Magnus Hultén: Vi är många som tjänar på en skola i kris

Vill du bli politisk framgångsrik inom skolans område? Gör som vänstern och högern gjort sedan 1980-talet, lyft fram vikten av gedigna kunskaper, ordning och bildning och kritisera progressivismen. (red.)

Det senaste decenniet har skoldebattörer, politiker och även en och annan forskare tävlat om att peka ut vem eller vad som bär skulden för skolans kris. De förklaringar som varit uppe är de vi alla känner till: det fria skolvalet, vinstdrivande friskolor, lärarutbildningen, kommunaliseringen, progressivism och postmodernism i läroplanen, betygssystemets konstruktion och så vidare.

Jag hör till dem som kritiserat betygssystemet och tror att en del i den negativa utvecklingen i PISA står att finna i den alltför starka koppling mellan betyg och läroplan som skapades med 1990-talets reformer, och som lett till en oönskad form av individualiserad undervisning samt till instrumentalisering av de kunskaper som fokuseras i undervisningen.

Det ska sägas att hela kritikerstormen bygger på att vi på något sätt kommit överens om att skolan är i kris. Vad hade vi annars gjort? Vem hade då tagit emot våra debattartiklar om hur kriser orsakats och bör lösas? Eller våra forskningsartiklar som förklarar hur allt gick fel? Vi är många som tjänar på att skolans kris fortgår.

För att bli riktigt framgångsrik som debattör eller politiker krävs dock inte bara att man pekar ut förklaringar till krisen och lanserar en lösning. Helst bör man även kunna peka ut grupper eller enskilda personer och idéströmningar bakom skolans felsteg. Ytterligare en strategi som använts och som vi såg tillämpas nyligen är den så kallade ”försvunna rapporten”: vi visste att det skulle gå galet, men gjorde det ändå.

Att peka ut enskilda grupper eller peka på att vi hade kunskapen, men ändå gjorde fel, kan ge svalka i stunden. Men, det är alltid lätt att i efterhand veta hur man borde gjort och i mängden av alla larm och forskningsrapporter i efterhand hitta de som såg problemen så som vi ser dem idag.

Jag kan bidra till listan över de som tidigt såg problemen med 1990-talets reformer: lärare som redan 1994 påpekade att det nya betygssystemet skulle leda till att många elever inte nådde godkända betyg, forskare som tidigt pekade på friskolesystemets negativa konsekvenser eller på det problematiska i det målrelaterade betygssystemets konstruktion. Att vara historiens domare är det lättaste som finns.

Men hur hade du och jag agerat där och då? Med den information, den kunskap och kontext som gällde där och då? Hade du eller jag gjort annorlunda? Handen på hjärtat…

I det forskningsprojekt jag drivit sedan 2014, och som resulterat i en bok om 1990-talets betygs- och läroplansreform, Striden om den goda skolan: Hur kunskapsfrågan enat, splittrat och förändrat svensk skola och skoldebatt, så har mitt mål varit att skapa förståelse. Jag har velat utmana mina fördomar så gott det går, inte minst när det gäller betygsområdet. Jag har kanske inte lyckats helt ut, men tycker mig förstå varför man gjorde som man gjorde, varför föräldrar ville ha ökat inflytande över skolan, varför vänstern ställde sitt hopp till målrelaterade betyg, varför många lärare, forskare och politiker såg kunskapsfrågan som lösningen på dåtidens skolkris, varför man trodde sig hittat lösningar på en styrning av skolan som så sent som 1970-tal framstod som omöjligt, och varför media såg nya möjligheter att profilera sig som skolpolitiska organ.

Vad är då poängen med att förstå? Är inte förståelse postmodernistiskt undrar någon. En suspekt verksamhet som säger att alla kan ha rätt. Som inte vågar utfärda domen över historien. Kort sagt, kan man dra några lärdomar av förståelse?

Ja, delvis är lärdomarna jag dragit de gamla vanliga, att vi borde tagit det lugnare (det visste vi ju redan då). Att man såg glaset halvfullt lite för ofta. Men som sagt, vem gör inte det titt som tätt och är det inte exakt vad vi gör idag och som vi hela tiden gör i fallet skolan: allt som hjärnforskningen ska infria, allt som tydliga kunskapskrav, rätt kunskapssyn, bildning och katederunderivsning ska lösa. Eller om vi bara fick betyg i årskurs 3, tänk vad allt skulle bli bra då… Eller om vi bara tog bort vinsterna. Skulle utvecklingen inte vända trots att våra reformförslag infrias finns alltid något att skylla på, som tur är. Och vänder utvecklingen, ja, då gäller det att vara snabb på bollen att peka på att det var just dina förslag som var de avgörande för vändningen.

Den stora lärdomen för egen del är att jag idag tycker mig förstå hur det kunde ske. Vilka politiska och pedagogiska strider och idéer som gjorde att politiska motståndare kunde enas i övergripande visioner – fokus på kunskap, istället för fostran, jämlikhet och demokrati och andra, som man uppfattade det, mer luddiga begrepp. Samtidigt öppnade kunskapsfrågan för politiska positioneringar. Det var och är en fråga som det lämpar sig att göra politik av.

Det är just den ökade politiska makten över och laddningen av skolan och skolfrågorna som jag slås av som karaktäristisk för perioden från 1980-tal fram till idag, och där 1990-talets reformer var avgörande för att skapa en struktur för skolan och dess styrning som gjorde den debattvänlig, resultatinriktad och medborgartillvänd. Jag menar att det är en följd av vad jag i boken kallar ”den nya kunskapspolitiken”, en politik som gör skolan till ett politiskt slagfält genom att just sätta kunskapsfrågan i första rummet. Som förklarar det komplexa pedagogiska arbetet i termer av kunskap och, som det ofta varit, ordning.

Idag har vi som väljare mycket större inflytande över utvecklingen, och vi har haft det en längre tid. Från och med valet 1998 har skolfrågor legat topp tre bland väljarnas viktigaste frågor (från att tidigare i mycket lägre grad intresserat väljare). Den mediala och politiska profileringen på detta område har lyckats, och vi som väljare har belönat den. Mer kunskap och ordning, det är något alla förstår.

Det innebär att skolan sedan ett antal decennier följer en politisk och medial logik, som många av de områden som ligger högt upp på den politiska agendan, idag tillsammans med lag och ordning, invandring och sjukvård. Det jag tycker mig se är att skolfrågan de senaste decennierna har ramats in på samma sätt som invandring och lag och ordning, det vill säga att lösningen handlar om hårdare tag, eller sådant som kan signalera hårdare tag. En politik som Socialdemokrater och Moderater mejslade fram 1980- och tidigt 1990-tal, och som dåvarande Folkpartiet sedan övertog och fulländade. Jag ser små chanser för någon annan politisk inriktning på skolans område inom överskådlig framtid. Den svenska självförståelsen är så djupt förankrad i idén om att vi är ett land präglat av mjuka vänstervärderingar och att lösningen är att staten måste vara hård, eftersom vi är så mjuka av “kulturen”. Det har varit en politiskt strategi sedan 1980-talet och lär vara så ett bra tag framöver på skolans område.

 

Magnus Hultén är biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik vid Linköpings universitet

 

Referens

Hultén, Magnus (2019). Striden om den goda skolan: Hur kunskapsfrågan enat, splittrat och förändrat svensk skola och skoldebatt. Lund: Nordic Academic Press. Pdf-version av boken.

 

10 Comments on “Magnus Hultén: Vi är många som tjänar på en skola i kris

  1. Skolproblemens orsak finns i den KOPERNIKANSKA VÄNDNING som lärosätes-PEDAGOGER körde över LÄRARNA med. LÄRANDE-pardigmet lades över KUNSKAP = ÅSKÅDNING + BEGREPP (Kant). Även Du talar om kunskap och ordning som relaterat till ELEVERS BETEENDE.
    Som disputerad forskare utestängdes jag redan 1996 från lärosätes-PEDAGOGIKEN. Tack vare annan praktik har jag försörjt mig och följt “My Way”. Men! RESONERA inte om att “Vi är många som tjänar på att skolans kris fortgår” – slut på mina 500 tecken.

  2. Som av en händelse ligger boken “Striden om den goda skolan” på mitt bord, och jag ser fram emot att läsa om en tidsperiod sammanfattad och tolkad av Magnus Hultén. Jag har tjänstgjort på lokal, kommunal, regional, nationell nivå under tiden 1962 – 2010 och har upplevt både förändringshastigheten och komplexiteten. Därför har jag flera frågor än svar.

