Maria Rydell: Kan språkinlärning vara en plikt?

Politiska krav på att invandrare ska lära sig svenska bättre och snabbare dyker upp i debatten med jämna mellanrum. För ett par veckor sedan lanserade Socialdemokraterna “språkplikt”. Maria Rydell ställer sig frågande till detta och pekar på komplexiteten i vuxnas språkinlärning. Möjligheten att lära sig ett nytt språk hänger inte bara ihop med en individs “vilja” utan även med de organisatoriska förutsättningarna (red). 

Ingen argumenterar nog emot att språkkunskaper är viktiga. För många vuxna som kommer till Sverige ses tillgången till det svenska språket som en förutsättning för möjligheterna till ett bättre liv. Språklagen som instiftades 2009 lyfter fram tillgång till språk som en rättighet. I en av paragraferna framkommer att ”var och en som är bosatt i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska”. I samma paragraf anges även rättigheten för alla att få utveckla och använda sitt modersmål oavsett vilket språk det är.  På senare tid har dock en annan syn gjort sig mer gällande, nämligen att det är en plikt för vuxna invandrare att delta i undervisning och lära sig svenska, helst så snabbt som möjligt. Detta framkom bland annat i Socialdemokraternas utspel den 24 april 2018 då de lanserade en ”språkplikt” för vuxna, men liknande tankegångar har även andra politiska partier gett uttryck för.

Vad innebär då synen på språkinlärning som en plikt? Och vad döljer den?

Ett av problemen med den ökade kravdiskursen i relation till språk är att språkinlärning framställs som en mekanisk process som enbart bygger på individens ansträngningar. Att lära sig ett språk, eller att inte göra det, blir då en fråga om ett personligt val. Detta synsätt leder enligt andraspråksforskarna Inger Lindberg och Karin Sandwall till att språkinlärning framstår som något som kan regleras med piska och morötter och vid uteblivet önskat resultat, bestraffas. Exempelvis menade moderaternas partiledare Ulf Kristersson i en intervju i Sveriges radio i januari i år att ”det är väldigt många som inte lyckas med sfi. Då tycker jag att det är bättre att höja kraven och säga att vi förväntar oss att man inte bara är där utan att man lär sig svenska också och faktiskt koppla resultat till bidrag.” Andra exempel är förslaget från 2011 om tidsbegränsning på sfi (detta gick aldrig igenom) eller sfi-bonusen som var i bruk 2010-2014. Enligt logiken att sfi-studerande inte anstränger sig tillräckligt var det tänkt att språkinlärningen kunde skyndas på via en ekonomisk bonus. Sfi-bonusen lades dock ner relativt snabbt ner då den inte hade någon nämnvärd effekt.

Detta sätt att se på språkinlärning som enbart en fråga om individens ansträngning och något som kan regleras via bonusar eller hot och ökade krav döljer den krävande och komplexa process som vuxnas språkinlärning utgör. Nyanlända vuxna utgör en heterogen grupp med skilda förutsättningar exempelvis i termer av tidigare skolbakgrund och vana att studera språk.  Den nuvarande livssituationen kan också påverka språkinlärningen. Psykisk ohälsa och en osäker tillvaro har i många fall en negativ inverkan på minne och koncentrationsförmåga och därmed språkinlärning.

Inte heller visar kravretoriken på hur undervisning bäst kan utformas för att möta sfi-deltagarnas vitt skilda individuella förutsättningar eller vilka möjligheter sfi-lärare ges för att kunna erbjuda en kvalitativ, utmanande och effektiv undervisning. Att endast 37 % av lärarna inom sfi har en lärarlegitimation med relevant behörighet, bidrar inte heller till förutsättningarna att erbjuda en kvalitativ undervisning.  Organisatoriska förutsättningar, såsom lärartäthet och antal undervisningstimmar för lärare skiljer sig mellan kommuner och mellan privata och kommunala anordnare.  Statistik från Skolverket visar att lärartätheten generellt sett är lägre hos privata aktörer än hos kommunala. Det faktum att sfi i regel har ett så kallat öppet intag där deltagare kan påbörja kurser löpande under året innebär också en pedagogisk utmaning för lärare.

Det finns ingen forskning som visar på att vuxna andraspråksinlärare inte skulle vara motiverade att lära sig svenska. Tvärtom, sfi-studerande lyfter ofta fram i intervjustudier både vikten av att lära sig svenska och viljan att göra det. Men vuxnas språkutveckling är inte något som sker per automatik bara för att man vill och för att det ställs krav på en viss uppnådd språklig nivå. Politiker som verkligen vill förbättra vuxna nyanländas möjligheter att lära sig svenska bör även se över villkoren för sfi-undervisningen, bidra till att förbättra sfi-lärares villkor och öka antalet behöriga lärare. Det är välkommet att regeringen nyligen tillsatt en utredning om sfi, men det är viktigt att också ta tag i de större frågorna.  Vilka konsekvenser har till exempel det kortsiktiga upphandlingssystemet för sfi-anordnare när det gäller långsiktighet och kontinuitet i sfi-undervisningen? Hur påverkar den åtstramade migrationspolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd och försvårad familjeåterförening nyanländas psykosociala situation och i förlängningen språkinlärning? Ingen tjänar på att all denna komplexitet osynliggörs.

Vissa avfärdar tal om språkplikt som ren symbolpolitik. Men det faktum att det är symbolpolitik gör det inte mindre verkningsfullt. I själva verket är det just i kraft av sin symboliska funktion som kraven på att lära sig svenska får sin laddning.  Att vara bra på svenska blir närmast ett sätt att visa lojalitet och tillhörighet gentemot det nya landet. ”Den kompetente språkbrukaren” blir då detsamma som ”den gode studenten” och ”den gode invandraren”. Talet om språkplikt och den symboliska funktionen i att lära sig god svenska kan även ses som ett led i processen att bemöta den heterogena och flerspråkiga verkligheten med det som språkforskaren Brigitta Busch kallat ”pre-Babel fantasies”, där den ”problematiska” språkliga mångfalden ställs mot föreställningen om ett gemensamt universellt språk. Men språklig mångfald, bland annat i form av olika typer av andraspråksvarieteter, är en realitet. Även de som lär sig svenska på en avancerad nivå är någon gång nybörjare. Att det är högt värderat att vara bra på svenska leder därför till en sårbarhet och stigmatisering för de som (ännu) inte nått tillräckliga kunskaper i svenska.

Även om individuella faktorer (tex studievana) och individuellt ansvar kan vara avgörande för språkinlärning är det viktigt att komma ihåg att till syvende och sist är språkinlärning inte bara en individuell process utan vi är beroende av varandra för att använda och utveckla språket. Vi har alla ett ansvar att bidra till språkliga möten. Synen på språkinlärning som den enskildes plikt stjälper mer än det hjälper.

Maria Rydell är doktorand i nordiska språk på Stockholms universitet och som disputerar i september 2018 på en avhandling om synen på språklig kompetens i svenska som andraspråk inom vuxenutbildningen.

Referenser:

Busch, Brigitta (2012). The linguistic repertoire revisited. Applied Linguistics33(5), 503-523.

Lindberg, Inger. & Sandwall, Karin. (2017). Conflicting Agendas in Swedish Adult Second Language Education. In Kerfoot, C. and Hyltenstam, K. Entangled Discourses: South-NorthOrders of Visibility. (pp 119-136). London: Routledge.

Rydell, Maria, (in press). Being ‘a competent language user ‘ in a world of Others – Adult migrants’ perceptions and constructions of communicative competence. Linguistics and Education