Martin Malmström: Den amerikanska mardrömmen

No Child Left Behind och Race to the Top är namnen på två stora skolreformer i USA. Common Core är namnet på den nationellt övergripande standardiseringen av de tester som kopplats till reformarbetet. Hur har reformerna utfallit? Martin Malmström kommenterar den amerikanska utvecklingen. (red)

Arne Duncan är en mycket inflytelserik men även omstridd utbildningsminister i USA. Han meddelade härom veckan att han kommer att avgå i december. Han är en av få från den ursprungliga Obamaadministrationen som fortfarande sitter kvar. Faktum är att han är den amerikanska utbildningsminister som suttit näst längst tid vid makten. Det går inte att förneka att han varit framgångsrik, om man med det menar att bidra till förändring. Han har satt ett rejält avtryck i den amerikanska utbildningshistorien. Duncans arv: Standardiserade tester. Kontroll. Privatisering.

Presidenternas skolreformer

Varje president i USA bör presentera en stor skolreform. Den amerikanska drömmen bygger på att det ska vara möjligt att resa genom klasserna. Skolan spelar därför en nyckelroll. Obamas utbildningsreform från 2009 kallades Race to the Top. Toppen skulle nås genom att staterna skulle fås att tävla om federala pengar. Men för att komma i åtnjutande av dem krävdes av staterna att de införde ”gemensamma standarder”. Passande nog hade Bill Gates skänkt 35 miljoner dollar till ett konsortium som arbetade fram Common Core State Initiative som publicerades i slutet av 2008. Common Core mäter elevernas kunskaper och färdigheter i matematik och literacy, d.v.s. just den typen av tester som senare skulle ge pluspoäng i kampen om federala medel. Inom kort hade ett fyrtiotal stater valt att införa paketet. För eleverna har det inneburit mer mätning. Fler tester. Standarden är dessutom så högt satt att en stor del, i många stater mer än hälften, av eleverna misslyckas. En pikant detalj är att av de 24 personer som satte samman Common Core var hälften från testföretag. Ingen lärare deltog.

När Race to the Top infördes var syftet, förutom rigorös testning, att lärarna skulle kontrolleras hårdare eftersom skolor med dåliga resultat skulle vändas. Lärarna skulle alltså bedömas efter hur väl deras elever presterade. De som inte kunde få sina elever att prestera tillräckligt bra på testerna skulle kunna få sparken. Att eleverna misslyckades hade nämligen inte alls med sociala orsaker att göra utan berodde på att lärare och föräldrar inte hade tillräckligt höga förväntningar. Dåliga resultat skulle också vara en förevändning för att stänga offentliga skolor (public schools) och ersätta dem med privata s.k. charter schools. Det ursprungliga syftet med de charter schools som 1990 startade sin verksamhet var att fungera som ett komplement till public schools, inte att konkurrera. Sedan dess har de blivit en del av ett utbildningsindustriellt komplex som tjänar enorma summor på utbildning. Race to the Top har varit Duncans skötebarn, men han har också rest land och rike runt och talat sig varm för Common Core.

Resultatfokusering och mäthysteri är naturligtvis inte något nytt fenomen i den amerikanska utbildningshistorien. Den förre presidenten George W. Bush lät också genomföra ett skolreformspaket, No Child Left Behind, som lanserades 2001. Där bestämdes att elever i trean till åttan i kommunala skolor varje år skulle testas i matematik och läsning. Resultaten skulle kategoriseras utifrån t.ex. etnisk tillhörighet. Det var upp till staterna att bestämma vilken standard eleverna skulle nå men mätningen skulle ske med hjälp av standardiserade tester. Med Race to the Top centraliserades styrningen. En gemensam standard med internationella riktlinjer skulle gälla. I stället för lagfästa reformer skulle staterna sporras att tävla om de federala pengarna. Men nu bestämdes det uppifrån vad reformerna skulle bestå i. Så även om sätten att få staterna att reformera skolorna skiljer sig åt har innehållet i de båda reformpaketen blivit ungefär detsamma: tester, resultat, ansvarsskyldighet, lärareffektivitet och att vända lågpresterande skolor. Och med Common Core mångfaldigas testandet. Eftersom testerna sker online krävs att skolorna lägger en hel del pengar på datorer och annan teknisk utrustning. Test- och teknologiindustrin, som också är del av det utbildningsindustriella komplexet, gnuggar händerna av förtjusning.

Chipman

Effekten av No Child Left Behind blev inte den man hoppats på. Eleverna misslyckas väl i ungefär lika stor utsträckning i dag som tidigare. En otrevlig bieffekt är dessutom att det myckna testandet bidrar till konformitet. Skolor med alternativa arbetssätt som attraherar elever från socialt utsatta områden tvingas att antingen ändra inriktning och ”teach for the test” eller att helt enkelt stänga. I den crowdfunding-finansierade filmen Defies Measurement berättas historien om skolan Chipmans öde. Det bör väl noteras att filmen är rätt hårt vinklad; de forskare (jag är en av dem), lärare och f.d. elever som kommer till tals är alla kritiska till utvecklingen. Men den kan ändå ses som ett vittnesmål som visar vad effekterna av den amerikanska skolreformsoffensiven kan mynna ut i.

Chipman satsade mycket resurser på att få sina elever, ofta från fattiga familjer, att känna trygghet. Eleverna uppmuntrades att lära för livet. De fick lära sig hur hjärnan fungerar och hur man lär sig bäst. De fick arbeta i projekt, göra experiment och delta i aktiviteter med det omgivande samhället. Skolan sågs som en förebild p.g.a. hur hängivet lärarna sökte få eleverna att växa socialt, känslomässigt och intellektuellt. Den hade besökare från hela världen som intresserat sig för dess sätt att arbeta.

Det fanns bara ett bekymmer. Resultaten var låga, vilket egentligen inte är speciellt anmärkningsvärt. De speglade elevernas socioekonomiska status. Filmen cirkulerar kring Chipman men tar sig också an skolsituationen i USA i stort. Några av de utbildningsforskare som intervjuas förklarar att de dåliga amerikanska resultaten i olika internationella mätningar beror på att landet är så segregerat. I stället för att skylla resultaten på lärare är det dags att ”look poverty in the eye” och erkänna att fattigdomen är USA:s stora problem, som David Berliner uttrycker det.

I och med No Child Left Behind började allt hårdare krav ställas på stater och skolor för att få bort de skolor som inte höll måttet. Det påverkade naturligtvis undervisningen vid Chipman. För att höja resultaten tvingades lärarna frångå sin filosofi om lärande och i stället rikta undervisningen mot testerna. Men det hjälpte inte. Chipman är sedan några år tillbaka stängd. På dess plats står i dag, symptomatiskt nog, en charter school.

“Kris” – och motstånd

Vad som spökar är förstås att USA (liksom Sverige) befinner sig i en ständig utbildningskris. Några exempel: För hundra år sedan berättade populärpressen om hur urbana skolor översvämmades av icke-engelsktalande från underlägsna kulturer, något som sågs som en fara för nationens överlevnad. Under 1900-talet fanns en rädsla för att landet skulle bli ifrånsprunget militärt och tekniskt. När Sovjetunionen 1957 sände iväg Sputnik sågs det som ett bevis på den amerikanska skolan misslyckande. Rapporten A Nation at Risk från 1983 fick åter fart på krisretoriken. Allvaret gick inte att ta miste på när man förkunnade att 23 miljoner amerikaner var funktionellt illitterata och att nationen och folket hotades av medelmåttighet. Rapporten beskrev hur den akademiska nedrustningen (notera krigsmetaforen) inneburit att landet inte längre var den stolta industrination det en gång varit. För att åter få liv i den illa tilltufsade nationen ordinerades högre intagningskrav för högre studier, högre lärarlöner, längre skoldagar och, inte minst, mer standardisering och tester. Men trots att medicinen uppenbarligen inte fungerar har tester alltsedan dess varit det som ordineras så snart en ny utbildningskris utropas. Kanske är det snarare läkaren än patienten som borde diagnosticeras.

De senaste åren börjar ytterligare en effekt av No Child Left Behind, Race to the Top och Common Core att märkas, en effekt som verkar ha tagit Duncan på sängen. Fler och fler börjar ifrågasätta testraseriet. En gräsrotsrörelse av föräldrar, lärare och elever, the opt-out movement, reagerar genom att helt enkelt vägra testerna. Genomslaget är stort. 60000 elever i New York struntade förra året i att göra de statliga testerna. Duncan förklarar det hela med att det är vita förortsmammor som plötsligt kommer på att deras barn inte är så smarta som de trodde. Den arroganta kommentaren säger kanske mer om Duncan än om elever, lärare och föräldrar som beslutar sig för att hoppa av testtåget. Det leder ju inte någonvart.

Det borde därför komma som en glad överraskning att Duncan nu beslutat sig för att lämna sin post. Kanske kunde någon med elevernas bästa för ögonen ta över, någon som tar del av forskning, någon som tar reda på elevers, föräldrars och lärares åsikter.

Fåfäng förhoppning

Samtidigt som Duncan i ett e-postmeddelande till sina medarbetare berättade om sitt avhopp presenterade han ersättaren John B. King Jr. Denne var tidigare utbildningschef i New York State där han genomförde en rad reformer. Ett nytt system för utvärdering av lärare baserat på elevers resultat på standardiserade tester introducerades. King såg till att implementera Common Core. Därefter gav han sig ut på en turné där han tvingades konfrontera en massa upprörda lärare och föräldrar som ansåg sig överkörda. Efter massiv kritik valde han att avbryta turnén.

Men reformerna fortsatte som om inget hade hänt.

(Martin Malmström är lärare och doktorand i utbildningsvetenskap.)