  3. Enligt 1980 års läroplan skulle eleverna vara i centrum. Man insåg där vilka förutsättningar eleverna i en grundskola för alla behövde för att kunna lära sig. http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/vadEleverBehover.pdf
    Men allsköns okunniga och reaktionära tyckare reagerade mot detta och ansåg att Kunskapen eller Läraren eller Forskningen skulle vara i centrum i stället. De banade vägen för den kris i skolan som vi nu ser. http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/forodandeParadigmskifte.pdf

  4. Många som raserade skolan drevs också av egenintresse. Se http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/juFlerKockarDesto.pdf

    Jag tycker att Magnus är väl överslätande mot den goda skolans slaktare. Vi vet vilka de är. Alla har de bidragit till en skola där många elever lär sig sämre och mår sämre. Än värre är att elever genom betygsspärren kan hamna i ett utanförskap där droger och kriminalitet kan förstöra deras liv. Varför har förresten inga forskare undersökt sambandet mellan betygsspärren och dessa olycksöden?

  5. Per Acke.
    Jag förstår din ståndpunkt, du kämpar för den. Men Hulténs bok, som jag finner mycket läsvärd, söker skapa förståelse för ett skeende, och i min tankevärld kan “att förstå” frigöra debatten (läs Habermas) – eller en själv, en fastnar så lätt i de egna tankarnas fängelse. Läs boken.
    Majken

  6. Tack,Majken! Vet att Magnus är klok och menar väl. Dock. Björklund ljög vid svartmålningen av den goda skolan. Först nu får vi veta att OECD skarpt varnade Bildt att radikalt förändra skolan. Arbetsgruppen Betygens funktioner och effekter varnade honom enhälligt för att införa graderade betyg. Det struntade han också i. Ska vi ha förståelse för skolbeslut fattade mot bättre vetande? Har förresten väljarna större inflytande över skolutvecklingen nu? Fan tro´t. Se gärna http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/medborgarrattHeter.pdf

  7. Per Acke.
    Att ha förståelse är, för mig, inte alls detsamma som att hålla med om / applådera / – ett beslut eller ett uttalande t ex. För att anknyta till skolan – jag kan ha förståelse för hur ett storbråk i korridoren uppstod, men inte hålla med om att det var en bra lösning på konflikten. Du är med på sid. 204 i boken förresten.
    Majken

  8. Majken.
    Jag kan förstå att Björklund och Bildt utifrån sina politiska preferenser bidrar till att elever sorteras så att samhället klyvs itu. Men jag har ingen förståelse för hur man kan handla så mot de svagaste. Det stör mig att det görs så många inlägg i skoldebatten utan att ordet elev ens blir nämnt. Tyvärr har jag inte tillgång till Hultens bok. Men för att förtydliga min inställning länkar jag till mitt senaste bokutkast http://perackeorstadius.se/pdfBocker/tillSkolsvagaEleversForsvar.pdf

  9. Tack för inlägg, Majken och Per Acke! Och Per Acke, som tack för svar på frågor jag hade till dig, om du vill ha en bok så mejla. Mitt mål med boken var lite det Majken är inne på, att inte för tydligt ta ställning utan visa upp striden och arbetet bakom reformerna, för att fler ska kunna ha behållning av boken. Björklund gjorde ju precis det man ska göra som politiker som vill nå framgång: utnyttja mediedebatten och retoriken för att betona kris och lyfta fram sina lösningar. Sedna att det troligen inte gynnat skolan och skolutvecklingen är en annan femma.

    Hälsar Magnus

  10. Den verkliga anledningen till skolans kris är vad som hände under den socialdemokratiska perioden hösten 1982 – våren 1991.Det var nya skolministern Bengt Göransson som helt avvisade dennya läroplanen för grundskolan vid en intern skolkonferens på Bommersvik. Läs om detta i min artikel “Skolan och demokratin” på denna nättidning augusti 2014. den har skrivits på uppdrag av förr red Olle Holmberg eftersom det är något som saknats i den offentliga dokumentationen. Sedan är det Göran Perssons tid som skolminister med Göransson som utbildningsminister när han våren 1991 radialt ändrade del på den statliga skoladministrationen, dels statens bidrag till kommunerna på skolans område från statsbidrag till dels organisation dels per elev till enbart per elev, vilket innebar att lärartjänster inte längre var statligt reglerade. Nu var det fritt fram för regeringen Bildt att inrätta friskolan 1992.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS