Skola och SamhälleMaria Jarlsdotter: Tio år med SOS – Det behövs starka röster från ”verkligheten”!
“Vänta tills du kommer ut i verkligheten” brukade mina gymnasielärare säga. Döm om min förvåning när lärarna på lärarhögskolan sa samma sak men då menade de den skola jag kom ifrån, skriver Maria Jarlsdotter i ett utdrag ur Skola och Samhälles kommande jubileumsskrift. (red.)
Från människor utanför skolans värld hör jag inte sällan: “Det är sådant ni sysslar med i skolan”. Så var finns verkligheten egentligen? För dem som finns i skolan varje dag, personal och elever, är förstås verkligheten där väldigt påtaglig och den innebär hela tiden både en riktning framåt såväl som en fördjupning. Ändå anklagas skolan lustigt nog ofta för att vara stillastående. I tider av mycket tyckande om skolan, ofta av personer utanför densamma är det därför viktigt att få läsa artiklar av människor som faktiskt har på fötterna. Det betyder inte att jag som läsare måste hålla med om allt, tvärtom ger de olika perspektiven mig möjlighet att själv bilda mig en uppfattning, ibland också rucka på sådant jag trodde att jag visste. Det upplever jag att Skola och Samhälle är tillräckligt provocerande för att åstadkomma. Jag blir både bekräftad och ifrågasatt. Förkortningen SOS indikerar också att det är bråttom att uppmärksamma skolans problem, HALLÅ liksom.
Häromveckan blev jag kontaktad av en lärare jag känner. Han hade skrivit en artikel om skolan och undrade om jag kände till var man kunde få en sådan publicerad. “Försök med Skola och Samhälle”, svarade jag. På hans undran över vad det var svarade jag lite kortfattat att det är en nätpublikation som bl.a. handlar om skolans roll i samhället och där olika röster får komma till tals. “Ok, jag försöker”, sa han. Jag var inte riktigt säker på om SOS skulle publicera hans artikel, han gick hårt åt både lärarkåren och lärarutbildningen. Men jodå, den antogs och publicerades och skapade ett visst rabalder. Det är det fina med SOS, man behöver inte ha en plattform, man behöver inte vara forskare, man behöver inte vara ett “namn”. När jag tittar igenom de senaste årens publikationer ser jag förstås en viss slagsida åt lärarutbildar- och forskarhållet och så skall det vara. Det är en viktig bas för SOS arbete att vi vanliga dödliga kan få ta del av forskningsrön.
Formatet med högst 6000 tecken gör att alla måste vara stringenta och det finns en kunnig redaktion som ser till att materialet är både tillgängligt och begripligt. Men jag ser också att många vanliga människor har fått göra sina röster hörda, människor med starka åsikter, människor med mycket kunskap och erfarenhet, människor som är missnöjda eller nöjda. Precis just då tycker jag att SOS fungerar som bäst; blandningen av bredd och djup blir både intressant och relevant.
Jag har också fått frågan vilka det är som läser SOS. Det vet jag förstås inte säkert men jag vet vilka jag hoppas gör det: Lärare naturligtvis, forskare, skolledare, folk som är allmänt intresserade av skola, politiker och tjänstemän som beslutar om skolrelaterade frågor. Tyvärr är det antagligen tunnsått med läsare från de två sistnämnda kategorierna samtidigt som det är de som skulle behöva det bäst.
Jag kan inte påstå att jag har känt till SOS i de tio år publikationen har funnits, men sedan jag upptäckte den för ett antal år sedan utgör den en av de informationsbaser jag har i min omvärldsbevakning av skolan. På ett regelbundet och lättillgängligt sätt får jag relevanta diskussioner och forskningsrön. För mig har det varit självklart att dela publikationerna med personalen på skolan, tiden för dem är knapp samtidigt som omvärldsbevakning är nödvändig, där fyller verkligen SOS en viktig funktion. Visst följer jag och försöker dela med mig av en del skolbloggar också men ingen annanstans får jag den blandning av forskning och verksamhetsnärhet samlad som jag hittar hos SOS.
Om jag fick önska mig något inför den närmaste 10-årstiden – som kommer att bli avgörande för vilken riktning svensk skola skall ta – är det att de röster som hörs genom SOS ska bli mer högljudda i den offentliga debatten. Att den verklighet som SOS speglar också ger större avtryck på de politiska besluten. Vi som arbetar i och med skolan måste vara tongivande och en självklar aktör närhelst det skall tas beslut om skolan, förhoppningsvis långsiktiga och hållbara.
Maria Jarlsdotter är före detta rektor på Malmö latinskola.
Bildkälla: Gualtiero Boffi
One Comment on “Maria Jarlsdotter: Tio år med SOS – Det behövs starka röster från ”verkligheten”!”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Malmö latinskola! När Viveca Serder var rektor genomförde jag en studie med gymnasielärarna i matematik. Alla var mycket positiva. En av dem skrev:
”Jag tycker att diskussionerna som vi har fört har varit väldigt stimulerande. Den har gett nya infallsvinklar avseende elevers lärande i ämnet matematik. Det är oerhört viktigt att lärare verkligen ges möjlighet att penetrera varför det finns så mycket svårigheter för elever vad gäller matematik.” (Holm 1998, s 46).
Har rektorsrollen ändrats?