Martin Robinson: Några problem med kulturellt kapital och social mobilitet

Debatten om litteraturkanon, estetiska ämnen i skolan och vad det egentligen innebär och ska innehålla, flammar upp med jämna mellanrum. Men hur värderas kulturellt kapital, vad är det för ”kultur” vissa elever anses behöva och vem är det som bestämmer vad? Texten, från Martin Robinsons hemsida, är den första av två inlägg om kulturellt kapital som Skola och Samhälle fått möjlighet att publicera i översättning. (red).

Även om det inledningsvis är tilltalande, åtminstone för mig, så har jag börjat oroa mig vid tanken på kulturellt kapital. Trots att Pierre Bourdieu inte var en person som bekände sig som marxist, så drog han rätt stora växlar på marxistiskt tänkande. Det handlar om makt. Enkelt uttryckt – om man talar fint, åker på dyra semestrar, går på fin opera och deltar i andra kulturella sysslor som ger en air av högkultur, så har man synbart mer makt. Och för dem som inte har det, går det att följa receptet för att hitta en väg in till samhällets toppnivåer. Naturligtvis, självklart är det så. Gör dig av med din bondska dialekt, gå upprätt, ha en kopia av Daily Telegraph under armen, en Apple av ena eller andra slaget för att visa dina tekniska kunskaper, kör en fin bil eller drick ett dyrt vin (inte samtidigt), och så är du på väg. Och när du traskar på din långa marsch genom institutionerna, så glöm inte att samtidigt montera ner dem, annars kommer alla andra också att nödgas gå igenom samma metamorfos eller alternativt tvingas återgå till att storma barrikaderna.

Problemet är den cyniska synen på kultur som makt. I en tidsålder av kompakt materialism, där man köper kulturell betydelse med snapchat-instagrammade selfies i den tjusiga matsalen, av skidåkningen, av att vara någonstans i fina kläder och/eller med dekorativa kulturartiklar och därmed blir en del av kulturens prestanda, en del av ”Precession of Simulacra” där allt vad det representerar i termer av social ståndpunkt i grunden är värdelöst – och bara ytan har värde. Representationens makt har ersatt kvaliteten hos ”tingen i sig”.

Detta är identitetspolitik som möter kulturprodukter, där de socialt immobila står inför valet att inte tycka för mycket om fel saker, de som ser ut och låter fel, lever på fel sätt och finns på fel ställe. Och då blir ”vems kunskap?” en helt legitim fråga, eftersom det handlar om klass och social rörlighet – och kunskap ger makt snarare än värde. Om de på de övre avsatserna skulle avstå från Wagner, Sparris och Waugh imorgon och ersätta dem med en förkärlek för Little Mix, Big Mac och Dan Brown (och märk väl, inte som nöjen i smyg, utan för att det var så de mätte sin makt), så skulle alla andra tvingas följa efter – om de ville ha samma kapital och ville röra sig “uppåt” …

Kultur är inte kapital. Kultur är ett sätt att vara i livet, ett sätt att vara i världen och också en samling idéer, artefakter, föremål och bitar – medel för att göra avtryck som i sin tur återspeglar värderingar, historier och sätt att förmedla vad det innebär att vara mänsklig här och nu. Att det kan förenas med makt är givetvis sant … men det är bara en liten del av vad kultur ger oss. Den viktigaste delen är en förhandling om betydelse och förståelse för mänskliga villkor.

Om vi bara lär oss om

“What a piece of work is a man! how noble in reason!
how infinite in faculty! in form and moving how
express and admirable! in action how like an angel!
in apprehension how like a god! the beauty of the
world! the paragon of animals!”

… för att få makthavarnas kapital, så kan jag inte glädjas över den kunskapen.

Den kunskapen borde vara öppen för alla, inte instängd i privata skolor, dammiga gamla college, campus på Ivy League-universitet, eller som utbildning för gemene man med tvivelaktiga, manipulativa avsikter.

Inte heller bör förmågan att plocka isär en motor och att sätta ihop den, att fiska och att ha sett en hel box videos anses mindre värt … inget av detta är ”maktlös kunskap”. Kunnande som kommer hemifrån, från familj och vänner, är basen från vilken allt annat strömmar. Uppfattningen att viss kultur är helt igenom bra och att det finns annat som inte är så bra, diskriminering och smak, och också om att spela sin egen roll väl med omsorg och grace, är kanske samtalsämnen som är viktigare för en start i livet än något som väckts bara för att jaga efter vissa ”dyrgripar” eftersom de har vissa etiketter kopplade till sig.

Vad som inte behöver vara del av samtalet är: ”Ger det här makt? Kommer den här kunskapen att ge mig en plats på ett Russell Universitet?” Det borde vara:” Är det här något bra?” En kvalitativ diskussion om värdet – är det vackert, är det sant, är det rätt? är viktigare. Kultur är en del av ett mer subjektivt sätt att se världen som kan tala till det speciella och ansluta till det universella. Att kunna delta i de samtalen hjälper oss att vara i världen. Att hjälpa människor bli mer kulturellt rörliga är ett mycket bättre sätt att se på utbildning än det laddade och identitetsbundna språkbruket för social rörlighet och kulturellt kapital.

Efter 20 år som lärare i engelska och drama, och senare ämnesföreträdare och skolledare i olika Londonskolor, är Martin Robinson idag förälder, författare och konsult – med intresse för kultur, politik, kreativitet och de fria konsterna som en självklar del av utbildning. I sin bok, bestsellern ”Trivium 21c: Preparing Young People for the Future with Lessons from the Past”, drar han paralleller från antikens Trivium och hävdar att både progressiv och traditionell pedagogik har en plats i dagens skola och som @Trivium21c är han en aktiv del av den engelskspråkiga skoldebatten i sociala media.