Malin Ideland och Magnus Hultén: Var är kvinnorna?

“Kvinnor har inte tid att styra världen” skrev Matilda Molander på Dagens Nyheters ledarsida nyligen. Debatten om skolan verkar följa samma mönster. Redaktionen för Skola och samhälle efterlyser kvinnliga skribenter. (red.)

Per, Sten, Johnny, Johan, Anders, Björn, David, Erik…. Det är namnen på de senaste veckornas artikelförfattare på Skola och samhälle. Någon som reagerar? På vem som gör sin röst hörd i debatten om skolan? Det är bara män.

Skolsektorn är till största delen befolkad av kvinnor. Förskolelärare, lärare, rektorer… samtliga är kvinnodominerade yrken. Likaså den utbildningsvetenskapliga akademin. Men i debatten lyser de/vi med sin/vår frånvaro. Vi menar att detta inte är okej. Vi kan inte ha ett debattforum för män.

Sedan S.O.S. startade har runt 700 artiklar publicerats. Cirka 25 procent av dessa har skrivits av kvinnor. Och om vi dessutom räknar bort Ingrid Carlgrens många inlägg så landar vi på dryga 18 procent artiklar med kvinnor som författare.

Vi på redaktionen märker också en skillnad när det gäller att motivera författare. Till S.O.S. mailbox kommer det in inlägg, och när vi frågar personer vi tror skulle kunna ha något intressant att säga så är det många som tackar ja till inbjudan. Detta är vi oerhört glada för, utan personer som tar sig tid att skriva ett inlägg så kan S.O.S. självklart inte existera. Men även här ser vi en stor könsskillnad.

Kvinnor skickar in artiklar… ibland… ofta efter ett antal personliga förfrågningar. Men när frågan först ställs är inte sällan svaret antingen ”Jag gör det om jag får tid” eller ”Jag gör det när jag har något att säga”. Kanske är detta det stora problemet?  Att kvinnor upplever att de inte har tid eller anledning att engagera sig i offentligheten.

Självklart bör vi oss ställa frågan, är könet på skribenten viktigt? Finns det ett unikt ”kvinnligt perspektiv” på skolan som går förlorat? Identitetspolitik har varit på tapeten under en tid nu. Vem kan egentligen säga något om vad? Kan en som kvinna tala om frågor som gäller män? Kan en med vit hudfärg påtala strukturell rasism? Kan en som akademiker säga något om skolpraktiken? Och vice versa? Troligen både kan och bör en göra det. Oavsett vilket är det viktigt att många röster kan höras i debatten, inte för att kvinnor, vita, akademiker och så vidare har specifika perspektiv eller gemensamma erfarenheter, utan för att vi måste motverka strukturer i samhället som på olika sätt hindrar grupper av människor att uttrycka sina åsikter i den offentliga debatten.

Så här i midsommartider vill vi därför peka på strukturella utmaningar i debatten om skolan. Till syvende och sist är detta en fråga om demokrati, att upprätthålla ett klimat där olika röster hörs och lyssnas på. Detta borde inte vara ett problem. Däremot att låta bli.

Malin Ideland och Magnus Hultén, redaktionen för Skola och samhälle

9 Comments on “Malin Ideland och Magnus Hultén: Var är kvinnorna?

  1. Min första reaktion är att inlägget är en fälla. Jag bör alltså som man inte falla för frestelsen att förklara varför kvinnor inte skriver debattinlägg. Det vore mansplaining i dess prydno.

    Min andra reaktion är reflexmässigt dåligt samvete. Männen har stulit talutrymmet (skrivutrymmet) från kvinnorna och den moraliskt riktiga handlingen är att ta tre steg tillbaka. I detta plötsliga tomrum kommer nya skribenter skriva fram och skapa nya normer för hur textet ska se ut.

    Min tredje reaktion är att redaktionen ska tillämpa strikt kvotering – varannan text damernas. Annars kommer de att hängas ut som kvinnofientliga meritokrater.

