Magnus Hultén: I krig och skoldebatt är allt tillåtet

Just när jag trodde att debatten om skolan hade gått in i en andra och mer sansad fas så dyker Zarembas artikelserie i DN upp. Den kommer som ett slag i magen. Pust, nu lämnar jag det här j-a skiten, tänker jag. Det tar aldrig slut. Aldrig får man höra ett enda gott ord om det man gör. Och så alla dessa sakfel och äpplen-med-päron-jämförelser. Och att Zaremba så enkelt fallit för några av lärarkårens vältaliga och förförande röster. Att han inte brytt sig om att kontrollera dessa berättelser i högre grad. Hela serien kändes som ett resultat av sin egen diagnos, bara skolan kan hanteras så slentrianmässigt på landets ledande kultursida. Ingen respekt alls.

Men allteftersom fler artiklar publicerades utmanades min initiala reaktion. I P1 den 14 april berättade Zaremba bland annat om hur han hade gått tillväga, hur mycket tid han hade lagt ned, alla han har intervjuat, alla tidskrifter och böcker han läst o.s.v. Vilken gedigen research. Tänk, att landets ledande kultursida sätter sin kanske främsta journalist på att göra ett såpass dyrt journalistiskt jobb! Att bedöma artikelserien efter dess förmåga att hantera fakta är kanske att rikta kritik mot något som inte varit dess syfte, även om den granskningen givetvis ska göras.

Fram träder något ganska genialt, trots allt. Zaremba lyckas, på sin alldeles egen och förförande journalistiska prosa, gestalta precis varenda invändning jag någonsin hört om skola, lärarutbildning, fackförbund, skolverk, kommunalisering, skolledare mm. i en och samma artikelserie. Från folkskole- och grundskollärare som saknar metodiken och den gamla trygga seminarieutbildningen som professionen nästan helt kontrollerade utan inblandning av akademin, till läroverkslärare, gymnasie- och högstadielärare som bara har respekt för vetenskapsmän i sina ämnen och som skyr pedagoger och pedagogisk forskning som elden skyr vatten. Alla får sin kritiska röst ventilerad. En mängd underligheter synliggörs och som orolig förälder får man en berättelse som stämmer överens med den bild av skolans tillstånd som mätningar som PISA och TIMSS skapat i media. Kritiken låter Zaremba ta form mot en klassisk och konsekvent genomförd retorisk bild: den lilla människan (läraren) mot stat, teknokrater, rektorer, experter, forskare, politiker och institutioner. Det är ett rättsövergrepp av mått som skildras. Och inte nog med det, han kliver samtidigt på varenda öm tå som finns att kliva på. Kort sagt, reportaget lämnar ingen oberörd. Det är riktigt bra journalistik.

Men vad kom han då fram till? Ja, Zaremba har flera poänger som jag mer allmänt formulerade skriver under på. Betygssystemet har i olika utformningar och under olika perioder hämmat den kunskap det avser sig mäta. Lärarnas yrkesstolthet och professionalitet måste höjas från dagens nivå. Lärarutbildningen måste förbättra sin rekryteringsbas och öka sin legitimitet gentemot akademi, politiker, skola, lärarstudenter och allmänhet. Kommunalisering och fritt skolval verkar haft en negativ inverkan på likvärdigheten i svensk skola och man måste fråga sig hur man kan vända den utvecklingen. Ja, kort sagt, frågor som varit på agendan ett tag och som även diskuterats här på SOS. Men, jag tycker Zaremba missar den viktigaste poängen av alla. Eller ja, missar och missar, den finns där, men det som är styrkan i reportaget, att det slänger upp alla bollar i luften, gör samtidigt att det grumlar sikten för kärnproblemet.

