Magnus Hultén: Vad är höger och vänster i skolpolitiken? Svar till Per Kornhall

Magnus Hultén svarar Per Kornhall. (red.)

Jag vill först påminna om huvudargumenten i mitt inlägg Populistisk skolpolitik har tagit över i Sverige: 1) den skolpolitiska debatten i våra stora dagstidningar (DN, GP, SvD) är enformig och tonläget och monotonin har ökat senaste åren. 2) det finns få, om några, politiska alternativ när det gäller skolan. Slutsats: Att det inte finns tydliga alternativ i skolpolitiken är ett demokratiskt problem och ett problem för skolan, då möjligheterna att lösa skolans utmaningar minskar.

Per Kornhall läser mitt inlägg blir ursinnig. Det verkar framför allt bero på att han känner sig utpekad som högerpopulist. Hur kommer det sig? Utan att jag pekat ut eller faktiskt ens tänkt på Kornhall när jag skrev mitt debattinlägg så är det uppenbart att det slog an något. Jag vet för lite om Kornhalls ståndpunkter för att bedöma om och i så fall var han kan placeras politiskt, mer än att jag vet att han är en betydande maktfaktor när det gäller svensk skola.

Förklaringen kom tre dagar efter jag publicerat min artikel. I söndagens SvD-debatt stod han som undertecknad till texten Ny kunskapssyn avgörande för Sveriges framtid tillsammans med vad jag uppfattar som tydliga högerdebattörer: Inger Enkvist och Magnus Henrekson. Om jag förstått rätt känner Kornhall sig inte som höger, och absolut inte som populist. Vad får honom då att skriva under ett debattinlägg om skolan, tillsammans med högerpopulistiska krafter? Och varför sker det just i relation till kunskapsfrågan, har Kornhall frågat sig det?

Först frågan om populism. Varför kallar jag debattendenser som understöds av bland andra Henrekson och Enkvist populism? Jo, för att de i “skolans kunskapssyn” hittat något som slår an i opinionen, som framstår som “sunt förnuft” (kunskap kan överföras) i kontrast till elitens, “det pedagogiska etablissemanget” förvirrade och rent kunskapsfientliga kunskapssyn som de genom sin maktposition lyckats föra ut i skolan, bakom politikers och allmänhetens ryggar. Det hela går i linje med högerpopulisters jakt på genusvetenskapen, men ungefär liknande argument och positioneringar: själv står man för sanning, vetenskap och objektivitet, din motståndare för ideologi och indoktrinering. Genom att fokusera på kunskap undviker populisterna ideologifällan, kunskapsfrågan framstår som opolitiskt, kunskap kan mätas via objektiva metoder osv. (jfr. Bergström, 1993).

Så till frågan om höger och vänster. Frågan är angelägen. Den skolpolitik som växer fram under 1980-talet, som reaktion mot den vid den tiden dominerande ”statsprogressivsmen”, vad ska vi kalla den? Vänster eller höger?

Att den nu dominerande kunskapspolitiken, eller kunskapspopulismen som jag skulle vilja kalla den, blivit så stark och dominerande i såväl debatt som i partipolitiska program är för att den backas upp av såväl vänster- som högerkrafter. Kunskapsrörelsen 1979 samlade moderater, socialkonservativa socialdemokrater och – ja – kommunister. När Kornhall skriver under debattartikeln i SvD med kända högerdebattörer som Inger Enkvist och Magnus Henreksson så följer han alltså en tradition i kunskapsfrågan som har rötter till åtminstone kunskapsrörelsen 1979 (Wedin, 2015).

Att kunskapsfrågan kunde bryta partipolitiska gränser gav kunskapsrörelsen en enorm kraft. Men inte utan ett pris. Inom rörelsen framstod snabbt stora spänningar mellan grupperingar kring hur man skulle realisera kunskapspolitiken. Rörelsen splittrades faktiskt redan inom ett år efter att den bildats. Den falang som överlevde blev högerfalangen.

Men, det innebar inte att vänstern tystnade under 1980-talet. Den följde i hög grad med på tåget, vad som beskrivits som ”högervågen” i svensk politik (Boréus, 1994). Socialdemokraterna plockade in Bengt Göransson som skolminister för att lyfta kunskapsfrågan. Dom anpassade sin skolpolitik efter krav på decentralisering och individualisering. Vid kongressen 1990 föll den sista pusselbiten på plats: man ställde sig bakom att införa målrelaterade betyg, en fråga högern drivit länge. Men, det var inte högerargument som lockade kongressledamöterna, utan vänsterargument: målrelaterade betyg med en godkändgräns skulle innebära en tydlig kunskapsgaranti för arbetarnas barn. Socialdemokraterna kunde därmed initiera 1990-talets reformer under bred politisk enighet kring vissa för skolan centrala frågor. Jag skulle karaktärisera socialdemokraternas skolpolitik tidigt 1990-tal som tydligt influerad av 1980-talets högervåg och socialkonservatism och vurm för individens fria val inom välfärden (jfr. Apple, 2003). “Flumskolan ska bort”, som Persson lovade 1990, innan borgerliga regeringar tog över och fullföljde projektet.

Men det är klart, när denna politik drivs av socialdemokrater så blir kanske detta med höger och vänster förvirrande, ber om ursäkt i så fall. Men visst, tiden efter har bjudit på nyanser. Och ja, det finns självklart nyanser även i dagens kunskapspolitik: ska vi ha betyg tidigt (FP, SD, M, KD) eller senare (S, C, KD och MP) eller ska vi kalla det något annat än betyg (V). Vissa tycker det är viktiga skillnader, men jag tycker nog inte det spelar så stor roll så länge den dominerande skolpolitiska linjen behåller sin kunskapspopulistiska prägel och sopar undan systemfrågorna som rör hur mål- och resultatstyrningen ändrat förutsättningarna för det pedagogiska arbetet i skolan, med konsekvenser för vad barn lär sig. Kort och gott, jag ser inga tydliga skolpolitiska alternativ just nu.

Jag avslutar med några ord från John Stuart Mill, om vikten av två starka sidor i politiken:

”Thirdly, even if the received opinion be not only true, but the whole truth; unless it is suffered to be, and actually is, vigorously and earnestly contested, it will, by most of those who receive it, be held in the manner of a prejudice, with little comprehension or feeling of its rational grounds. And not only this, but fourthly, the meaning of the doctrine itself will be in danger of being lost, or enfeebled, and deprived of its vital effect in the character and conduct: the dogma becoming a mere formal profession, inefficacious for good, but cumbering the ground, and preventing the growth of any real and heartfelt conviction, from reason or personal experience.” (On Liberty, s. 59)

 

Magnus Hultén är biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik vid Linköpings universitet

Referenser

Apple, M. (red.). The state and the politics of knowledge. Routledge: New York.

Bergström, G. 1993: Jämlikhet och kunskap. Debatter och reformstrategier i socialdemokratisk skolpolitik 1975–1993. Symposion. Stockholm/Stehag.

Boréus, K. 1994: Högervåg: Nyliberalism och kampen om språket i svensk debatt 1969–1989. Stockholm: Tiden.

Mill, J. S. (1998). On liberty and other essays. New York: Oxford University Press.

Wedin, T. (2015). The rise of the knowledge school and its relation to the resurrection of bildung. Nordic Journal of Educational History, 2(2), 49–67.

 

En kommentar till “Magnus Hultén: Vad är höger och vänster i skolpolitiken? Svar till Per Kornhall

  1. Henreksson, Enkvist m.fl. har i boken “Kunskapssynen och pedagogiken” hävdat att en postmodern kunskapssyn är orsaken till Sveriges PISA-resultat. Det har blivit modernt att klistra epitetet “postmodern” på tänkta motståndare – oavsett om det rör skolan, klimatforskning, flyktingpolitik etc. Jag tolkar detta inte som en medveten strategi utan att vi just nu saknar hållbara kunskaper om de samhällsförändringar som pågår.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter