterligare några år i grottekvarnen… Själv uppfattar jag frågan som minst lika väl förankrad i en liberal idétradition. I filosofen John Rawls idéer om distributiv rättvisa är utbildning ett bärande instrument i samhällets fördelning av grundläggande möjligheter för individen att dels kunna utöva sina fri- och rättigheter, dels kunna verka som en god demokratisk medborgare.

Även om själva idén om obligatorisk utbildning är gammal och går tillbaka på husförhör och kyrkans makt över folket, är USA det land som visat vägen när det gäller längden på ett obligatorium som del av ett modernt sekulariserat utbildningssystem. Detta har visat sig vara en vinnande del i USAs ekonomiska framgång. I USA är det just nu 19 delstater där utbildning är obligatorisk till dess du är 18 år, det var fem delstater så sent som 1980. I Europa har längden på ett obligatorium släpat efter USA, och följaktligen även utbildningsnivån på befolkningen som helhet. Belgien, Tyskland, Nederländerna, Ungern, Polen och Portugal har idag ett obligatorium till dess du är 18 år.

Skolplikt i dess moderna tappning etableras i Sverige med folkskolestadgan 1842 och har sedan dess fått tydligare konkretion i form av kunskapsinnehåll och det antal år som skolplikten varar. I slutet av 1800-talet var skolplikten 6 år, 1936 blev ett sjunde år obligatoriskt och 1962 fick vi den nuvarande nioåriga obligatoriska skolan, det var alltså senast något skedde på detta område.

Man kan fråga sig var gränsen går för ett obligatorium? Ett kriterium är såklart myndighetsgränsen. Ett annat är att se på utbildningens relativa värde, den obligatoriska utbildningens längd kan ses i relation till ett större utbildningssammanhang där dess medborgerliga värde ges. Det är utan tvivel så att gymnasieutbildning blivit allt viktigare senaste åren, utan en gymnasieutbildning får du knappt jobb i dagens samhälle. När den nioåriga obligatoriska skolan infördes på 1960-talet gick ungefär lika stor andel av eleverna vidare till gymnasiet som idag går vidare till högre utbildning, cirka halva årskullen. Sett ur det perspektivet är gymnasieskolan idag vad grundskolan var då, innan den stora utbildningsexpansionen.

Men behövs ett obligatorium när redan 99 procent av alla elever söker sig vidare till gymnasieskolan, vilket är fallet idag? Att 99 procent redan går in i gymnasieskolan kan leda oss till slutsatsen att ett obligatoriskt gymnasium handlar om en icke-reform, att det rentav är en onödig reform. Varför tvinga på ungdomar och föräldrar något de redan anser nödvändigt?

Siffran 99 procent visar att i princip alla elever idag är inställda på att gå en gymnasieutbildning. Ser vi på siffrorna för genomströmningen så är det tydligt att inte alla når detta mål. Endast ca tre fjärdedelar av eleverna har fem år efter påbörjad gymnasieutbildning ett slutbetyg, och ännu färre är behöriga att söka sig vidare till högskolan. Utbildningssystemets största utmaning idag, och det gäller inte bara Sverige, är hur man ska öka andelen elever som klarar gymnasiet.

Kommer ett obligatorium kanske rentav att leda till en kraftigt ökad utslagning av elever, som den förra utbildningsministern hävdade? Ser vi historiskt så är detta fel. Även om ett obligatorium inte kommer lösa hela problemet har det visat sig vara ett kraftfullt instrument när man på frivillig väg inte nått hela vägen fram till att förse samhället och individen med respektives behov i relation till utbildning. Det ger en tydlig signal till individen vad denne bör ställa in sig på att klara av för att kunna leva ett gott liv (se Belfield & Levin, 2007).

För många av Sveriges elever och föräldrar kommer ett obligatorium vara en icke-fråga, men för de som behöver en gymnasieutbildning mest, vars föräldrar kanske inte finns där som stöd, så kommer detta kunna vara en potentiellt livsavgörande reform. Att som Lena Andersson tro att ett obligatorium är en gammal auktoritär kvarleva från en gammal tid är att tro att demokrati plötsligt kommer av sig självt, att vi inte måste kämpa för den, att vi bara för att vi är ”moderna” kan bortse från att demokratin ständigt måste återerövras av varje ny generation. Det är idén om skolans innehåll som ska diskuteras, inte dess obligatorium.

En obligatorisk gymnasieskola kommer ge nya förutsättningar för organisering och upplägg av grund- och gymnasieskola. Man skulle exempelvis kunna öppna för nya typer av antagning till program än utifrån dagens betygssystem. Behövs betyg i tidiga år om gymnasiet blir obligatoriskt? De flesta studier idag pekar mot att underkända betyg har en stor negativ inverkan på motivationen hos de elever som får dessa betyg. Vill man hjälpa elever som ligger efter kunskapsmässigt så verkar fokus på betyg, kvarhållning (retention) och dylika auktoritära åtgärder som dominerat bland de politiska lösningarna senaste åren att snarast motverka syftet.

En ytterligare sammanvävd organisation skulle därtill kunna lösa problemet med den akuta bristen på högstadielärare, kunna jämna ut löneskillnader mellan grund- och gymnasielärare samt utöka kunskapsutbytet mellan ämneslärare på olika stadier genom att dessa skolor förläggs i gemensamma lokaler.

Magnus Hultén är docent vid Linköpings universitet

Litteratur

Belfield, C. R. & Levin, H. M., Red. (2007). The Price We Pay: Economic and Social Consequences of Inadequate Education. Washington, D.C.: The Brookings Institution Press.

Fler artiklar i samma ämne:

 Jan Thavenius: Obligatorisk gymnasieskola?

 

5 Comments on “Magnus Hultén: Obligatorisk gymnasieskola – varför är det så kontroversiellt?

  1. Magnus Hulte’n.
    Du skriver om hur skolplikten förändrats. Den har vuxit. Myndighetsåldern har sjunkit till 18år. Det innebär ju att man inte kan införa en obligatorisk gymnasieskola med nuvarande lagar.
    Jag Googlade och skrev in : när blir man myndig. En träff var : Här är några viktiga åldersgränser i Sverige. De rättigheter som träder i kraft när man fyller 18 år innebär att det inte går att införa någon obligatorisk gymnasieskola. Man måste ju även ta med att den gymnasieskola där man tog studenten var helt annorlunda än dagens gymnasieskola. Grundskolan är också annorlunda än den gamla folkskolan. Där fick man utan krusiduller betyg. Betyg i grundskolan är ett hett ämne och man gör som en katt som går runt het gröt. Avdramatisera betygssättningen. Särskolebarnen har fått en gymnasieskola som är anpassad till dem. I grundskolan har särskilda kurser i vissa ämnen avskaffats. Varför ? Det skapar problem ty alla har inte lika lätt att lära sig olika saker. Per-Acke Orstadius skriver om de skolsvaga barnen som får problem både i grundskolan och gymnasiet.
    De har rätt till en skola som passar dem. Skolan ska anpassas till eleverna . De som behöver extra hjälp ska få den. Skolverket fastställer kursplaner och Skolinspektionen inspekterar.
    Man måste dock när man blickar tillbaka konstatera att lärarna i grundskolan förlorat det stöd som Skolöverstyrelsen och Länskolnämnderna gav lärarna. Då var de obehöriga lärarna ytterst få.
    Nu är enligt Anna Ekström 50% av lärarna i gymnasiet obehöriga i det ämne de undervisar.
    Det bör man åtgärda innan man vill införa obligatoriskt gymnasium.

  2. Det saknas incitament. Utan incitament riskerar obligatorium att bli kontraproduktivt. Positiva förväntningar på unga människor, att studier och egna ansträngningar kan resultera i uppnådda mål, rimliga jobb- och karriärchanser, en plats på högskolan. Vi; samhället, politiken, näringslivet måste känna ett gemensamt ansvar för, bidra till, kommunicera, organisera och adressera allt detta. Så länge det inte görs blir obligatoriet i bästa fall ett gigantiskt slag i luften.

    • Klas Lindelöf.
      Ett obligatorium är omöjligt. Gymnasieskolorna har sina program och profiler. Det kan vara orientering, bågskytte, golf, ridning, schack, matematik, …… eleverna kan välja. Särskolebarnen har fått ett gymnasium speciellt anpassat för dem. Men det finns en ganska stor grupp som inte fått ett gymnasium som passar för dem. Det problemet bör S och MP arbeta fram en lösning till.
      Barnbidraget upphör vid 16 år och omvandlas till studiebidrag. Föräldrarnas försörjningsplikt upphör då barnen fyller 18 år om de inte går i skolan. Går barnen i gymnasiet när de fyller 18 år förlängs föräldrarnas försörjningsplikt. Det är mycket att fundera över innan det obligatoriska gymnasiet kan förverkligas.

  3. Hultèn, som så många andra, ger en ofullständig bild av den nya regeringens reform. Precis som skrivs i krönikan får gymnasiet, på ett eller annat sätt, ta emot de flesta elever som lämnar grundskolan. Reformen skulle därför inte innebära några stora förändringar, men katastrofen är uppenbar när den kombineras med obligatorisk högskolebehörighet. Man stänger in eleverna mellan två obligatorier utan ett alternativ till yrkesexamen. Enligt min mening har man gått långt över gränsen för vilken dumhet som kan accepteras. Man får nog ompröva Fridolins kompetens i skolfrågor.

    Före valet kritiserades alliansen av vänstern för att yrkeseleverna inte kunde bli högskolebehöriga. Man påstod t.o.m. att det sjunkande söktrycket berodde på detta. Alliansen avskaffade den obligatoriska behörigheten och öppnade för möjligheten att få en yrkesexamen utan denna. Det var dock fortfarande möjligt att, inom respektive programs ramar, bli grundläggande högskolebehörig. Det sistnämnda fanns aldrig med när Baylan reste land och rike runt och kritiserade alliansen. På det viset felinformerade han elever och föräldrar.

    När Jan Björklund säger att fler elever kommer att slås ut med den nya reformen har han rätt, men på sikt får det även en annan konsekvens – man kommer att sänka kraven, trots att verkligheten talar för skärpning av de lågt ställda kraven för vidare studier. Tråkigt att denna slappa syn på kunskap åter dyker upp med socialdemokraterna vid rodret.

    Före valet 2006 var det obligatoriskt med högskolebehörighet. Matematik A var då en obligatorisk kurs för alla program. NV-eleverna t.ex. fick c:a 50 h för kursen medan yrkeseleverna kunde få upp till 150 h. Trots detta fick ett stort antal yrkeselever göra särskild prövning gång på gång och till slut tröttnade en del lärare och godkände. Vem har glädje av ett sådant system? Man kan inte tvinga till kunskap!

    • Hans-Gunnar Liljenvall
      Man kan inte tvinga till kunskaper är helt korrekt och enligt naturlagarna. Man kan inte hoppa fallskärm eller tala med varandra på månen. Man kan inte kasta tärning med skolresultat.
      Det är nog så som Per-Acke Örstadius brukar skriva : Man ska anpassa kurserna till eleverna.
      Detta absolut nödvändigt om man vill skapa ett obligatoriskt gymnasium.
      Har Skolverket och Skolinspektionen kompetens att genomföra detta ? Det är ju Skolverket som tar fram kursinnehåll och timplaner.
      Gamle Skolverksgeneraldirektören Per Thullberg har fått ett uppdrag att utvärdera vilken verkan Jan Björklunds åtgärdspaket kan ha. Enligt Lärarnas tidning och Per Thullberg kan vi se en viss effekt redan 2015.
      Gustav är utbildad folkhögskollärare och vi ska inte döma ut honom förrän han fått visa sin kapacitet.
      Jan Björklund har gjort sitt och vi kan utreda resultatet av hans åtgärdspaket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS