Magnus Hultén: Pedagogik och politik

Aldrig har tron på att rätt kunskapssyn och tydliga kunskapskrav ska lösa skolans problem varit så stor som nu. Detta när mycket tyder på att roten till skolans kunskapsproblem ligger i dylika politiska strävanden. När ska vi lära av historien? (red.)

Jag åt middag nyligen med en kär gammal vän. Vi brukar alltid komma in på skolan när vi ses. Han brukar oroa sig över att sonen får för få läxor och att lärarna är för slappa.

Det som framför allt upprört honom denna gång var dock något annat – ett radioprogram med en ”vänsterflummare” som min vän hört på. Han ville ventilera det med mig. Det finns ingen sann kunskap hade “vänsterflummaren” sagt. Struntprat menade min vän upprört och tillfogade att det inte är underligt att det går utför med den svenska skolan.

Min vän är knappast ensam i sin tro på att en mer auktoritativ betoning av fakta är vägen framåt för svensk skola. Jag skulle tro att många svenskar delar den uppfattningen. Detta medan många forskare, som jag själv, de senaste decennierna blivit alltmer övertygade om kunskapens relativa och situerade natur och att detta dessutom kan vara viktigt att beakta vid utformning av undervisning.

Betyder det att jag går omkring och tycker att det inte spelar någon roll vad elever lär sig? Nej, i mitt ämne naturvetenskap leder min kunskapssyn mig till slutsatsen att elever förutom kunskap i ämnet också bör lära sig hur kunskap blir till (här är en finsk studie på temat). Elever som har förståelsen för naturvetenskapens metoder, historia och sociologi blir kort och gott bättre rustade att möta, förstå och värdera naturvetenskap såväl när den presenteras i media som i undervisning. Hade jag fått bestämma hade Steven Shapin och Simon Schaffers bok om Robert Boyle och Thomas Hobbes 1660-talsdebatt över Boyls experimentella metod funnits på litteraturlistan för blivande ämneslärare. Nåväl.

Jag skulle säga att glappen mellan vad gemene man tycker och vad forskare tycker när det gäller kunskapsfrågan i skolan har ökat senaste decennierna. Medan många forskare blivit konstruktivister och relativister, så har gemene man blivit dogmatiska realister, skulle man kanske förenklat kunna säga.

Hur har då skolans hantering av kunskap förändrats? Har konstruktivisterna och relativisterna fått sista ordet, eller de som betonar att det finns en absolut sanning?

När grundskolan skulle utformas på 1950-talet kunde pedagogiska experter argumentera för att fakta förändrades och att det därför var viktigt att den nya grundskolan betonade ”generella förmågor” (lyssna t.ex. till Torsten Husén 19 minuter in i programmet Skolan i omvandling).

Under 1980-talet kom en motreaktion. Politiker och debattörer började att betona fasta kunskaper, en kanon. I en värld i ständig förändring behövdes det något att hålla sig i, en kulturell och kunskapsmässing kanon.

I början av 1990-talet skulle så läroplanerna ändras. Kunskapsfrågan fick stort utrymme. Vi skulle få en skola där “kunskaper sätts i första rummet” sa skolminister Beatrice Ask och betonade kunskapsfrågan i direktiven till Läroplanskommittén 1991, de som skulle ta fram den nya läroplanen.

Men direktiv ska tolkas och i slutändan är det människor som ska skriva texterna. Och direktiven specificerade inte vilken kunskapssyn som skulle införas.

Christina Lindblad vid Göteborgs universitet var en av de ansvariga för ta fram utkast för kursplaner i Naturorienterande ämnen. Hon och hennes kollegor hade tagit fram en progressiv och elevcentrerad kursplan. Deras förslag förkastades dock av Läroplanskommittén, som istället skickat ett helt eget förslag på kursplan till Lindblad för översyn. Ett förslag som Lindblad kraftigt tog avstånd ifrån, då det enligt henne var “fyllt med traditionella begrepp och traditionellt stoff” (fax från Läroplanskommitténs arkiv, Riksarkivet).