Lärare älskar och hatar lärare

Hela min släkt är full av lärare av alla de slag. Jag minns min mamma under min uppväxt. Hon var den där lärartypen som alltid slängde sig över den senaste pedagogiska trenden. Ivrigt läste hon in sig och gjorde den till sin för att något år senare byta kappa. När en populär föreläsare hade varit och föreläst om en ny syn på lärande och kunskap för lärarna på hennes skola kom hon hem och riktigt sken. Hon hade sett ljuset! Mamma var en bra lärare, det tror jag mig veta utan att bli för partisk. Nöjda elever, nöjda rektorer som gav henne topplöner och lärarkollegor som ständigt bad att få kopiera hennes undervisningsmateriel. Så har vi min farbror. Han var närmast den motsatta typen. Inte att han inte var populär bland elever och en kunnig och skicklig lärare, nej, jag menar inställningen till de pedagogiska trenderna. Han fnös mest åt dessa. Både han och mamma var gymnasielärare. Jag minns aldrig att de kom ihop sig om skolan. De visste att just de frågorna skulle man undvika när släkten samlades.

När jag läser Zarembas artikelserie så läser jag den inte som en kamp mellan den lilla läraren och etablissemanget. Där Zaremba ser staten, lärarutbildningen, Skolverket, rektorer och andra anonyma och auktoritära instanser ser jag lärare, lärare och åter lärare. Vilka undervisar på lärarutbildningens mest kritiserade delar? Jo, lärare (ofta odisputerade äldre kvinnor, västa sorten…). Vilka skriver läroplaner och finns på Skolverket för att utfärda riktlinjer? Jo, lärare. Vem får i uppgift att skriva fram en proposition om ny lärarutbildning? Jo, en gammal lärare. Vem skriver den pedagogiska litteratur som lärare helst av allt läser? Jo, lärare. Visst, här finns en och annan utböling som lyckats nästla sig in och som gjort avtryck, men på det stora hela: lärare både älskar och hatar lärare.

Jag läser Zarembas reportage som en berättelse om ett yrke med oerhört mäktiga falanger som likt familjerna Montague och Capulet i Romeo och Julia inget hellre vill än förgöra varandra. Skickligt utnyttjar man opinionsvindarna. För något decennium sedan hade Capulet övertaget, nu verkar Montague regera. Är det något jag önskar mig högre än allt annat här i världen (ja, högre än familj och barn) så är det att de båda familjerna kan lära sig leva sida vid sida, ja, kanske även ena sig i kampen för det gemensamma.

En profession som håller sig själv på mattan

Skoldebatten kommer aldrig dö, skolan är ett närmast av naturen konfliktfyllt område som alla kan och bör ha åsikter om. Så var det redan på 1800-talet när bönder fnös åt den framväxande folkskolan och skolinspektörerna inte bara ägnade tid åt att granska undervisningen utan även nogsamt följde allmänhetens inställning till folkskolan.

Men den splittring som finns mellan olika falanger av lärarkåren är förödande för kåren som helhet. Å ena sidan har vi de som framförallt står på akademins sida. Många lärare på denna sida är livrädda för att ge de egna makten över professionen. Man låter sig hellre styras av filosofer, naturvetare, ekonomer, språkvetare mfl. Man identifierar sig hellre med deras status och kunskap än med irrhönsen på “lärarhögskolan”. Å andra sidan de som bara erkänner de med rätt pedagogisk ideologi, inga andra göre sig besvär och alla andra har fel, har fel kunskapssyn, inhuman människosyn osv.

Båda dessa grovt skisserade extremer av kåren tillhör bevisligen en och samma profession, lärare, men de står samtidigt otroligt långt ifrån varandra i skol- och lärarutbildningsfrågor och är båda skickliga på att utnyttja den mediala debatten till sin fördel, men till yrkets fortsatta kräftgång (ett självskadebeteende, kan man säga). De här motsättningarna må ha fungerat i 1940-talets klass- och parallellskolesamhälle, där olika lärargrupper fortfarande i hög grad tillhörde OLIKA delar av samhället. Men vi befinner oss inte där idag, inte riktigt.

