Maria Brännvall: Vad händer med skolan när staden frodas och landsbygden har gått i stå?

Hur är det som lärare att utbilda och fostra den uppväxande generationen som i framtiden inte kommer att kunna bo och leva i hembygden där de går i skolan? Detta undrar doktoranden Maria Brännvall i en text om skola, plats och kulturarv (red.).

Ett av den svenska skolans uppdrag handlar enligt läroplanen om att utbildning och fostran i djupare mening ska överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk och kunskaper från en generation till nästa. Det har länge varit en tendens i Sverige att glesbygden utarmas med allt vad det innebär på olika nivåer och jag ser på Sverige i dag som ett splittrat land där staden frodas och de andra delarna av landet har gått i stå.

Min tes är att glesbygden dör ut och människor som vuxit upp där tar med sig värden till urbana platser där glesbygdens värden kanske inte värderas på samma sätt. Annorlunda uttryckt, jag saknar vissa delar i debatten om urbaniseringens konsekvenser i form av att ens hem är avfolkningsbygd och att människor här får uppleva stängningar, nedläggningar, förfall, igenvuxna landskap, minskad service, färre invånare, känsla av utanförskap och långa avstånd. Vilken roll har skolan i detta? Hur är det som lärare att stå i skolans uppdrag: att utbilda och fostra den uppväxande generationen som man mest troligt vet inte kommer att kunna bo och leva på platsen i framtiden? Vad ska eleverna återvända till?

I min avhandling undersöker jag skolans betydelse för platsens överlevnad. Det får mig att med stor sorg och saknad tänka på utslocknade byar i till exempel norra Norrbottens inland. En del av de spår från svunna tider är snåriga ängar, kvarlämnade rostiga jordbruksredskap och kalla hus med fasader fulla med flagnad färg och fönster likt stora svarta tomma hål ut i natten. Att värden och kunskaper kopplade till platser som exempelvis språk eller praktiska färdigheter går förlorade är i sig inget nytt, vi lever ju andra liv i dag än förr. Men jag vill betona att eleverna i skolan ska känna sig hemma i en gemenskap, ha en hemkänsla och uppleva en förankring i historien och kulturen. Om utarmandet av platser fortsätter på det sätt det hittills gjort och fortfarande gör är jag orolig för att vi kommer att förlora inte bara våra hem, vår känsla för våra hem men också vår förankring i vår egen historia och kultur. Jag är övertygad om att vi måste börja värdera platser som delar av oss; våra kroppar och sinnen. Var tar värden som formar oss vägen om platsen där värdena skapas försvinner?

Vi människor har olika platser som är en del av oss och utarmandet av platser kommer att skapa allt annat än en mångfald när det gäller vårt kulturarv såsom värden, traditioner, språk och kunskaper. Vilka konsekvenser kan detta få för skolans uppdrag? Och i förlängningen, vilken påverkan har det på vårt gemensamma samhälle?

Maria Brännvall, doktorand i pedagogik vid Universitetet i Agder, Kristiansand, Norge.

Referenser

Bostad, Inga (2021). Å høre hjemme i verden. En introduksjon till en hjemstedsfilosofi. Scandinavian Academic Press

Broady, Donald (1998). Kapitalbegreppet som utbildningssociologiskt verktyg. Skeptronhäften / Skeptron Occational Papers Nr. 15, Uppsala universitet.

Løvlie, Lars (2007). The Pedagogy of Place. Nordisk Pedagogik, vol. 27, pp. 32–37. Oslo.

Skolverket (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011.