Mats Björnsson: Att lära av andra

Den brittiska läraren Lucy Crehan ville komma bakom rankinglistorna och beslöt sig för att åka runt till några av de länder som ligger högst i PISA. Resultatet blev boken Cleverlands. Mats Björnsson läser en tänkvärd bok som han menar har något att säga den svenska skolan. (red)

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

(Tomas Tranströmer, ur ”Preludier II”, diktsamlingen Mörkerseende, 1970)

Cleverlands av Lucy Crehan är om man så vill en reseberättelse. Den handlar om en resa genom ett antal skolsystem. Den tar utgångspunkt i några länder som visat höga resultat och en hög grad av likvärdighet i PISA-mätningarna. Har vi inte redan hört och sett tillräckligt av dessa historier om ”framgångsrika skolsystem”, tänker jag när jag börjar läsa. Vartefter jag rör mig framåt i boken så finner jag dock en välskriven, nyanserad och påläst beskrivning och analys av vad denna naturvetenskapslärare från England ser och noterar genom sin odyssé.

Boken är tillkommen som resultat av en efterfrågestyrd förlagsverksamhet, där läsare väljer och bidrar till olika författares bokidéer. Lucy Crehan var trött på den engelska skolan och önskade åka runt i de länder där man rapporterades ha både höga resultat och relativt små skillnader i kunskapsmätningen PISA. Hon ville prata med lärare och skoladministratörer, delta i lektioner och höra föräldrar, en möjlighet hon alltså fick. Hon tog själv kontakt via internet, först med en lärare i Finland, som efter en tid skickade ett positivt svar: jo, hon var välkommen. Hon blev sedan också välkomnad av lärare i Shanghai, Japan, Singapore och Kanada.

Författaren har informerat sig både om skolsystemen hon besöker och om skolforskningens landvinningar. Och hon förmår hantera många av de kritiska frågeställningar som anmäler sig inför ett sånt här ämne. Hon håller samtidigt fast vid att det bör gå att lära något av hur man byggt, hur man tänker och hur man gör på de här olika platserna. Frågor om barns intelligens och hur den påverkas, vad konfucianismen har för inverkan, föräldrars betydelse, hur mångkultur påverkar skolan, och annat, tas upp, i vissa fall relativt utförligt. Hon rör sig därmed inte snävt inom skolsystemen som sådana. Texten talar på flera ställen lite oegentligt om framgångsrika skolsystem, som för mig signalerar att det just är systemen som är det allt saliggörande. Men genom utblickar på det omkringliggande samhället och inte minst genom att ha ett klassrumsperspektiv så vidgas horisonten. Det är – framstår det i min läsning – en klok, kunnig och nyfiken lärare som talar genom boken. Och på en engelska som inte är svår att ta till sig.

Crehans text är – som jag varit inne på – tryfferad med resultat från skolforskningen. Huruvida valet av forskningsresultat i någon mening är subjektivt är svårt att säga. Men det fungerar. Det finns en tendens i mycken skoldebatt att använda forskningen som någon form av bevis för att något är rätt eller inte. I stället utgör ju bra forskning en hjälp för att tänka och något att ställa sina erfarenheter emot.

Eftersom ett syfte med resan inte bara var att observera och analysera utan också att extrahera, dra lärdomar, landar Crehan förstås i några slutsatser. Hon presenterar ett antal principer som hon menar tycks ligga bakom bra skolor eller bra skolsystem. Det poängteras starkt att det inte är fråga om ”cherry-picking” det vill säga det som medier och politiker ofta ägnar sig åt när PISA-resultat i andra länder kommer på tal. Givetvis går det inte att på något som helst enkelt sätt överföra idéer eller praktiker. Principerna blir därför inte – och ska inte läsas som – några handboksregler.

De fem principerna formar sig delvis till en slags motsats till det engelska skolväsende som Crehan då och då återkommer till med en suck. Låt inte barn börja i formell skola tidigt; en rik miljö och lek är viktig och barn behöver bli redo för skola. Den andra principen rör läroplan och vad barn ska lära sig, och hur det kan organiseras nationellt och lokalt. Här känner vi igen många idéer från svenskt läroplanstänkande. Autonomin för lärarna är viktig. Den tredje principen handlar om att ge barnen utmaningar i stället för kompromisser och en anpassning nedåt. Blanda elevgrupperna, dela inte upp efter antagen förmåga, alla kan utvecklas.

Den fjärde principen lyder Behandla lärare som professionella. Detta rör uppläggningen av lärarutbildning (som kan formas på många sätt) och introduktioner till läraryrket med nedsatt undervisning och mentorskap under en tid. Kollegialt lärande kring genomförda lektioner i mindre grupper. Här är författaren relativt detaljerad. Goda lärarlöner. Den femte principen slutligen handlar om att kombinera eller balansera skolors ansvar och möjligheter till stöd. Kort uttryckt är det en plädering för lokal utvärdering och för hjälp till skolor snarare än hot.

Jag förstår väl varför boken avslutas med dessa principer, även om sådana alltid kan vara svåra att få på rätt nivå. De balanserar ofta på en smal spång, där de riskerar att antingen bli alltför avgränsade och precisa eller alltför vida och intetsägande. Jag tycker att Crehan ändå lyckas göra detta på ett rimligt sätt, även om principerna kan kritiseras. Klart står att det som framförs ligger långt från det som Pasi Sahlberg kallat GERM, som ju i hög grad har gått och går ut på prov, kontroller, ansvarsutkrävande samt piska och morot. Men hon lägger också i boken till en del som jag tror kan vara värt att ta del av för lärare i svenska skolor. För den som nära följt rapporter från dessa olika länders skolsystem och bakomliggande kulturer kanske boken inte tillför något avgörande nytt. Liknande tankegångar finns ju hos till exempel en del skolforskare, amerikanska kritiker som Diane Ravitch, Pasi Sahlbergs Finnish lessons eller för den skull den så kallade Cambridge-rapporten om den engelska skolan.

Kanske är det till slut inte dessa extraheringar som gör boken mest läsvärd, utan de 11 kapitel som föregår dem.  Det vill säga resan snarare än målet.

Låt mig avsluta med en allmän reflektion över de jämförande internationella kunskapsmätningarna. Det är fascinerande hur snävt nationella intressen dominerar i kölvattnet av globalisering och internationella jämförelser. Givetvis talas det från OECD om att syftet är att göra världens alla skolsystem bättre. Men det synes inte ske; snarare har väl prestationerna sett över alla deltagande länder tenderat nedåt på de femton åren med PISA-regim. Och länderna kämpar med sina upp- och nergångar i ett slags nollsummespel. Ingen stat uttrycker glädje över andra staters uppgångar i senaste mätningen. Ett enda test vart tredje år har fått närmast groteska proportioner.

Att vinna erfarenheter av andra skolors, regioners eller länders sätt att organisera och arbeta är givetvis inte fel utan rätt. Det är på hur det sker och vem som involveras det hänger.

(Mats Björnsson är f.d. analytiker och ämnesråd i Utbildningsdepartementet)

One Comment on “Mats Björnsson: Att lära av andra

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »