Magnus Hultén: Reformeras vi till tystnad?

Det finns forskare som menar att vi lever i reformernas tidevarv. Och som ifrågasätter syftena med dessa reformer. De menar att många utbildningsreformer snarare förstärker rådande skolkultur än möjliggör förändring. (red.)

Vid den årliga europeiska utbildningskonferensen ECER var skolreformer ett av temana. Vi befinner oss i skolreformernas tidevarv, menade flera av de forskare som deltog. Carl Anders Säfström talade i sin föreläsning om ständiga (och små) reformer som ett medel för staten att reproducera den rådande ordningen och på så sätt undvika större reformer (de som kanske de facto behövs). Idén fascinerar, är reformer ett sätt att tysta oss som drabbas?

I samband med en utvärdering jag var med och genomförde för Skolverket nyligen skrev jag ett kapitel om reformer. Här är lite av det jag fick fram (se tabell ovan). Kryssen i tabellen markerar reformer inom olika områden åren 2012-2016 för 11 länder i Europa. Tabellen baseras på information från en databas som Europeiska kommissionens samarbetsprojekt för jämförelse av utbildning, Eurydice, tillhandahåller. Databasen uppdateras av länderna själva och ger troligtvis en god indikation på de reformer som medlemsländerna genomför, även om exakta omfattningen på reformerna inte framgår.

Inte för något av de länder jag undersökte nämns “reformtrötthet” eller liknande, tvärtom framhålls i nästan samtliga landsbeskrivningar vikten av statliga reforminitiativ i syfte att höja kvaliteten på utbildningen. PISA/TALIS/OECD nämns explicit i sju länders reformavsnitt, vilket understryker det transnationella policyinflytandet i Europa. Anmärkningsvärt är att hela åtta av länderna genomgått mer omfattande reformer under perioden.

När det gäller kunskapsfokus i reformerna ligger detta i första hand på språk och matematik, men även satsningar på naturvetenskap är vanliga. I Danmark, Finland och Norge nämns reformer inom området idrott/rörelse. I Danmark och Norge handlar det om specifika mål om 45 minuter till en timmes garanterad fysisk aktivitet per skoldag för elever. Island nämner särskilda satsningar på filmutbildning i skolans samtliga stadier. Satsningar på digital kompetens och entreprenörskap märks också bland reformerna.

Finland utmärker sig genom reformer inriktade på att bredda de undervisningsformer som används i den finska skolan. Målet att utveckla mer elevcentrerade undervisningsformer. Finland utmärker sig även genom reformer för att öka välmåendet bland elever.

Med referens till PISA-debatten här i Sverige kan man alltså notera att reformtakten inte skiljer mellan hög- och lågpresterande, alla länder ser uppenbart potential till förbättring reformvägen.

Den övergripande reformutvecklingen i de elva europeiska länderna pekar mot en ökad statlig styrning av/tryck på skolan och speglar därför väl den förändring vi sett i Sverige.

När det gäller accountability-tryck, det vill säga ökad grad av ansvarutkrävande, bör sägas att utvecklingen inte är entydig mot ett ökat tryck. Det finns länder som tagit ett steg tillbaka när det gäller antal och krav på nationella tester, precis som Sverige gjort när det gäller nationella prov i årkurs 6. Samtidigt är trenden över tid tydlig: nationellt utformade kunskapstester och diagnosverktyg får en allt ökad betydelse, vilket kan kopplas till ökat behov av uppföljning, tidig identifiering av elever i behov av stöd och möjligheterna att kunna styra insatser. En tydlig trend är att resultatansvaret tydliggörs på allt tidigare stadier i skolsystemet.

Frågan är vad dessa reformer gör med skolan och kanske framför allt med dem som jobbar där; lärare och elever? För svensk del vet vi att kunskapsresultaten senaste decennierna sjunkit, men att upplevelser av stress och utanförskap ökar. Flera svenska undersökningar pekar också på ökad administrativ belastning på lärare senaste decennierna, framför allt ibland de som jobbar i de tidiga åren.

En av talarna på ECER, Martin Lawn, menade att reformernas tidevarv åtföljts av ett nytt policyspråk där utbildning som begrepp fått stå tillbaka för lärande – “Learning came in like the wind”. Genom det nya policyspråket undviker de styrande sitt ansvar och lägger det istället på de styrda, lärare och elever, menade Lawn. Policyspråket är därtill i hög grad fritt från visioner och framtidsresonemang. Fokus tycks ligga bakåt, vid dåliga resultat som ska förbättras.

Vi betalar ett högt pris för reformerna inom skolan, men till vilken nytta? De utvärderingar som gjorts av de senaste omfattande reformerna av skolan 2011 pekar mot allt annat än en vändning av ”supertankern” skolan, snarare visar de att den redan lagda riktningen förstärktes genom dessa reformer (se Wahlström och Sundberg, 2015). Hur har de senaste årens reformer påverkat dig och ditt arbete i skolan? Skriv gärna till S.O.S.!

Magnus Hultén är verksam vid lärarutbildningen vid Linköpings universitet och redaktör för Skola och samhälle.

Referens och noter

Nedanstående noter är förtydliganden som hör till tabellen ovan:

*I språk ingår framför allt reformer som rör undervisning i landets officiella språk, men även satsningar på ett andra språk.

**Med svaga/utsatta avses reformer relaterade till elevgrupper som inte når uppsatta minimikrav och elever som riskerar att lämna skolan i förtid. Här ingår också satsningar på elever med särskilda behov samt satsningar på tidiga interventioner och satsningar på missgynnade elevgrupper.

***Med invandring avses insatser för invandrade grupper och då i synnerhet nyanlända.

****Med bedömning avses förändringar i betygsskalor, betygssättningspraktiker. Inkluderar även satsningar på bedömning för lärande.

*****Lärare avser reformer specifikt riktade mot lärare, såsom initiativ för att stärka lärarnas status och attraktivitet, förändringar i lärarutbildning m.m.