Lindblad var inte ensam om att kritisera den nya läroplanen, Lpo 94, för att innebära ett återinförande av traditionella skolämnen. Men trots kritik kom Läroplanskommitténs betänkandet Skola för bildning och dess förslag till läro- och kursplaner att mottas väl. En orsak till detta var just kunskapsfrågans behandling i betänkandet: “De flesta remissinstanser instämmer, vissa entusiastiskt, i kommitténs resonemang om humanistisk bildning samt synen på kunskap” (Prop. 1992/93: 200, bilaga 2). Även Kungl. Vetenskapsakademien instämde och menade att det i gymnasieskolan är “ett möjligt och önskvärt förhållningssätt att beakta kunskapers relativitet”.

Men, remissinstanserna konstaterade samtidigt att “det dynamiska bildningsideal som kommitten pläderar för i avsnittet Bakgrund och motiv tyvärr inte går att återfinna i förslagsdelen, där i stället ett statiskt bildningsideal dominerar” (Prop. 1992/93: 200, bilaga 2, sidan 18). Betänkandet var motstridigt, menade flera av remissinstanserna.

Idag är domen över 1990-talets läroplansreform mer ensidigt negativ. Den anklagas (av Åsa Wikforss här, eller i Sveriges Radio här) för att ha fört in konstruktivistiskt och relativistiskt tänkandet i skolan, vilket i sin tur antas ha lett till förakt för fakta och i förlängningen det kunskapsfall som uppmätts i internationella mätningar som PISA.

Förde 1994 års läroplan in en relativistisk och postmodern kunskapssyn som flera kritiker idag hävdar? Eller en konservativ och traditionalistiskt, som många av dåtidens kritiker hävdade? Och vad är egentligen en bra kunskapssyn? Hur bör kunskapssynen skrivas fram i läroplanen?

Även om detta är angelägna frågor, så menar jag att denna debatt riskerar att leda utvecklingen av svensk skola i fel riktning, oavsett vilka svar vi kommer fram till. Det problematiska med 1990-talets läroplansreform var inte att den ena eller andra kunskapssynen vann, utan att kunskapen som sådan fick en alltför central roll i styrningen av skolan.

Svensk skola blev bland de första i världen, kanske först, att helt och fullt ut införa en modern kunskapsstyrning. Ett av dess kännetecken är att styrningen byggs upp runt ansvarssystem kopplade till elevresultat för att på så sätt styra skolans kunskapsarbete och elevers lärande. En typ av styrning som, om än med olika nyanser, i hög grad kommit att dominera skolsystem runt om i världen. Och som varit en förutsättning för marknadsutsättningen av skolan.

Med ett politiskt fokus på kunskap istället för på begrepp som demokrati och jämlikhet har svensk skola styrts sedan 1990-talet. Vi har aldrig varit så upptagna av kunskap, ändå verkar vi lyckas sämre än våra företrädare – ”flummarna” – som talade om demokrati och jämlikhet.

Jag har min egen tes redo. Diskussioner om kunskap i all ära, men när kunskap blir realpolitik och det yttersta målet blir att i detalj styra lärares kunskapsarbete så den inriktas på den kunskap och kunskapssyn som är politisk sanktionerad – ja, då blir jag desillusionerad. För ju mer explicit styrningen av kunskapsarbetet görs, desto sämre tycks lärares förutsättningar att genomföra skolans kunskapsuppdrag bli.

Magnus Hultén

7 kommentarer till “Magnus Hultén: Pedagogik och politik

  1. Kunskapsbegreppen har blivit något av en elefant i det rum där skolan debatteras. Konstruktivister, relativister, postmodernister, traditionalister, progressivister, kanonister, generalister och konservatister – många är lägren som anser sig ha bäst kläm på vad kunskap är och bör vara. Men vad nytta har eleverna av dessa strider? Vore det inte bättre att hoppa över ältandet om kunskapsbegreppet och i stället gå direkt på frågorna om vad eleverna behöver lära sig för att få en god handlingsberedskap för kommande yrkesliv, privatliv och samhällsliv och en god livskvalitet. Och frågorna om hur skolan ska kunna ge dem detta. Se vidare http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/kunnandeViktigare.pdf

  2. Tack för en upplysande text.

    Huruvida dagens styrdokument har en relativistisk och postmodernistisk kunskapssyn eller en annan kunskapssyn är väl en tolkningsfråga där olika debattörer lägger fram (olika) empiri för att stödja sin sida. En av dessa debattörer är Inger Enkvist och det är ett argument från henne jag vill ta upp. Hon slår i boken “Kunskapssynen och pedagogiken” fast att dagens kursplaner är relativistiska, bla. därför att “ordet sanning nämns inte” (2017, s. 105).

