Majken Humle: Det minst dåliga är det mest väsentliga vi har gemensamt

Demokratin måste återerövras för varje ny generation och skolan är den självklara arenan för detta. Majken Humle belyser de viktiga frågorna om demokrati, valfrihet, individualism och segregering. (red.)

Demokratin – i skolan liksom i politiken – är inte starkare än den bindning som finns till människors värderingar och handlingar. Demokratiska förhållningssätt måste därför återerövras med varje ny generation. Skolans praktik och vardag är den självklara arenan för detta. Totalitära och dogmatiska styrelseskick är ytterst medvetna om både utbildningsväsendets och kulturens betydelse för att upprätthålla sina värderingar bland befolkningen. Fundamentalister nöjer sig inte med utmärkta resultat i kärnämnena.

Demokratisk parlamentarism är det minst dåliga styrelseskicket, enligt Churchill – ett styrelseskick som inte är enkelt att navigera i praktiken. Om reglerna bryts, t ex om ett parti inte röstar på sin egen budget i riksdagen, uppstår turbulens som emellertid ska lösas enligt de parlamentariska reglerna. Demokrati i skolsammanhang kan inte definieras och hanteras lättvindigt. I likhet med andra liknande ord – kunskap, kvalitet, utveckling, omsorg, för att inte tala om ordet kärlek – är det ord som vi inte kan undvara. Demokratifrågorna kan gestaltas i exempelvis delaktighet, inflytande, åsiktsfrihet, ömsesidigt respekt, jämställdhet, jämlikhet, ansvar, skyldighet, representativitet.

Individualism är betydligt svårare att inlemma i demokratin men är möjlig att härbärgera inom ramen för ett samhälleligt demokratiskt system. Om individualismen tränger ut demokratin har vi inte längre ett gemensamt samhälle. Individualism existerar inte i en diktatur. Paradoxen är att individualismen kan bana vägen för en diktatur (som inte tillåter individualism).

Möjligheten att välja skola balanserar mellan individens frihet och skolan som samhällsbärande och samhällsbyggande institution. Jag skriver ”möjligheten att välja”. Ofta talas om ”frihet att välja”. Friheten finns endast för en mindre del av Sveriges föräldrar och elever. I stora delar av landet reser elever varje dag till och från den enda skola som finns, kanske fem mil bort. I andra delar av landet finns möjligheten att välja bort och välja till skola. I åter andra delar av landet får man hålla tummarna för att en skola kommer att finnas kvar inom rimligt avstånd. Jag ser inte att det är en demokratisk utveckling.

Barn är underordnade de vuxna. Barn är bortom frihet och ansvar. Ändå talar vi ofta om barndomen som en frihetens tid. Är det inte enbart ansvarsfriheten som är det speciella – i vår del av världen? Hur kan elever kumulativt praktisera den demokrati de sedan ska upprätthålla som vuxna, hur kan de erfara det svåra att ha ett ansvar och ta konsekvenserna för fattade beslut? Får de aldrig möjligheten att ta fullt ansvar för gemensamt fattade beslut ger vuxenvärlden dem möjligheten att behålla barndomens privilegier. Kompromisser, lyssnande, hänsyn, beslutsfattande är besvärliga och tidskrävande processer. Elevers inflytande, delaktighet och makt – anpassat efter deras ålder – är en del av kunskapsprocessen i ett demokratiskt samhälle.

För att återknyta till inledningen; demokratin i samhället är fylld av paradoxer. Mångfald kan leda till segregering, frihet för den ene kan bli ofrihet för den andre, pluralism måste tillåta de yttringar som kan bli demokratins undergång, jämlikhet måste utjämna ojämlikhet och således behandla människor olika. Politiska beslut förutsätter ofta en förenkling men den förenklingen kan inte ske i så hög grad att vi utgår från att människorna i Sverige är vaccinerade mot odemokratiska krafter och styrelseskick. Sådant kan förändras över en natt, bokstavligen. Det gäller att ständigt vakta och återerövra demokratin, vi ska inte inbilla oss något annat.

Skolan kan – med mätningarna – som en oavsiktlig bieffekt underminera demokratin och alla människors lika värde. Skolan har historiskt både bidragit till att människor skapat sig en framtid och till ”vårt förakt för svaghet”( Harald Ofstad 1972). Det var inte länge sedan den synliga skamvrån förbjöds. Hur giriga kan vi vara på elevers prestationer och resultat inom normen (betyg E) utan att det kostar oss vårt demokratiska samhälle? En skola (ett samhälle) som uppmuntrar tävlan och konkurrens lär oss inte att samarbeta för någonting gemensamt. När talar någon skolpolitiker om skolan som samhällsbyggande institution vilken ska föra demokratins värden vidare? Inte endast rara örter och miljökänsliga djurarter riskerar att utrotas i en marknadsekonomi.

Majken Humle har arbetat med skiftande uppdrag inom utbildningsväsendet

4 kommentarer till “Majken Humle: Det minst dåliga är det mest väsentliga vi har gemensamt

  1. Tack Majken för “Det minst dåliga är det mest väsentliga vi har gemensamt”. En så vacker formulering. Visst är det märkligt att det trots grundlagsskyddade demokratiska principer, inte är givet att demokrati gäller i alla sammanhang. Inte ens inom offentlig förvaltning, som har i uppdrag att göra demokrati, är detta alltid synligt. Inte underligt då att den demokratiska utvecklingen i det svenska utbildningssystemet, trots ett snart sjuttioårigt uppdrag, inte står särskilt högt upp på agendan.

    Lars Havstad
    Göteborg

  2. Tack Majken för en intressant text. Det tema du lyfter diskuterades flitigt under antiken kanske främst av Platon och Aristoteles. Den formulering som du hänvisar till Churchill finns nästan ordagrant redan hos Aristoteles. De grekiska stadsstaterna gav en hel provkarta på olika statsskick, så ett visst empiriskt underlag fanns för filosoferna.
    Platon varnade särskilt för en direktdemokrati som styrdes av en okunnig folkmassa. En sådan stat skulle snabbt övergå i diktatur, något som vi sett många exempel på i vår tid: ledare som påstår sig representera folkviljan, militärt maktövertagande och tex Putins försök att bli hela Rysslands hyllade lillefar. Istället förordade Platon en aristokrati där ledningen behärskade statskonsten.
    Vår tids demokratier innehåller en mängd begränsningar som just tar hänsyn till Platons varningar. Direktdemokrati råder tex bara den sekund vi lämnar valsedeln, sedan litar vi på just den politiska aristokratin, dvs våra valda representanter. I vissa länder som Sverige och Finland finns dessutom en sådan aristokrati i form av våra myndigheter som antas stå över folkviljan. Kravet på demokrati har också i allmänhet väckts samtidigt som kravet på allmän
    skola, för att minska risken att en okunnig folkmassa tar över i demokratins namn.
    Det finns också många intressanta kopplingar mellan demokrati och kunskap och vetenskap. Även om en hel klass röstar för att jorden är platt så är den inte det. Här har läraren en viktig roll som kunskapsbärare i klassrummet.
    Hela det moderna vetenskapssamhället bygger på demokratiska principer, tex rätten och möjligheten att kritisera, insikten att man kan ha fel, tydliga och offentligt kritiserbara texter, krav att redovisa försök som kan upprepas etc. Allt med stor relevans för skola och utbildning i alla ämnen.
    En skolning i demokratiska principer innebär därför också en skolning i vetenskapligt arbete och respekt för kunskap och dess bärare. Dessa frågor diskuteras förtjänstfullt tex av vetenskapsfilosofen Karl Popper.

  3. Många tänkvärda tankar. Det här med balansen mellan individen och kollektivet. Kan det vara så att skolans demokratiska uppdrag har kommit på undantag för att det är fel sorts bemanning på skolan. Är lärare rätt sorts personer att ägna sig åt demokratisk fostran?

    Eller är det synen på vad bildning är för något. Är det för mycket lagos vi eftersträvar i skolan. Alltså förnuft och fakta. Har vi helt glömt bort vår Aristoteles? Var har storheter som ethos (förnuft, dygd, välvilja) och pathos (väcka och visa känslor) tagit vägen.

    Brukar använda bilden från “Sveriges yngsta mästerkockar” på hur kunskap präglar deltagarna. De måste givetvis ha mycket lagos för att lyckas med maten. Här kommer kemi, fysik och matematik in för att lyckas med anrättningen. Lika mycket spelar ethos in när de ska klar t ex ett lagarbete att prestera tillsammans. Där har vi den kärna som gör samhörigheten byggd på individens förmåga. Samma gäller demokratin.

    När sedan maten är färdig ska den presenteras. Mat ska väcka och visa känslor. Det är ytterst njutningen av anrättningen. Upplägg, smaker och upplevelser. Detta skulle man även kunna överföra på demokratin. Det är först när demokratin väcker känslor som den skapar sin nytta.

    Det var ju detta som i låg i botten på arbetarrörelsens bildningsideal och framväxt för hundra år sedan. När bildningsidealet drivs får vi något som är större än undervisningen. Möjligen med en annan syn på lärandet och sättet att organisera den kan leda till framåt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter