Magnus Hultén: Pedagogik och politik

Aldrig har tron på att rätt kunskapssyn och tydliga kunskapskrav ska lösa skolans problem varit så stor som nu. Detta när mycket tyder på att roten till skolans kunskapsproblem ligger i dylika politiska strävanden. När ska vi lära av historien? (red.)

Jag åt middag nyligen med en kär gammal vän. Vi brukar alltid komma in på skolan när vi ses. Han brukar oroa sig över att sonen får för få läxor och att lärarna är för slappa.

Det som framför allt upprört honom denna gång var dock något annat – ett radioprogram med en ”vänsterflummare” som min vän hört på. Han ville ventilera det med mig. Det finns ingen sann kunskap hade “vänsterflummaren” sagt. Struntprat menade min vän upprört och tillfogade att det inte är underligt att det går utför med den svenska skolan.

Min vän är knappast ensam i sin tro på att en mer auktoritativ betoning av fakta är vägen framåt för svensk skola. Jag skulle tro att många svenskar delar den uppfattningen. Detta medan många forskare, som jag själv, de senaste decennierna blivit alltmer övertygade om kunskapens relativa och situerade natur och att detta dessutom kan vara viktigt att beakta vid utformning av undervisning.

Betyder det att jag går omkring och tycker att det inte spelar någon roll vad elever lär sig? Nej, i mitt ämne naturvetenskap leder min kunskapssyn mig till slutsatsen att elever förutom kunskap i ämnet också bör lära sig hur kunskap blir till (här är en finsk studie på temat). Elever som har förståelsen för naturvetenskapens metoder, historia och sociologi blir kort och gott bättre rustade att möta, förstå och värdera naturvetenskap såväl när den presenteras i media som i undervisning. Hade jag fått bestämma hade Steven Shapin och Simon Schaffers bok om Robert Boyle och Thomas Hobbes 1660-talsdebatt över Boyls experimentella metod funnits på litteraturlistan för blivande ämneslärare. Nåväl.

Jag skulle säga att glappen mellan vad gemene man tycker och vad forskare tycker när det gäller kunskapsfrågan i skolan har ökat senaste decennierna. Medan många forskare blivit konstruktivister och relativister, så har gemene man blivit dogmatiska realister, skulle man kanske förenklat kunna säga.

Hur har då skolans hantering av kunskap förändrats? Har konstruktivisterna och relativisterna fått sista ordet, eller de som betonar att det finns en absolut sanning?

När grundskolan skulle utformas på 1950-talet kunde pedagogiska experter argumentera för att fakta förändrades och att det därför var viktigt att den nya grundskolan betonade ”generella förmågor” (lyssna t.ex. till Torsten Husén 19 minuter in i programmet Skolan i omvandling).

Under 1980-talet kom en motreaktion. Politiker och debattörer började att betona fasta kunskaper, en kanon. I en värld i ständig förändring behövdes det något att hålla sig i, en kulturell och kunskapsmässing kanon.

I början av 1990-talet skulle så läroplanerna ändras. Kunskapsfrågan fick stort utrymme. Vi skulle få en skola där “kunskaper sätts i första rummet” sa skolminister Beatrice Ask och betonade kunskapsfrågan i direktiven till Läroplanskommittén 1991, de som skulle ta fram den nya läroplanen.

Men direktiv ska tolkas och i slutändan är det människor som ska skriva texterna. Och direktiven specificerade inte vilken kunskapssyn som skulle införas.

Christina Lindblad vid Göteborgs universitet var en av de ansvariga för ta fram utkast för kursplaner i Naturorienterande ämnen. Hon och hennes kollegor hade tagit fram en progressiv och elevcentrerad kursplan. Deras förslag förkastades dock av Läroplanskommittén, som istället skickat ett helt eget förslag på kursplan till Lindblad för översyn. Ett förslag som Lindblad kraftigt tog avstånd ifrån, då det enligt henne var “fyllt med traditionella begrepp och traditionellt stoff” (fax från Läroplanskommitténs arkiv, Riksarkivet).

Lindblad var inte ensam om att kritisera den nya läroplanen, Lpo 94, för att innebära ett återinförande av traditionella skolämnen. Men trots kritik kom Läroplanskommitténs betänkandet Skola för bildning och dess förslag till läro- och kursplaner att mottas väl. En orsak till detta var just kunskapsfrågans behandling i betänkandet: “De flesta remissinstanser instämmer, vissa entusiastiskt, i kommitténs resonemang om humanistisk bildning samt synen på kunskap” (Prop. 1992/93: 200, bilaga 2). Även Kungl. Vetenskapsakademien instämde och menade att det i gymnasieskolan är “ett möjligt och önskvärt förhållningssätt att beakta kunskapers relativitet”.

Men, remissinstanserna konstaterade samtidigt att “det dynamiska bildningsideal som kommitten pläderar för i avsnittet Bakgrund och motiv tyvärr inte går att återfinna i förslagsdelen, där i stället ett statiskt bildningsideal dominerar” (Prop. 1992/93: 200, bilaga 2, sidan 18). Betänkandet var motstridigt, menade flera av remissinstanserna.

Idag är domen över 1990-talets läroplansreform mer ensidigt negativ. Den anklagas (av Åsa Wikforss här, eller i Sveriges Radio här) för att ha fört in konstruktivistiskt och relativistiskt tänkandet i skolan, vilket i sin tur antas ha lett till förakt för fakta och i förlängningen det kunskapsfall som uppmätts i internationella mätningar som PISA.

Förde 1994 års läroplan in en relativistisk och postmodern kunskapssyn som flera kritiker idag hävdar? Eller en konservativ och traditionalistiskt, som många av dåtidens kritiker hävdade? Och vad är egentligen en bra kunskapssyn? Hur bör kunskapssynen skrivas fram i läroplanen?

Även om detta är angelägna frågor, så menar jag att denna debatt riskerar att leda utvecklingen av svensk skola i fel riktning, oavsett vilka svar vi kommer fram till. Det problematiska med 1990-talets läroplansreform var inte att den ena eller andra kunskapssynen vann, utan att kunskapen som sådan fick en alltför central roll i styrningen av skolan.

Svensk skola blev bland de första i världen, kanske först, att helt och fullt ut införa en modern kunskapsstyrning. Ett av dess kännetecken är att styrningen byggs upp runt ansvarssystem kopplade till elevresultat för att på så sätt styra skolans kunskapsarbete och elevers lärande. En typ av styrning som, om än med olika nyanser, i hög grad kommit att dominera skolsystem runt om i världen. Och som varit en förutsättning för marknadsutsättningen av skolan.

Med ett politiskt fokus på kunskap istället för på begrepp som demokrati och jämlikhet har svensk skola styrts sedan 1990-talet. Vi har aldrig varit så upptagna av kunskap, ändå verkar vi lyckas sämre än våra företrädare – ”flummarna” – som talade om demokrati och jämlikhet.

Jag har min egen tes redo. Diskussioner om kunskap i all ära, men när kunskap blir realpolitik och det yttersta målet blir att i detalj styra lärares kunskapsarbete så den inriktas på den kunskap och kunskapssyn som är politisk sanktionerad – ja, då blir jag desillusionerad. För ju mer explicit styrningen av kunskapsarbetet görs, desto sämre tycks lärares förutsättningar att genomföra skolans kunskapsuppdrag bli.

Magnus Hultén