Parallellskolesystemet övergavs i mitten av 1900-talet, de första stegen mot en gemensam och akademisk lärarutbildning togs ungefär samtidigt. Men lärarna har inte kunnat enas i ett gemensamt professionellt projekt. Akademin är fortfarande en anomali för professionen, i högre grad än för andra professioner, skulle jag våga påstå.

Där läkare, sjuksköterskor och ingenjörer i de allra flesta fall lyckas isolera misslyckanden till individuella eller företagsspecifika tillkortakommanden blir fel i skolans värld nästan undantagslöst “systemfel” (se t.ex. Björn Wimans krönika i DN den 24/4). Att lärare y i skola x misslyckas beror på påbud uppifrån, grupparbetesideologi, temaarbeten, katederundervisning, lärarhögskolan, ja allt annat än egna och personliga tillkortakommanden. Detsamma om en kommun missköter skolan, då är det kommunaliseringens fel. O.s.v.

Strukturdebatt kan vara bra, visst. Här kanske läkare, ingenjörer och sjuksköterskor har att lära av lärare. Men har man, som många lärare har, investerat en hög andel av sin professionalitet i att det är just en viss syn på kunskap eller en viss sorts undervisningsidé som är den rätta vägen, då blir strukturdebatten samtidigt en attack mot den egna och lärarkollektivets professionalitet.

Ska lärarna som kår lyckas vända på utvecklingen måste de bli bättre på att dra undan mattan för denna typ av kritik. Ett steg kan vara att i högre grad stå enade bakom idén att en lärare kan göra sitt jobb oavsett vad rektorn, expertis, regeringen eller DN har för pedagogisk och organisatorisk böjelse för stunden.

(Magnus Hultén är lärarutbildare och forskare på KTH)

16 Comments on “Magnus Hultén: I krig och skoldebatt är allt tillåtet

  1. Ser vi inte i detta konflikten mellan hjärnbark och hjärnstam. ( Matti Bergström ? ) Resulterande i positivism och hermaneutik på akademisk nivå. Varför kan vi inte uppnå en dialektisk helhetssyn på kunskap och lärandets förutsättningar. Varför antingen ordning och reda eller kaos , varför inte både och. Hur skulle ordning och reda kunna uppstå utan att kaos fanns ?

  2. “Zaremba så enkelt fallit för några av lärarkårens vältaliga och förförande röster” jaha det är tydligen återigen lärarnas fel. Alla vet hur skolan ska bli bättre men vi lärare ska tydligen alltid ställa till det. Vi gnäller förstås helt i onödan och när vi jublar åt att Zaremba ger röst åt våra upplevelser så vet förstås några utanför skolan hur vi borde göra.

    http://bombadill.blogspot.com/2011/01/syndabocksfavorit-lararna.html

  3. Hej Jan, är det inte så att, grovt räknat, enbart halva lärarkåren jublar åt Zarembas reportage? Och att det finns en annan halva som känner sig kränkt av samma reportage? Det är denna splittring jag som utomstående tycker är olycklig. Jag är övertygad om att lärarna skulle stå sig starkare i debatten och som profession om inte denna splittring fanns.

    I övrigt känns det lite sådär att det var ett tidigt utkast till min artikel som publicerades… “Bla bla….måste utvecklas” finns inte med i slutversionen 🙂 Och Hulthén… Nåja, bråda dagar i skoldebattens tider!

  4. Magnus har en väsentlig poäng i artikeln; att det kan vara dags att överväga om det är en bra idé att avblåsa den hundraåriga striden mellan folkskollärare och läroverkslärare – en strid som inkluderar alla välkända och begagnade stigar, närmast diken numera, genom kunskapsdjungeln. Det vore en skolutveckling värd namnet!

    När man granskar kommentarerna efter både Zarembas artiklar i DN och efter uppföljande SOSartiklar är det huvudsakligen ämneslärare och/eller män som kastat sig in i debatten. Det är utmärkt med den diskussionslusten, men varför reagerar inte någon enda på den uppenbara ensidigheten? Kanske känns det naturligt och inte ett dugg konstigt?

    SKRIV, ni lärare som är tysta! SKRIV, om ni anser att debatten bör spegla hela skolan och om ni anser att ni har ett ansvar att ge de minsta eleverna en röst. Den grundläggande “läsa- skriva- räkna- inlärningen” borde vara högaktuell för alla skoldebattörer att intressera sig för. Men Zaremba missade det ! Han har i själva verket skrivit en artikelserie om halva skolan. Okunskapen är rätt så stor även bland lärargrupper beträffande hur man arbetar i skolan INNAN eleverna kan läsa en enda instruktion eller en annan text på egen hand.

    SKRIV, det spelar ingen roll om texten är ett utkast. Samtliga kommentarer är – i bästa fall – utkast.

  5. KRITISERA SKOLAN!

    Det finns bara ett sätt att få en bättre skola – genom att leta upp svagheterna och åtgärda dem!

    Gläds åt Zaremba! Gläds åt Pisa! Magnus skriver: “Att lärare y i skola x misslyckas beror på påbud uppifrån, grupparbetesideologi, temaarbeten, katederundervisning, lärarhögskolan, ja allt annat än egna och personliga tillkortakommanden. Detsamma om en kommun missköter skolan, då är det kommunaliseringens fel. O.s.v” (Slut citat)

    Det är systemfel vi skall leta efter! Det är dem vi måste åtgärda för att få en bättre skola. Enskilda lärares missar kan bottna i systemfel eller inte. Det finns skäl att leta systemfel och få dem åtgärdade!

    Jag har gång på gång påpekat uppenbara och grova systemfel som gäller alla skolor, men som hårdast drabbar skolor med svaga elever och svaga lärare. Om jag upprepar dem här, så stängs jag ute. Redaktören säger: “Det har du sagt många gånger. Du får inte upprepa dig!”

    Alla skolor har grova systemfel, men det syns tydligt bara i svaga skolor som den som stängdes i Landskrona. Dessa systemfel måste lyftas fram och åtgärdas!

  6. Till Göran Tullberg: Att du har upprepat dig i dina kommentarer är ett ordentligt understatement. Du har i mängder av kommentarer, ibland med mycket oklar anknytning till den kommenterade artikeln, fört fram att skolan skulle klara sig mycket bättre om man avskaffade rektorer, skolchefer, utbildningsadministratörer, skolpolitiker. Dina formuleringar har ofta varit desamma i kommentar efter kommentar. Men utestängd har du verkligen inte blivit! Jag har haft mailkontakt med dig, tyckt att du kunde begränsa antalet inlägg som sa detsamma. Dessutom har jag frågat om du inte kunde skriva en artikel istället och i den utveckla dina synpunkter.

    Hälsningar
    Olle Holmberg

  7. Tack Magnus, för att du sätter fingret på ett problem som inte diskuterats mycket i den pågående debatten om skolan.Som pensionär ( sedan tre år ) kan jag inte låta bli att fundera över om den aktuella debatten handlar om den skola jag upplevt under min yrkesverksamma tid. Man får en lätt surrealistisk känsla. När utbildningsministern drog igång sin svartmålning av den svenska skolan, ivrigt påhejad av media, har större delen av lärarkåren tigit. Jag är som du övertygad om att det finns läger bland lärare, när det gäller synen på skolan. Det gäller hur det ser ut idag, vad orsakerna kan vara och vad som bör göras. Det är ju t ex lätt att se hur det skiljer mellan de två lärarförbunden.

    Jag gjorde 37 år i gymnasieskolan och känner inte igen mig i svartmålningarna. I den svenska gymnasieskolan går nästan alla i en årskull. De kommer med olika bakgrund och förväntningar. Inte alla får plats i den utbildning de velat gå. Detta har jag som professionell lärare att förhålla mig till i min yrkesvardag. Och vilka härliga möten och utmaningar det blir. Det är möjligt att jag haft tur, men jag har bara mött respekt från eleverna och de har varit varsamma med mig. Det förhållandet kan jag inte säga rådde på det anrika läroverket för gossar i Stockhom där jag gjorde min skoltid.
    Jag har haft roligt i skolan. Jag har sett så mycket slit och flit och ungdomar som utvecklats, både kunskapsmässigt och som människor.
    “Flumskola” har varit ett flitigt använt begrepp under de senaste åren. Det ser jag som ett påhopp på mig som yrkesman och det tycker jag alla andra lärare också borde göra. Det är ju en bedömning av hur vi skött vårt uppdrag i skolan. Det uppdraget har vi utifrån styrdokumenten från riksdag/regering/kommun. De övergripande styrdokumenten (skollag och läroplan ) har under alla år som jag varit lärare beslutats i stor politisk enighet. Jag har således inte känt mig styrd av den ena eller andra politiska ideologini mitt arbete, utan av styrdokumenten. Och jag har grundat mina beslut om metoder i undervisningen på professionella överväganden om vad som var lämpligast för elevgruppen, vilket område som avhandlats och tillgängliga resurser. Och ofta ( på senare år alltid ) i samverkan med mina lärarkollegor.
    Vad är det flummiga i detta?

  8. Tack Olle!

    Du slåppte fram min artikel. Jag ser mina inlägg som svar. I bland är det så att ett mindre problem i skolan har sin grund i ett större BAKOMLIGGANDE. De stora bakomliggande problemen måste fram. Ogräset skall ryckas upp med roten. Det tar du som om jag breder ut mina svar. Du har rätt! Men jag har också rätt i att de grundläggande problemen inte får döljas av petitesser.

    Ett absolut grundläggande problem är hur skolans pedagogik skall utformas. Där upprepar jag ständigt att det behövs stort pedagogiskt kunnande och erfarenhet. SÄG EMOT ELLER HÅLL MED!

  9. Göran Tullberg.
    Jag håller med men säger emot:
    En grundläggande MÖJLIGHET är att formulera olika skolors olika pedagogik. För det behövs ett stort pedagogiskt kunnande och erfarenhet. För det behövs dessutom en arbetsorganisation och en accepterad beslutsordning. I annat fall kommer de som anser sig ha “bäst” pedagogiskt kunnande och “mest” erfarenhet att utforma skolans pedagogik, medan övriga tystnar eller lämnar skolan.

    Jag håller absolut inte med och säger skarpt emot:
    “Ogräset ska ryckas upp med roten” skriver du och refererar till “bakomliggande problem” som orsak till andra problem. “Ogräs” har jag aldrig sett under mina år i branschen, med kunskap och erfarenhet om samtliga skolformer från Förskola till Universitet inklusive KomVux och SFI och Särskolan. Men dina formuleringar har jag sett tidigare. De känns igen och de låter skrämmande välbekanta, men från en annan tid och från en annan bransch.

    Åter till kommentarer på innehållet Magnus Hulténs artikel, tack. Det är mer intressant.
    Och tack Bernt Karlsson för ett fint inlägg, om glädjen och möjligheterna i ett arbete med barn och ungdomar. SKRIV, ni som varit tysta! Det behövs motbilder och kompletterande bilder i debatten.

  10. Vad döljer sig under denna debatts ordmassor och det halvhjärtade, ofta anonyma åsiktstrumpetandet?

    Jo, en osäkerhet om vad är en lärare ska vara. Om lärarrollen.
    Ska h*n vara en central figur som är en kunskapsauktoritet eller bara en kamrat i lärandeprocessen?

    För att återfå sin status i samhället måste nog lärarna återta stausen i klassrummet. Inte för att förnedra och förminska eleverna, utan för att höja dem upp till allt högre nivåer och signalera att kunskap är makt.

    torestad.blogspot.com

  11. DEN STÖRSTA SVAGHETEN!

    Magnus skriver: “den lilla människan (läraren) mot stat, teknokrater, rektorer, experter, forskare, politiker och institutioner.” (Slut citat) Det skrivs ironiskt – givetvis.

    Men det är just så jag ser det. Läraren mot stat, teknokrater, byråkrater, kommun, rektor och politiker. Men inte emot experter och forskare – tvärtom! Den stora allt avgörande frågan som ligger i botten är:

    VEM SKALL ORGANISERA PEDAGOGIKEN?

    Det är där skolan har misslyckats grovt! Bra lärare har den utbildning och den erfarenhet som fordras. Tjänstemän från stat och kommun, teknokrater, byråkrater, rektor och politiker är inte där. De ser inte eleverna, de hör inte eleverna, de vet ingenting om ämnespedagogik och har liten eller ingen erfarenhet av hur pedagogiken skall utformas i klassrummet!

    Rektor är utsedd till pedagogisk ledare. I verkligheten är det läraren som utformar pedagogiken – rektor aktar sig för att blanda sig i, Det kallas för en tyst överenskommelse. Men om rektor blandar sig i, så blir resultatet katastrofalt. Rektor, bypolitiker och byråkrater utformar förutsättningar för lärarens verksamhet. DET ÄT TOTALT FÖRÖDANDE! DET ÄR OGRÄSET SOM MÅSTE RYCKAS UPP NÄMLIGEN ORGANISATIONEN I SKOLORNA. DET ÄR OGRÄSET,

    Majken – du förstod akdrig det. Du skriver ” Men dina formuleringar har jag sett tidigare. De känns igen och de låter skrämmande välbekanta, men från en annan tid och från en annan bransch.” (slut citat).

    Du har sysslat med många former av skola, men aldrig upplevt att organisationen är urusel. Öppna ögonen och sök sambanden Majken!

    Vet du att elever får streck eller underbetyg och att de sedan lämnas att misslyckas allt framgent? De tvingas gå genom skolan utan att kunna läsa och skriva. Hånade och till slut utan framtid! Hur många går ut nian utan godkända kunskaper. VAD TROR DU OM DERAS FRAMTID?

    Vet du att lärare till 50% tvingas undervisa i ämnen de inte behärskar. Att skolans sekreterare undervisar i matte, att en gymnastiklärare undervisar i matte och att en mattelärare får undervisa i gymnastik. Skolschemat skall fyllas med lärare. När det finns tomma schemarutor efter halva tiden, så fyller man dem med lärare eller sekreterare som råkar vara tillgängliga. VISSTE DU INTE DET?

    Lärare och elever springer om varandra i skolan. Ständigt nya ämnen, nya lärare och nya rum för eleverna. 17 á 19 olika ämnen, fjorton-femton olika lärare. Lärare springer från en klass till nästa utan att få förutsättningar för annat än katederlektioner.

    Jag kommer ihåg när alla lärare var samlade för en lektion om droger i skolan. Lärarna tillfrågades om de kände elever som drogade – om de såg elever som var trötta och förvirrade på ett avslöjande sätt. Ingen lärare visste. Slutligen sa en av oss “Vi hinner inte med våra elever. De är trettio i taget. Vi har dem under 40 eller 80 minuter och då skall vi undervisa, Sedan är det nya trettio.”

    Organisationen bäddar för håltimmar, skolk, mobbing, sätta fyr på skolan, våldtäkter och mycket annat.

    Vad är det i min kritik av en usel organisation som du känner igen. Är jag terrorist? nassist? eller bara allmänt otäck.

    Majken undanhåll mig inte vilken förfärlig människa du känner igen från min vilja att rycka upp organisationen av skolans pedagogik, så att vi kan få en vettig undervisning. Du är nöjd och okritisk, Jag ser svagheterna. DE ÄR ENORMA I ALLA SKOLOR. Så vad är jag för hemsk människa Majen?