    Detta leder in mig på en fråga.
    Är det någon som vet när sanningsbegreppet togs bort från skolans kursplaner? Fanns det t.ex. i 1950-talets kursplaner? Eller i Lgr 62? (Jag ser det inte i Lgr 80.)

    Ovansående leder i sin tur in på en sanning om sanningsbegreppet. Joakim Landahls (2006)avhandling “Auktoritet och ansvar” belyser lärares fostrans- och omsorgsarbete i historisk belysning. Han konstaterar bla. att kampen mot lögnen och osanning var en central del i lärares fostransarbete under t.ex. 1930-talet och långt före dess. Sanning handlar där om skolans fostransuppdrag. Detta leder i sin tur in på en annan fråga:
    Hur har relationen mellan skolans kunskapsuppdrag och skolans fostransuppdrag sett ut mellan 1842 – 2018 och hur har synen på begreppet “sanning” förändrats över tid i de olika uppdragen (fostran respektive kunskap)?

  3. Hej Kalle!
    Ja, jag kan erkänna det. Innan din artikel hade jag skrivit ”Hej Magnus!”, men att du heter Magnus skulle ju ha varit en absolut sanning och sådana finns inte. Det förstår jag nu.

    Visst vore det fräscht att i stil med vad George Orwell beskriver tvinga folk att inse att 2 + 2 är fem. Visserligen vore det inte särskilt relativistiskt, men det kan ju vara ett mål som relativismen siktar till.

    Och sedan är det ju skönt att få veta att det inte finns några ”fake news”. Allt är relativt och då är alla påståenden lika värde. Det borde alla kunna förstå.

    Det är också skönt om barnen slipper lära sig att Stockholm är Sveriges huvudstad och att riksdagen stiftar lagar. Jag undrar förresten hur det ska gå till när man via konstruktivistiskt tänkande ska komma fram till det där, men nytänkande är ju alltid välkommet.

    Sedan undrar jag om allt det där du skriver. Lpo94 har det verkligen funnits? Skulle det vara en absolut sanning?

    Sedan tycker jag också att man blåst upp ”stora” figurer” i historien för mycket som Newton och Einstein. Det där kan väl alla våra låg- och mellanstadieelever kunna komma fram till mycket bättre.

    • Hej Johnny!

      Tolkar jag dig rätt om jag uppfattar att du anser att barn först bör lära sig det vi med säkerhet kan slå fast är sant.
      Hur ställer du dig i så fall till det som Per-Acke hävdar och handlar om relevans?

      Hur ser den ideala relationen ut mellan sanning och relevans i de kunskaper och det kunnande som elever bör tillägna sig?

  4. Jag tycker att den allra viktigaste aspekten i Hulténs text rör den klåfingriga viljan att politiskt detaljstyra vilken kunskap och kunskapssyn som skolan ska leva upp till. Detta leder ju i sin tur till en osjälvständig och oinspirerad lärarkår där ingen hyser respekt för deras professionalitet.

  5. Magnus,

    Du frågar ”(o)ch vad är egentligen en bra kunskapssyn?” Kanhända frågan är retorisk men ändå har jag ett förslag, en tvärvetenskaplig kunskapssyn som bygger på en syntes av natur- och samhällsvetenskap/humaniora – du finner den i ”Kunskapsteori för lärare. Kunskapsanalys ur trenätsperspektivet” på https://metodik.education

    Du frågar också om ”kunskapssynen (bör) skrivas fram i läroplanen?” Jag menar att den här kunskapssynen med fördel kan ligga till grund för både läroplaner och lärarutbildning.

  6. Hej Gunnar, ja, det är nog ofrånkomligt att någon typ av kunskapssyn genomsyrar kursplaner eller läroplan. Och då håller jag med dig om att det är bättre om det är en bra än en dålig kunskapssyn. Men sedan menar jag det som Gunilla lyfter fram, att det är hur styrande detta är för lärares arbete som är den springande punkten. Blir det direkt styrande genom krav kopplade till betyg så verkar det inte bli bra, dvs dagens lösning. Då verkar ju snarare kunskapssynen transformeras till något annat och kontraproduktivt för lärande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter