Martin Ahlstedt och Ann-Christine Norman: Stärk svenskans och litteraturens roll på yrkesprogrammen!

Unga människors läsvanor är ett hett ämne på många håll i dagens skoldebatt. Men en aspekt av diskussionen som sällan uppmärksammas är att svenskämnet, i och med Gy11, blev kraftigt försvagat på gymnasiets yrkesprogram. Förutsättningarna för att locka yrkeselever in i litteraturens värld är idag alltför dåliga. Samtidigt fastnar den politiska skoldebatten i samma plakatfrågor om och om igen, och det blir alltför sällan utrymme kvar till frågor som rör litteratur och bildning.

Man kunde hoppas att den nya gymnasie- och kunskapslyftsministerposten skulle bidra till ökat fokus på den typen av frågor. Men Aida Hadzialic röst har än så länge inte hörts särskilt ofta, och när den väl har gjort det har det blivit tydligt att det kunskapslyft hon och hennes parti tänker sig tyder på en kunskapssyn som oroar. Hennes debattartikel “Sverige behöver ett kunskapslyft” handlar uteslutande om att gymnasiestudier ska leda till jobb och företagande – på yrkesprogrammen genom att bättre “matcha arbetsmarknadens behov av arbetskraft”, och samma mantra upprepar hon i Ekots lördagsintervju (31/1-15). Hadzialic pratar om att utreda sitt partis förslag om obligatorisk gymnasieskola och att återinföra högskolebehörighet för yrkesprogrammen, men argumentationen för förslagen rör aldrig utbildningens innehåll i ett vidare perspektiv än Socialdemokraternas devis: ”kunskapslyft för fler jobb”.

Hon och partiet nonchalerar därmed att det finns ännu allvarligare saker att ta itu med i svensk skola än att skräddarsy gymnasieelevers väg till ett jobb. I en tid när allt färre unga människor läser böcker och läsförståelsen sjunker blir begreppet kunskapslyft tunt om det reduceras till att bara handla om att bli anställningsbar.

I Skollagens fjärde paragraf, under rubriken “syftet med utbildningen inom skolväsendet” står att skolan ska “förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” Skolans demokrati- och bildningsuppdrag borde alltså vara en självklar ledstjärna, men hamnar alltför ofta i skymundan i debatten – nu senast genom idén om ett “kunskapslyft” som inte ser människan bakom yrkesrollen.

På gymnasiets yrkesprogram är situationen allvarlig: Eleverna där läser idag bara svenska obligatoriskt i ett år, sedan förväntas deras kulturella och litterära skolning vara klar. Svenskundervisning i år 2 och 3 är på yrkesprogrammen förbehållen de som väljer att läsa in högskolebehörighet. Det är ett svek mot de elever som inte har drivkraft och/eller vilja att vid 16 års ålder ta beslut om eftergymnasiala studier. En självklar del i ett verkligt kunskapslyft vore att återinföra obligatorisk svenskundervisning i gymnasiets alla tre år.

Tre års svenskundervisning skulle förvisso bli en konsekvens av Socialdemokraternas idé om en högskoleförberedande gymnasieskola för alla. Men som svenskkurserna är utformade idag skulle det leda fel. Den så viktiga litteraturdelen skulle utsättas av hård konkurrens från vetenskaplig rapportskrivning, som är relevant bara för de som verkligen tänker studera vidare efter gymnasiet. Det samtliga elever framförallt behöver mer av är lärarledd tid till läsning och samtal om böcker och litteratur – inte drillning i olika system för källhänvisning. Man skulle därför kunna tänka sig svenskundervisning där litteratur ingår som en obligatorisk del för samtliga elever medan högskoleförberedande moment läggs till för de som siktar mot vidare studier.

Litteraturläsning har med kunskap, mänsklig utveckling och stärkt demokrati att göra

Unga människor behöver få ta del av berättelser som gör att de bättre förstår sig själva och världen de lever i. De behöver gå på teater, se filmer de inte själva hade hittat till, och de behöver få vägledning i att upptäcka böckernas värld. Det händer att elever säger att skönlitterära böcker varit den bästa historieundervisning de haft. Det har, för dessa elever, varit en aha-upplevelse att kunskap innebär något vidare och djupare än vad man kan läsa sig till i läroböcker och wikipedia-artiklar. De har kommit till insikt om hur oändligt mycket lärdom som finns att hämta i berättelser som ger möjlighet att leva sig in i andra människors liv och därigenom få perspektiv på sitt eget. Snacka om kunskapslyft!

Att stärka litteraturens roll i skolan vore en insats, inte bara för enskilda individer, utan för hela samhällets bästa. Vi har, ur demokratisynpunkt, allt att vinna på en skola som utvecklar unga människors förmåga att läsa och ta till sig böcker. Men inte nog med det: Elever behöver samtidigt få med sig sådana kunskaper även om litteratur alla inte nödvändigtvis läser i sin helhet, så att de hänger med i referenser till Karl-Oskar och Kristina eller folk som slåss mot väderkvarnar. Utan sådana referensramar riskerar viktiga delar av samhällsdebatten att gå en över huvudet. Sett ur det perspektivet är litteraturens hotade ställning ett demokratiproblem.

Som svensklärare är en av de viktigaste uppgifterna att locka in eleverna i litteraturens värld. Men arbetar man på yrkesprogram är möjligheten till det mer begränsad än vad många kanske tror. Av det enda läsår med obligatorisk svenskundervisning man har på sig äts nästan en fjärdedel upp av nationella prov som ska förberedas, genomföras och efterarbetas. Det är, under den långa provperioden, svårt att få till någon sammanhängande undervisning. Att litteratur inte heller ges något utrymme på det nationella provet i Svenska 1 innebär dessutom att det som testas – uppsatsskrivning, muntlig framställning och läsförståelse av kortare texter av olika slag – riskerar att prioriteras så till den grad att litteraturen tappas bort.

Många elever på yrkesprogram är ovana läsare. Därför är det avgörande att de inte lämnas ensamma med sin läsning. För att så många som möjligt ska ta sig igenom sina böcker, måste man ägna mycket lektionstid åt boksamtal. Yrkesprogrammens enda obligatoriska kurs i svenska är dock så späckad med innehåll att det är svårt att hinna läsa mer än en bok på det sättet. Det finns heller ingenting i kursens kunskapskrav som uttryckligen säger att man måste läsa ens en bok i sin helhet för att bli godkänd. Det finns alltså en uppenbar risk att många elever – i bästa fall – läser sitt livs sista bok vid 15 eller 16 års ålder.

Ungdomar som inte “fångats” av litteraturen, som sliter och kämpar med läsningen och har svårt att ta till sig innehållet på egen hand, lär knappast ägna sig åt böcker när skolgången är över. Det är därför tragiskt att yrkesprogrammens kurssystem är utformat så att det är omöjligt att ägna litteraturen den lektionstid som krävs. Det är som att skolan i förväg ger upp sina möjligheter att locka eleverna till att bli läsande människor.

Att införa svenska som ett obligatoriskt ämne genom hela gymnasiet för alla elever vore en första åtgärd. Men i ett längre perspektiv vore det också på sin plats att fundera över fler sätt att stärka litteraturens roll i skolan. Varför skulle inte litteraturen kunna brytas ut från svenskan och uppvärderas till ett eget obligatoriskt ämne? Fram till 1994 gavs två olika betyg i svenskämnet: ett i språk och ett i litteratur. Att gå åt det hållet igen vore en god idé. Som ett ämne på egna ben skulle litteratur kunna få en central plats i utbildningsapparaten, och fördjupa och binda ihop elevernas förståelse för sina studier, för varandra, för samhället utanför och det liv som väntar.

(Martin Ahlstedt är svensklärare vid Lindholmens tekniska gymnasium i Göteborg och Ann-Christine Norman är svensklärare vid Björknäsgymnasiet i Boden)

 

 

 

 

 

2 Comments on “Martin Ahlstedt och Ann-Christine Norman: Stärk svenskans och litteraturens roll på yrkesprogrammen!

  1. Eleverna på yrkesprogrammen läser 100 p obligatoriskt mot 200 p före 2011. Håller med om att det nog behövs 200 p, men innehållsmässigt har svenskan snarare ökat i innehåll, men på halva tiden. Det är nog så att även yrkeselever behöver sin grundläggande högskolebehörighet. Dagens samhälle kräver det.

    • Kanske det ska vara ett mer provokativt innehåll i de böcker som läses! “Utrota varenda jävel” upptäckte jag för något år sedan. Utgiven 1992! Den går bra i svenska, historia, samhällskunskap, naturkunskap… och ger nog även lärare en form av insikter i “läsförståelse”. Och konsensusbegreppet.

      Dra till med Karl Marx “Lön pris och profit” då inga är marxister! Va f-n sa karln?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS