Malin Rohlin och Björn Haglund: Varför är fritidshemmet ointressant för forskare och politiker?
Hur kommer det sig att fritidshemmet som verksamhetsfält röner så lite intresse av skolforskare och skolpolitiker? Kan det handla om status inom akademin? Kan det handla om barnens åldrar? Kan det handla om att denna barn-/elevgrupp delar arenan med skolan? Varför vet politiker (och skolpedagoger) generellt sett väldigt lite om fritidshem?
Frågorna är svåra att i nuläget besvara men skulle behöva problematiseras och diskuteras mot bakgrund av att dagens yngre skolbarn under fritidshemstid, halva tiden av dagen, kan befinna sig i grupper om upp till 60 elever.
Ändå verkar denna tid inte ses som viktig (varken ur lärandeperspektiv eller som möjlighet att få nya intryck och fritidsintressen). Kanske beror det politiska ointresset på att man, trots klara direktiv i statliga styrdokument, ser verksamheten som barnpassning och inte som en potential för utveckling och lärande? Skolverket har under lång tid bland annat kritiserat verksamhetens stora elevgrupper och detta bör både politiker på lokal nivå som på riksnivå noterat.
Vid en hearing anordnad av SKL (140214) diskuterades delar av de frågor som nämnts ovan. Hearingen var naturligtvis ett sätt att uppmärksamma verksamhetsfältet. Ett mycket gott initiativ! Hearingen avslutades med en ”avbön” från Robert Hammarstrand, ledamot i Beredningen för utbildningsfrågor, SKL. Nu skulle nya tag tas! SKL:s initiativ och Robert Hammarstrands önskan om att förbättra fritidshemmens kvalitet bleknar dock när man från statligt håll kort tid därefter aviserar att såväl förskolan som lågstadiet avsevärt ska stärkas ekonomiskt för att förbättra dessa verksamheter. Fritidshemmens behov av förbättrad kvalitet och möjligheter att utveckla elever nämns överhuvudtaget inte.
I Tyskland drabbades man av en ”PISA-chock” 2003 då denna rapport visade att tyska elever var långtifrån så framgångsrika som man förväntat sig. En följd av detta bistra uppvaknande var att man från politiskt håll avsatte pengar till att bedriva heldagsskolor. I heldagsskolorna ges elever dels stöd riktat mot skolämnen, efter skoltid, men OCKSÅ ett innehåll riktat mot estetiska och praktiska aktiviteter eftersom man menade att dessa aktiviteter bidrog till elevernas utveckling och kompetens. Heldagsskolornas utformning, innehåll och möjligheter att stärka eleverna och deras lärande studeras nu av tyska forskare. För svenskt vidkommande saknas, från politiskt håll, däremot tankar om hur fritidshemmets verksamhet, som av tradition använt sig av praktiska och estetiska verksamheter, kan förbättra elevers kunskaper (förutom genom att införa läxläsning).
Det är därför tveksamt om man från politiskt håll värdesätter fritidshem som en möjlighet att bidra till yngre elevers lärande och utveckling. Gäller detta också forskningen? Den forskning som pågår idag och riktar sig till fritidshem finansieras nästan genomgående av lärosätena vilket lika ofta ger ”lite” forskningsmedel (så där på en höft). Vidare satsar (om än i ringa skala) fackförbunden på utvecklingsprojekt som kan utgöra empiri för forskning. De befintliga forskarna inom fältet är inte många vilket kan vara en förklaring till att få erhåller medel. Området bedöms ofta som för litet inom lärosätena för att ges utrymme. Verksamhetsfältet uppfattas också som relativt nytt (trots att det går att spåra över hundra år tillbaka i tiden). De som är verksamma gör ett gott jobb, men behöver influenser och kraft från det redan etablerade forskarsamhället vilket skulle underlättas om det fanns en politisk vilja att styra forskningsmedel till området.
Det saknas ett politiskt intresse att avsätta medel för forskning riktat till detta område; vidare saknas ett intresse från forskare från olika discipliner för barnen/elevernas arbetsmiljö inom fritidshemmet, den lek – och ”lärmiljö” som utvecklas, den styrning av barnen som uppstår, den professionsutbildning som skrivs fram. Vad betyder det i förlängningen, för barnen/eleverna, om flertalet anställda inom fritidshemmet är outbildade? Det handlar alltså både om arbetsmiljöforskning dvs. grundlärare/fritidshem och deras arbetsmiljö, men också forskning kring elevernas möjligheter till social utveckling och möjligheter till lärande. Kort sagt, forskning som bidrar till att utveckla verksamheten så att den också kan motsvara styrdokumentens skrivningar.
Var finns anslagsgivarna? Var finns det politiska intresset att rikta forskningsmedel? Varför tilltalas inte fritidshemmet som verksamhetsfält av anslagsgivare?
Malin Rohlin Fil. dr i pedagogik Stockholms Universitet
Björn Haglund Fil. dr pedagogik Göteborgs Universitet
Ja, man kan ju inte annat än förvånas över den förändring av fritidshemsverksamheten och dess villkor som skett under de senaste 15 åren. Från att ha varit ett ”hem” med lokaler och uteområden delade med daghemmen, till en förflyttning till ofta icke ändamålsenliga lokaler i skolor och med en barngruppsstorlek som både fördubblats och tredubblats. ”Daghemmen” blev ju ”förskolor” i samband med överföringen av ansvaret från social- till utbildningsdepartementet och införandet av förskolans nationella läroplan och ökade fokus på lärande. Kanske det är dags att byta namn från ”fritidshem” till ”fritidsskola” för att tydligare lyfta fram verksamheten som en ”lärmiljö”?
Den pedagogiskt intresserade borde känna till att det redan var 1968 års Barnstugeutredning (BU) med slutbetänkande1975 som förde in begreppet förskola i den obligatoriska kommunala verksamheten med åliggande för kommunerna att upprätta årliga förskoleplaner.Alla sexåringar skulle garanteras en allmän kostnadsfri förskoleverksamhet om minst 525 timmar. BU förde in nytt teoretisk underlag för förskolan och fritidshemmens pedagogiska arbete m.m. Startade själv i Norrköping i mitten av 1960-talet en tvåårig försöksverksamhet med utbildning av fritidspedagoger. Fastän jag hade lärarutbildning fick jag som rektor en mycket djupare och vidare kunskaper inom spec. pedagogik och psykologi när jag skulle anställa en lektorskompetent lärare för den nya verksamheten, kunskaper jag senare haft stor nytta av som skoldirektör i Västervik
Verksamheten hade Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet fram till 1998 då den övertogs av Statens skolinspektion. Detta kan kanske vara en anledning till de brister i kunskaper om verksamheten i förskolan och fritidshemmen. En annan och kanske viktigare anledning är att de intentioner 1970 års SIA-utredning – skolans inre arbete – om samverkan mellan skolan, fritidshemmen och föreningslivet för att utveckla ”samlad skoldag” med fasta tider för skoldagens början och slut inte prioriterades av den nya skolministern. Trots att riksdagen genom främst Lgr 80 följde SIA-utredningens intentioner meddelade han när han tillträdde hösten 1982 regeringen inte skulle vara drivande i skolfrågor.
Hösten 1984 startade i Västervik efter flera år förberedelser en lokalmässigt samordnad verksamhet förskola-grundskola-fritidshem för åldrarna 4 – 9 år. Den åldersblandade verksamheten bedrevs av arbetslag som bestod av barnskötare-förskollärare-lågstadielärare och fritidspedagog. Tio år senare gjordes en förstudie för en kommande utvärdering av en doktorand från Uppsala.
Bristande lokalt intresse för pedagogisk förnyelse hos min efterträdare och pedagogiska forskare har gjort att en spridning av verksamheten både i den egna liksom i andra kommuner liksom adekvat forskning i princip uteblivit. Blev själv pensionär november 1992 och har därför inte kunnat driva forskningsfrågan vidare, trots att det fanns politiskt intresse att behålla verksamheten när förslag låg från ansvarig förvaltningschef att avveckla den några år senare.
Kanske är tiden mogen för en verklig förnyelse av den pedagogiska verksamheten för barn som är anpassad till barns olika utvecklingsfaser. Detta krav påtalade den norska docenten i pedagogik och barns utveckling Åse Gruda-Skard för mig redan 1963 när vi åt lunch tillsammans i Stockholm, något hon kunde upprepa som ledamot i BU drygt tio år senare. Pedagogiskt och socialt inriktade fritidshem samordnade med grundskolans tre första årskurser och den allmänna förskolan från 3/4 års ålder behövs därför verkligen idag. Barnens föräldrar är oftast förvärvsarbetande och barnen behöver som samhällsmedlem en väl fungerande verksamhet nära sina hem för att få en stabil bas i sitt begynnande vuxenblivande. Malin Rohlin och Björn Haglund har verkligen tagit upp en mycket angelägen fråga. Men lyssnar politiker på detta? Begriper de hur angeläget detta är? Finns tillräckligt bred forskarkompetens?