Maja Morsing: Avskaffa underkända betyg i grundskolan

Kraven på gymnasiebehörighet kan få ödesdigra konsekvenser för elever som inte lyckas få tillräckligt många godkända slutbetyg i grundskolan. Att ge elever en så tidig och konkret upplevelse av misslyckande och utanförskap som vid obehörighet till gymnasiet är att spela ett högt spel med dessa elevers framtid, skriver högstadieläraren och mastersstudenten Maja Morsing (red.).

Alla elever med skolplikt bör få godkänt i alla ämnen. Därmed borde underkända betyg (F-betygen) tas bort från grundskolans betygskataloger. I och med att grundskoleelever har skolplikt borde närvaro räcka för att uppnå de grundläggande kraven för godkända betyg. Att underkänna elever i grundskolan riskerar att rasera deras självkänsla och motivation i skolan. Enbart godkända betyg skulle såklart få vissa konsekvenser för antagningen till gymnasieskolan och fördelning av stödinsatser. Jag menar att dessa konsekvenser skulle kunna bli gynnsamma för elever.

I dagsläget krävs godkänt i alla kärnämnen, det vill säga svenska, engelska, matematik, för antagning till samtliga gymnasieprogram. Dessutom tillkommer varierande antagningskrav för godkända betyg i andra ämnen som beror på vilket gymnasieprogram det handlar om. Detta leder till mycket stress och ovisshet kring framtiden för de elever som har F i terminsbetyg i grundskolan. I de fall där eleven till slut får godkänt i de ämnen som krävs för gymnasiebehörighet kan den ökade stressen riskera att förflytta fokus från kursinnehållet till betygskriterierna. I stället för att elever och lärare ägnar sig åt att befästa grundläggande kunskaper och att träna på bärande färdigheter läggs väldigt mycket energi och tid på tekniska formuleringar av specifika kunskapskrav.

Kraven på gymnasiebehörigheten kan få ödesdigra konsekvenser för de elever som inte lyckas få tillräckligt många godkända slutbetyg i grundskolan och därmed inte kommer in på något gymnasieprogram. Att ge elever en så tidig och konkret upplevelse av misslyckande och utanförskap som vid obehörighet till gymnasiet är att spela ett högt spel med dessa elevers framtid. Elever som inte uppfyller kunskapskraven för godkänt i ämnen i grundskolan behöver uppmuntras, stödjas och ingjutas med självkänsla och framtidstro oavsett om deras bristande ämneskunskaper beror på låga förkunskaper, brist på motivation, eller andra svårigheter. Att neka dessa elever antagning till gymnasiet är att inte ta ansvaret för deras utbildning utan lägga över den på ursäkter om elevernas beteende eller tidigare skolgång.

Med detta menar jag inte på något sätt att vi ska sänka kraven på elevernas förkunskaper på gymnasiet eller se genom fingrarna när det gäller vissa elevers bristande kunskapsnivå. Snarare tycker jag att vi ska ta en brist på grundläggande kunskaper på största allvar och strategiskt använda de resurser vi har för att säkerställa dessa elevers utveckling inom ramen för ordinarie undervisning. I dagens system erbjuds dessa elever en plats på ett gymnasieförberedande program för att uppnå antagningskraven efter att de gått ut grundskolan. Detta är såklart tänkt som en andra chans och väg framåt för dessa elever, men min erfarenhet som lärare är att eleverna inte alls ser potentialen att kunna utvecklas på de gymnasieförberedande programmen utan snarare tar detta som ett förödande misslyckande. Jag tvivlar inte på kvaliteten hos de förberedande programmen för de elever som accepterar sin plats där. Problemet är snarare att upplevelsen vid 15–16 års ålder att inte komma in på gymnasiet är knäckande och riskerar att alienera dessa ungdomar från samhället. Därför tror jag att de resurser och lärare som idag undervisar på förberedande program behövs på grundskolan och gymnasieskolan för att stötta elever inom ramen för ordinarie skolgång i stället.

Något som ytterligare talar för ett alternativt system är hur F-betygen i grundskolan i nuläget påverkar nyanlända elevers skolgång. Många nyanlända elever som kommit till Sverige i grundskoleålder placeras ofta snabbt ut i vanliga skolor. I vissa fall går de inledningsvis i en förberedelseklass som de slussas ut ur för att delta i ordinarie undervisning så fort som möjligt. Min upplevelse av detta är att det ofta är en utvecklande upplevelse för eleverna om det finns tillräckligt med resurser för att individanpassa undervisningen. De elever som inte lyckas uppnå behörighet till gymnasiet under grundskolan blir därefter placerade på ett språkintroduktionsprogram. Även om det finns stora utvecklingsmöjligheter för eleverna där upplever många elever detta som ett bakslag: de går från ordinarie undervisning till att åter bli ålagda en anpassad skolgång för nyanlända. Progressionen blir otydlig för eleverna och många upplever sig uteslutna som om deras inkludering i skolvärlden bara var provisorisk. Jag har ingen invändning mot att nyanlända elever får anpassad undervisning under sina första år i Sverige, men det kan inte presenteras som en konsekvens av misslyckande i grundskolan.

F-betyg kan vara ett sätt att uppmärksamma bristande kunskaper hos vissa elever både för eleverna själva och för att skolan ska kunna fördela resurser. Jag menar i stället att vi måste våga lita på att lärare fångar upp de elever som behöver stöd och extra vägledning utan att tillsätta administrativt tunga rutiner kring F-varningar (som har en imponerande förmåga att leda till stora mängder ifyllda blanketter som ingen vare sig läser eller får några insikter av).

Jag är övertygad om att en engagerad och resursstark skola är den enda chansen att säkerställa integriteten och kvaliteten hos elevers ämneskunskaper. Hotet om ett F-betyg garanterar däremot inte integriteten och kvaliteten i elevernas kunskaper. Hotet om att bli underkända straffar elever som snarare behöver stärkas. Nackdelarna är alldeles för tunga för att väga upp fördelarna.

Maja Morsing, högstadielärare och mastersstudent vid Malmö universitet.