    Min fjärde reaktion är att fundera mer öppet över vilken funktion ett debattinlägg fyller för mig på personlig nivå? Vilka drivkrafter är legitima? Vilka risker är jag beredd att ta genom att driva en kontroversiell ståndpunkt? Sådana frågor går inte att besvara på generell nivå, men jag ska försöka ge min tolkning av hur det kan vara.

    En del av oss minns hur det var innan bloggar, twitter och facebook öppnade olika arenor för pedagogisk debatt. Olle Holmberg rasade över att det var svårt att bli publicerad i DNdebatt och de flesta av oss såg med bävan hur de stora elefanterna dansade.

    http://pedagogiskamagasinet.se/opinionsannonserna-pa-dn-debatt/

    För mig var det en fråga om trovärdighet. Jag arbetade på en högskola som hela tiden hyllade demokratin och debatten – men de flesta av mina kolleger deltog inte aktivt. Under de här åren förändrades den utbildningspolitiska kartan och många reagerade med sorg och tystnad.

    Samtidigt växte motståndet. Lärare började blogga och hitta varandra på twittet. Den professionella diskussionen fördes inte längre i de traditionella medierna eller i lärarrummet.

    En del använde nätet som megafon att driva sina teser. Ibland var tonfallet oförsonligt och fördummande. Det kunde kännas som att bevittna en fotbollsmatch mellan två lag – heja du på fakta eller förståelse? Ordning eller kreativitet? Bedömning eller utveckling?

    För mig var blogg och twitter ett sätt att pröva sina åsikter. En del skulle kalla det “att skriva fram sig själv” och jag tänker att de här åren var ett sätt att öva upp förmågan att argumentera. Efter 30000 tweets och 10000 blogginlägg har jag lärt mig en sak – att inte ta mig själv alltför mycket på allvar. Alla måste inte älska allt jag skriver. Ofta ger det energi att få ur sig något. Jag blir lugn och snäll.

    Det kanske är ett pompöst råd till dem som funderar att skriva debattinlägg. Men det är faktiskt mitt bästa. Jag är inte säker på att det ökar andelen kvinnliga skribenter på SOS. I bästa fall kan vi öppna en debatt om debatten – vilka arenor är både trygga och utmanande?

    • Bra av Ideland och Hultén att på detta sätt försöka inspirera fler kvinnliga skribenter. Positivt även av Mats Olsson att försöka sänka “prestationströsklarna” för att våga uttala sig. Jag blir inspirerad..

  2. Viktig o angelägen fråga: Vem deltar i skoldebatten? – men problematisk och leder inte till underbyggt svar, då debatten om skolan likställs med att skriva och vara företrädd med inlägg i SOS.

    Skoldebatten har många forum idag. Expanderat rejält o hoppfullt senare år. Öppnat så många fler former och möjligheter och gjorts tillgänglig för så många fler aktörer . Utmanat det tidigare hegemonierna o talordningarna.

    För att komma åt bakgrund till svar på den ställda frågan är en analys av aktuella forum intressant. Varje forum har sina markörer, sina inneslutna o uteslutna, sina ritualer, sitt språk och sina anspråk . Debattören kan se vissa som för “sig” “mig”, andra som för “dom” “deras” men nya aktörer kan förändra detta o förskjuta balansen. Dagstidningarna (ja DN, SvD, SDS ? Vilken ska vi försöka komma in i? – eller kanske i tidskrifter som Pedagogiska magasinet? Eller öppna snabba Twitter, blogg, FB gruppen? Uppvaktning kanske? Namn o skrivelser ? Eller kanske SOS?

    Den av er ställda frågan är så intressant. Stanna inte analysen vid en påstådd, men inte undersökt, bild av kvinnors och mäns representation i skoldebatten. Frågan öppnar för svar som är mycket intressantare än så.

  3. 1853.
    Kvinnor får undervisa i Folkskolan – mot sämre betalning än männen.

    1858.
    Ogift kvinna över 25 år blir myndig.

    1861.
    Högre Lärarinneseminarier upprättas, knutna till stiftsstäderna och kyrkan.

    1870.
    Kvinnor får ta studenten som privatister men inte gå i samma läroverk som pojkar.

    1873.
    Kvinnor får tillträde till universiteten, dock ej teologi och juridik.

    1888.
    Utexamineras första kvinnan som är medicine licentiat (Karolina Widerström).

    1918.
    Kvinnor får bli rektorer/lektorer vid allmänna läroverk.

    1919.
    Allmän rösträtt för kvinnor vid 23 år.

    1921.
    Kvinnor får samma rösträtt som männen, blir därmed valbara. Gift kvinna blir myndig vid 21 år.

    1921.
    Första kvinnan i Riksdagens Första Kammare (Kerstin Hesselgren).

    1921.
    Kvinnor kan inneha statlig tjänst (med lägre lön) – dock ej präst, domare, militär.

    1927.
    Statliga läroverk öppnas för flickor som nu kan ta studenten vid allmänna skolor.

    1937.
    Första kvinnan blir professor i medicin (Nanna Schwartz).

    1937.
    Kvinnliga folkskollärare får lika lön som manliga. Småskollärare har lägre lön och mindre tjänstebostäder.

    1946.
    Kvinnor får rätt till statliga tjänster på samma villkor som män – undantag är präst och militär.

    1949.
    Modern får rätt att vara förmyndare (vårdnadshavare) för sina egna barn.

    1958.
    Kvinnor får bli präster (Margit Sahlin ).

    1960.
    Lag om lika lön för lika arbete för kvinnor och män.

    1983.
    Alla yrken öppnas för kvinnor, även försvaret.
    Inga yrken har någonsin varit juridiskt stängda för män.

    1985.
    Första kvinnan blir partiledare (Karin Söder).

    1992.
    Första kvinnan blir Riksdagens talman (Ingegärd Troedsson).

  4. Förtydligande.

    “Kvinnoyrken” har aldrig varit juridiskt stängda för män (= i lagtexter). Den ordningen har varit så självklar att det faller inom kategorin för-givet-taget och blir osynligt. Därför är detta faktum svårt att se och reflektera över.Traditioner ( = ej juridisk lagtext) har stängt vissa yrken både för män respektive kvinnor.

    Sammanställningen var en övertydlig påminnelse om att vi riskerar att vara historielösa när vi funderar över kvinnors tystnad i offentlighet.

  5. Midsommar tider igen och jag kom att tänka på den här artikeln. När jag läser alla namn ni radar upp i början ser jag inte bara namn som män brukar ha utan även namn som svenska män brukar ha. För skojs skull och för att jag har semester och mer tid än vanligt har jag roat mig med att räkna. Under de senaste åtta månaderna har SOS publicerat 75 artiklar som är skrivna av 86 författare. Bara 12 av dessa artiklar är skrivna av personer med utländskt klingande namn. Av dessa 12 har en författare skrivit 3 artiklar så sammanlagt handlar det om 10 personer av 86 som (troligen) har utländsk bakgrund. (Jag är fullt medveten om att det är väldigt problematiskt att göra den här typen av gränsdragningar och uppräkningar och att öht kunna veta vem som är svensk och inte, men i alla fall…. )

    Så frågan är också: Var är alla personer med utländsk bakgrund? Varför skriver inte de? Får inte de förfrågan om att skriva artiklar? Har inte de något att säga? Jobbar inte de i skolan och/eller är engagerade i utbildningsfrågor? Vågar de inte göra sin röst hörd? Vilkas röster hörs och hur påverkar det bilden av skolan och debatten om den?

  6. … Och det intressanta i sammanhanget är att bara 2 av dessa 10 personer jag nämner ovan, är kvinnor (jag är en av dem). Med andra ord om du råkar vara både invandrad och kvinna blir det liksom dubbelt besvärligt att komma till tals.

Lämna ett svar till Mats Olsson Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »