Obligatorisk skola till dess du är 16, som idag? Eller till 18? Eller inte alls? Frågorna har aktualiserats sedan Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om en skolpolitik där gymnasieskolan föreslås bli obligatorisk.

Förslaget har väckt starka reaktioner, inte minst från avgående utbildningsminister Jan Björklund som menar att ett ”obligatoriskt gymnasium kommer att kraftigt öka utslagningen av ungdomar i den svenska skolan”. Jan Thavenius hävdade nyligen i SOS att påbud inte löser några problem och Lena Andersson gick så långt i ett inlägg på ledarsidan i Dagens nyheter i somras att hon menade att hela idén med ett obligatorium är förlegad: ”det är absurt att vara tvingad till något som är en rättighet”.

Det första jag reagerar på i debatten kring ett obligatorium är att frågan framställs som ”socialistisk”: Nu ska staten tvinga dig till ytterligare några år i grottekvarnen… Själv uppfattar jag frågan som minst lika väl förankrad i en liberal idétradition. I filosofen John Rawls idéer om distributiv rättvisa är utbildning ett bärande instrument i samhällets fördelning av grundläggande möjligheter för individen att dels kunna utöva sina fri- och rättigheter, dels kunna verka som en god demokratisk medborgare.

Även om själva idén om obligatorisk utbildning är gammal och går tillbaka på husförhör och kyrkans makt över folket, är USA det land som visat vägen när det gäller längden på ett obligatorium som del av ett modernt sekulariserat utbildningssystem. Detta har visat sig vara en vinnande del i USAs ekonomiska framgång. I USA är det just nu 19 delstater där utbildning är obligatorisk till dess du är 18 år, det var fem delstater så sent som 1980. I Europa har längden på ett obligatorium släpat efter USA, och följaktligen även utbildningsnivån på befolkningen som helhet. Belgien, Tyskland, Nederländerna, Ungern, Polen och Portugal har idag ett obligatorium till dess du är 18 år.

Skolplikt i dess moderna tappning etableras i Sverige med folkskolestadgan 1842 och har sedan dess fått tydligare konkretion i form av kunskapsinnehåll och det antal år som skolplikten varar. I slutet av 1800-talet var skolplikten 6 år, 1936 blev ett sjunde år obligatoriskt och 1962 fick vi den nuvarande nioåriga obligatoriska skolan, det var alltså senast något skedde på detta område.

Man kan fråga sig var gränsen går för ett obligatorium? Ett kriterium är såklart myndighetsgränsen. Ett annat är att se på utbildningens relativa värde, den obligatoriska utbildningens längd kan ses i relation till ett större utbildningssammanhang där dess medborgerliga värde ges. Det är utan tvivel så att gymnasieutbildning blivit allt viktigare senaste åren, utan en gymnasieutbildning får du knappt jobb i dagens samhälle. När den nioåriga obligatoriska skolan infördes på 1960-talet gick ungefär lika stor andel av eleverna vidare till gymnasiet som idag går vidare till högre utbildning, cirka halva årskullen. Sett ur det perspektivet är gymnasieskolan idag vad grundskolan var då, innan den stora utbildningsexpansionen.

Men behövs ett obligatorium när redan 99 procent av alla elever söker sig vidare till gymnasieskolan, vilket är fallet idag? Att 99 procent redan går in i gymnasieskolan kan leda oss till slutsatsen att ett obligatoriskt gymnasium handlar om en icke-reform, att det rentav är en onödig reform. Varför tvinga på ungdomar och föräldrar något de redan anser nödvändigt?

Siffran 99 procent visar att i princip alla elever idag är inställda på att gå en gymnasieutbildning. Ser vi på siffrorna för genomströmningen så är det tydligt att inte alla når detta mål. Endast ca tre fjärdedelar av eleverna har fem år efter påbörjad gymnasieutbildning ett slutbetyg, och ännu färre är behöriga att söka sig vidare till högskolan. Utbildningssystemets största utmaning idag, och det gäller inte bara Sverige, är hur man ska öka andelen elever som klarar gymnasiet.

Kommer ett obligatorium kanske rentav att leda till en kraftigt ökad utslagning av elever, som den förra utbildningsministern hävdade? Ser vi historiskt så är detta fel. Även om ett obligatorium inte kommer lösa hela problemet har det visat sig vara ett kraftfullt instrument när man på frivillig väg inte nått hela vägen fram till att förse samhället och individen med respektives behov i relation till utbildning. Det ger en tydlig signal till individen vad denne bör ställa in sig på att klara av för att kunna leva ett gott liv (se Belfield & Levin, 2007).

För många av Sveriges elever och föräldrar kommer ett obligatorium vara en icke-fråga, men för de som behöver en gymnasieutbildning mest, vars föräldrar kanske inte finns där som stöd, så kommer detta kunna vara en potentiellt livsavgörande reform. Att som Lena Andersson tro att ett obligatorium är en gammal auktoritär kvarleva från en gammal tid är att tro att demokrati plötsligt kommer av sig självt, att vi inte måste kämpa för den, att vi bara för att vi är ”moderna” kan bortse från att demokratin ständigt måste återerövras av varje ny generation. Det är idén om skolans innehåll som ska diskuteras, inte dess obligatorium.

En obligatorisk gymnasieskola kommer ge nya förutsättningar för organisering och upplägg av grund- och gymnasieskola. Man skulle exempelvis kunna öppna för nya typer av antagning till program än utifrån dagens betygssystem. Behövs betyg i tidiga år om gymnasiet blir obligatoriskt? De flesta studier idag pekar mot att underkända betyg har en stor negativ inverkan på motivationen hos de elever som får dessa betyg. Vill man hjälpa elever som ligger efter kunskapsmässigt så verkar fokus på betyg, kvarhållning (retention) och dylika auktoritära åtgärder som dominerat bland de politiska lösningarna senaste åren att snarast motverka syftet.

En ytterligare sammanvävd organisation skulle därtill kunna lösa problemet med den akuta bristen på högstadielärare, kunna jämna ut löneskillnader mellan grund- och gymnasielärare samt utöka kunskapsutbytet mellan ämneslärare på olika stadier genom att dessa skolor förläggs i gemensamma lokaler.

Magnus Hultén är docent vid Linköpings universitet

Litteratur

Belfield, C. R. & Levin, H. M., Red. (2007). The Price We Pay: Economic and Social Consequences of Inadequate Education. Washington, D.C.: The Brookings Institution Press.

Fler artiklar i samma ämne:

 Jan Thavenius: Obligatorisk gymnasieskola?