  12. Göran Tullberg
    Jag känner till en del om skolväsendet och om elevers och lärares och rektorers villkor, men ger mig inte in på att pricka av någon checklista. Du ser ett klart samband, kanske till och med ett orsakssamband. Skriv en artikel och utveckla dina tankegångar för att undvika de tolkningar du ger utrymme för genom att kasta fram diffusa definitioner som “ogräs” och “bakomliggande problem”. Var aktiv och skriv en genomarbetad artikel i stället för att enbart vara reaktiv och kommentera andras artiklar. Driv din tes, bygg upp din argumentation så det blir möjligt att följa din tankegång. Lycka till.

    Åter till innehållet i artikeln, diskussionen tappar fokus.

  13. Kul med diskussion! Här kommer det… 13e inlägget. Hu.

    Bernt: Tack! Apropå flum, jag tänker på min mormors bror, f. 1922, som var flygmekaniker och jobbade utomlands i Etiopien och Eritrea efter kriget. Han kom hem 1959 och visste inte vad han skulle göra. Av en arbetsförmedlare i Gävle fick han veta att de sökte folk med hans bakgrund till den nya enhetsskolan. Han gjorde raketkarriär. Han fick skoltrötta verkstadselever att intressera sig för läsande och skrivande genom ämnesintegrering, han trodde mycket på grupparbete osv… dvs många “flumidéer”. Hur det såg ut i hans klassrum, verkstäder osv? Jo, ordning så in till den milda grad att de tyska utbildningsdelegationerna häpnade. Det blir konstigt i mina öron när vissa pedagogiska metoder kopplas ihop med flum och andra med ordning. En föreläsning kan vara kaotisk, urtrist osv. lika väl som ett grupparbete och vise versa. Det finns inget i dessa båda metoders natur som är vare sig flummigt eller ordningssamt.

    Göran: Jag tror vi är mer eniga än du vill gå med på. Just den problematik du lyfter fram, att det inte finns en vedertagen gräns mellan vad en lärares uppgift ska vara respektive en rektors eller regeringens, just det tror jag bland annat har sin grund i de splittringar som finns inom lärarkåren. Om lärare i högre grad varit eniga så tror jag man haft bättre möjligheter att “pressa på” skolledare och politiker i rätt riktning. Nu går mycket energi åt att försöka hålla den andra gruppen i schack. Jag tänker på “The prisoner’s dilemma”, ett filosofisk tankeexperiment som visar att det bästa för gruppen inte alltid är att se snävt till den egna gruppen vinning.

  14. Nåja, Zaremba är knappast Sveriges främste journalist. Var har du hör det? Han har faktiskt ganska lågt anseende inom kåren.

  15. I går hade jag nöjet att iakta ett lärande möte. Eleven – en ganska osäker och utsatt 16-åring, Läraren – en trygg och kunnig yrkesman som förstått vikten av bemötandet och relationen i det lärande mötet, Uppgiften – att ta sig diagonalt genom en tegelsten. Detta sker med en skarp klinga på en vinkelslip. Momentet är riskfyllt, om eleven slinter eller verktyget hugger kan scenen snabbt bli mycket blodig. Eftersom jag känner eleven och hans lynne vågar jag knappt titta på. Läraren instruerar kunnigt och tålmodigt hur snittet ska ligga och hur maskinen ska hanteras. Han finns lugnt vid elevens sida, ger förtroende, men är helt koncentrerad på elevens rörelser. Han kan korrigera mjukt genom att lägga en hand på elevens axel, manövrera och peka. Han använder ofta ordet “bra”. Resultatet blir bra, eleven strålar av stothet. Scenen fångar essänsen i det lärande mötet. Denna lärare är fantastisk. Det han gör ser så enkelt ut, men jag vet hur krävande det är. I min värld finns det många sådana lärare. Svensk skola är fantastisk.

Lämna ett svar till Majken Humle Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »