Mats Björnsson: Går det att finna hållbara kompromisser om skolan?

Mats Björnsson läste en äldre artikel om Inger Enkvist i S.O.S. och skrev en kommentar. Med utgångspunkt från kommentaren bad vi honom att skriva något om det fastlåsta läge mellan ytterligheter i synen på skolans arbete som utvecklats under de senaste årtiondena. (red)   

Mats Björnssons kommentar: ”Visst, Inger Enqvist är hemsk i sin syn, sin okunskap om skolans villkor, och värre är att hon har fått en plattform. Att hon fått en sådan är kanske värt att reflektera över. Hennes uppfattningar går väl att se som toppen på ett isberg av borgerligt – konservativa värderingar som tycks ha fått tuppkam senaste 25 åren. Skyttegravskriget om skolan fortsätter och ser ut att fördjupas, ackompanjerat av den regeringskris som syns idag. Skolan har på något sätt kommit i kläm mellan den i någon mån progressiva utveckling som skedde under 1950- till och med 1970-tal, och den borgerligt-konservativa (och senare också nyliberala) världsbild som växt fram så kraftigt. Skolan är en del av samhället. Det ser ut att vara djupgående konflikter om och i samhället som spelas upp. Finns ö. h. t. något som kan göras för att bidra till någon form av lösning som finner en väg väg ut ur detta tillstånd, kanske lite oberoende av var man uppfattar sig befinna sig i förhållande till de olika lägren?”

 

Skolans kris och skoldebatten – toppen på ett isberg, konsekvensen av en lång borgerlig offensiv ….?

Även om existensen av en “skolans kris” alltid kan diskuteras, så finns många oroande tecken: Kraftigt sjunkande resultat på omfattande kunskapstester. En lärarkår som till uppenbart ofta upplever sig utlämnad, nedskriven och pressad. Sjunkande intresse för att bli lärare. Växande skillnader mellan skolor, i prestationsnivå och också i sociala termer. Kommuner som knappast kan styra. En medialt-politisk bild av ett haveri. Sjunkande förtroende för skolan som institution.

Flera av dessa tecken är säkert beroende av varandra i en cirkel som tycks ha skruvats nedåt under en tid. Det är svårt för att inte säga omöjligt att peka ut en enda orsak till detta sakernas tillstånd. Testresultaten är tecken på något men knappast den verkligt drivande orsaken i krisen, så som många har varit beredda att hävda, inte minst den under hösten avgångne utbildningsministern. Testresultaten har däremot skyndat på och skärpt krisen och blivit ett politiskt slagträ från olika läger.

Avsikten här är dock inte att peka ut orsaker, utan att försöka sätta samman dessa kristecken med den samhällspolitiska situation som växt fram under en följd av år och ställa frågor om huruvida situationen kan vändas.

Polarisering

Det är väl belagt att Hans Bergström på ledarredaktionen på Sveriges största tidning drev en långvarig kampanj som gick ut på att den socialdemokratiska skolan misslyckats, att ’kunskap’ hade slutat förmedlas i skolan och att ledningen av skolorna inte fungerade. Detta var en ideologiskt driven kampanj med udden riktad mot socialdemokratin men kunde också ses som riktad mot en modern syn på elever, kunskap, bildning, ansvar – en syn som växt fram med rötter i efterkrigstidens reformagenda. Kampanjen drevs under en tid då forskare och OECD kunde konstatera att den svenska skolan låg i framkant i ett flertal olika avseenden, inte minst vad gällde resultaten på internationella kunskapsprov. När TIMSS 1995 publicerades, med mycket goda resultat bland svenska elever, drev Bergström tillsammans med bl.a. Björklund en debatt om att det fanns fel i studien. Så bra kunde resultaten inte vara. Man misslyckades med att visa detta, men denna debatt var symtomatisk.

Att ansvarig minister ett drygt årtionde senare i sitt vetenskapliga råd sätter in forskare eller akademiker utan någon koppling till skolforskning, och knappt ens skola, är egentligen makalöst. Man har istället plockat in sådana som gärna gett sig in i skoldebatten genom att skriva någon debattbok eller dylikt. Ett skäl till detta som ofta framförts mellan skål och vägg är att ”pedagogerna” och de pedagogiska forskarna i sig utgör en orsak till skolans nedgång och att det inom ’fältet’ inte går att hitta någon som har ett bredare förtroende som forskare. Utan att särskilt många reagerat kan alltså någon som tyckt till – på ’rätt sätt’ – om skolan få en plattform och ofta stort utrymme i den – nästan alltigenom – borgerliga press vi har i Sverige.

I ett ledarstick i DN (11/12 -14) betecknas 70-talet som intoleransens årtionde. Givetvis görs detta från ett liberalt eller nyliberalt perspektiv. Snarare var väl 70-talet ett årtionde av växande problem (oljekrisen), politisk rörelse, protester mot krig, en gryende miljökritik o.s.v.

Är föreställningen om intoleransens årtionde symtomatisk för den nya tiden? Är vi på allvar på väg bort från det samhälle vars konturer tecknades under efterkrigstiden, ett samhälle som vilade på idéer om solidaritet, människors lika värde, en strävan efter minskande sociala klyftor? (jfr Per Molanders Ojämlikhetens anatomi). Mycket talar för det. Skolan blir den apparat som ska ackompanjera denna utveckling, och de växande skillnaderna mellan skolor i olika områden passar alltför väl in i det nya sättet att se på samhällsutvecklingen.

Klyftorna växer

På det retoriska planet finns ständigt talet om vikten av att alla klarar skolans krav för godkänt. Och att ’praktiskt taget alla’ också bör kunna det. I kombination med talet om elevens ansvar – som i grunden är en positiv syn på barns och ungas vilja och kapacitet – blir ett misslyckande i skolan katastrofalt, eftersom det är de med sämst utbildning som inte släpps in i arbete och ett ansvarigt vuxenliv. På så sätt kan man skrämma en del unga idag att gå kvar i skolan och hanka sig fram där. Föreställningen att om alla klarade gymnasieskolan skulle också alla få jobb, är i grunden falsk. På marginalen och på individnivån är det självfallet så att ett gymnasieslutbetyg ger bättre chanser än utan, men på samhällsnivå är efterfrågan på unga på arbetsmarknaden liten och några – de sämst utbildade – är de som drabbas.

Den regeringskris som aktualiserats under hösten må vara unik i konstitutionellt-formella termer. Men snarare är den ett tecken på djupnande motsättningar i samhället. Det blir resultatet när klyftorna växer, utanförskap och osäkerhet om vart samhället är på väg ökar. Man brukar påpeka att vi har det bättre än på många ställen i Europa, med skenande arbetslöshet, kollapsande statsfinanser och främlingsfientlighet. Men tecknen finns även här, och beroendet av omvärlden ökar. Nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stieglits talar om globaliseringens faror och en central fråga är vilka regleringar som måste till för att skydda senkapitalismen från sitt eget sönderfall. Många är nog – en bit under ytan – rädda för nya och mycket värre Leman Brothers-kollapser, med åtföljande ’var och en rädde sig själv’-mentalitet.

Vi har fått något av det två-tredjedelssamhälle som Ingvar Carlsson talade om på 80-talet, men få verkar idag ens tro att det går att vända den utvecklingen. Det har framställts som en slags nödvändighet att de sämst lottade fått det betydligt sämre, att andra blivit stenrika och att klyftorna ökat. Frågan är om inte kristecknen är värre än så, och att stora delar av medelklassen känner en stark oro för att det kan vara deras tur att kastas ner i förlorad social status, arbetslöshet, miljökatastrofer och minskande skyddsnät. Kan man välja bort en viss skola – eller vissa klasskamrater – för sina barn så gör man det.

Detta är kanske att ägna sig åt dystopier och det är inget självklart att vi går mot en större global kris. Min poäng är mer att skolans kris, som handlar om kraftigt sjunkande tillit till samhällets kanske viktigaste institution, har något att göra med en en större kris. En kris för den samhällsmodell som byggts upp under lång tid. Och att detta har en koppling till en kris för den superkapitalism som växt fram. Ofattbara rikedomar samlas på några få händer medan allt fler hamnar utanför. Förhoppningen har varit att de nya ekonomierna i andra delar av världen än den som OECD huvudsakligen består av, ska agera draglok, och så har delvis skett. Det är osäkert om det kommer att gälla framöver.

Kan man tro på samarbete för förändring i skolan?

Borgerlig frammarsch – uppenbart så. Smygande förflyttning av normer för vad som är rimliga sociala skillnader: Tänka i det lilla i stället för helheten – samhället.

Djupnande politiska – sociala skillnader. Ett mer oförsonligt debattklimat. Är det enda vi kan göra att fortsätta kritisera en inskränkt syn på skola, kunskap och lärare? Finns några utsträckta händer i skoldebatten – och då tänker jag inte på partiledarna utan på oss, alla de, som debatterar skolan – som kan tas på allvar? Finns kompromisser eller sätt att föra diskussionen som skulle kunna ta oss vidare från det mycket negativa och kanske farliga sluttande plan som vi av allt att döma befinner oss på? Det talas ofta idag om politiskt samförstånd för skolans skull, om kompromisser. Vilka sådana finns som skulle vara både möjliga och föra framåt? Finns en del av ett ansvar hos de pedagogiskt engagerade (forskare, experter, debattörer, skolarbetare) för den situation som råder, eller för att bidra till en öppning?

Risken med att knyta skolkrisen till en mer allmän samhällelig kris är förstås att det förefaller omöjligt att vända skolkrisen. Men så mekaniskt fungerar det inte. Det går att i det lilla söka bryta segregation om det finns vilja, det går att ge bättre stöd till inte bara elever i skolan utan också till föräldrar, och till de områden som har stora utmaningar. Det går att skapa en bättre arbetsmiljö i de klassrum där det är svårt att bedriva undervisning (och de finns!). Samtidigt hänger sådana handlingar ihop med ett samhällsideal.

Det har slagit mig att under Björklund-eran, som ju har varat i nästan 20 år, så synes det ha varit så lätt att kullkasta mycket av landvinningarna av efterkrigstidens stora reformer och en bra bit framåt. Att opinionerna till så stor del verkat dela Björklunds teser om fler prov och betyg, mer ordning och reda och ’mer kunskap i stället för flum’. Jag har ibland tänkt att reformerna 1950-1975 och moderniseringen i synsätt på relationer, respekt, informalisering, kunskapstillägnande o.s.v. gått många förbi så att gapet ökat mellan det som växt fram och stora grupper i samhället. Visst – det finns många som ser dagens skola och dess sätt att verka och arbeta som något positivt jämfört med vad de själva upplevde. Men det finns också många som inte förstår de nya synsätten på vad man ska lära sig, och hur. Kanske ett pedagogiskt problem av det större formatet framskymtar?

(Mats Björnsson är f.d. analytiker och ämnesråd i Utbildningsdepartementet)

8 Comments on “Mats Björnsson: Går det att finna hållbara kompromisser om skolan?

  1. Tack för en mycket tänkvärd och väl skriven artikel. Hoppas den får stor spridning.

    En kort reflektion. Du skriver ”att opinionerna till så stor del verkat dela Björklunds teser…” och tankar kring detta förhindrade min sömn så sent som igår. För visst går det att på olika sätt bilda opinion för att få bifall för sina idéer och förslag, idag en given del i demokrati och politik. Men, när man t.ex. som i fallet ”betyg i år fyra” med en dåres envishet, utan något större stöd från opinion, remissinstanser, forskning eller lärarkår etc, ändå ämnar driva igenom sina nycker så känner jag djupt vanmakt. Björklund är för mig symbolen för hur vissa politiker framstår som en ny grupp ”frälse” med makten att godtyckligt förbise de dödligas verklighet.

    • Ja, det intresserar mig hur man kan driva på i en fråga som sänkt ålder för att motta betyg och ständigt framstå som en slags hjälte.. Jag vet inte exakt vilket stöd det finns för sänkning av betygsåldern men det är nog inte försumbart. Jag tänker då att sådana som jag som länge pläderat för att betygen bör få en mindre framskjuten plats i debatt och praktik, har misslyckats på något sätt. Hur ladda av frågan så att det inte går som idag att få politiskt bränsle från den?? Jag har tyvärr inget svar.

    • Det intresserar mig hur, och vilka opinioner /maktskikt /eliter JB trots allt lutar sig mot när han driver denna fråga. Han är inte ensam. Han har Anders Borg och en del av den nationalekonomiska kåren med sig. En forskarstudie av Sjögran, IFAU som väger rätt tungt hos den kåren. Också hos en majoritet i Sveriges riksdag! Men oerhört lite stöd inom ‘skolvärlden’. Det visar mig att det uppstått en ökad lucka eller gap mellan politik och sektor där politik har dragits loss och beslut fattas utan den rationalitet vi möjligen varit vana vid. Min analys av skolreformer sen 50-talet visar att just det hänt. Hur det gått till är intressant. Det har att göra med att den politiska basen i form av samhällsgrupper som är aktiva el åtminstone medlemmar i partier har minskat drastiskt. Rörliga baser och det gäller bara att vinna nästa val. Men detta är säkert bara ‘toppen på ett oroande isberg’..

  2. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. K Marx Det är kanske dags att väcka socialismen till liv igen ? I skymundan av skoldebatten har ett nytt samhälle växt fram. Vi har ett trasproletariat som sitter och tigger utanför våra affärer eller reser över hela jorden för att plocka bär i våra fjäll. Vi har ett proletariat som städar, diskar, plockar bär och frukt för att försörja sig och sina. Vi har en jättestor medelklass, där många har ännu en klassresa i tankarna för sina barn och placerar ut dem i privata skolor som därmed blir elitskolor. Socialdemokratin i Sverige och Norden räknade redan för hundra år sedan ut att något totalt klasslöst samhälle aldrig kommer att uppstå men att motsättningen mellan tes och antites var strävan mot en syntes. Weine och Erlander skapade en historisk kompromiss /syntes av samhällets båda drivkrafter och därmed också grund för den enhetsskola som genomfördes i klassutjämningens tecken . Då kapitalet och arbetets karaktär förändrades under senare delen av förra seklet hängde inte underklassens representanter med utan gav utrymme för det nu kulturella kapitalets företrädare.
    Vi befinner oss i ett nytt ekonomiskt och samhälleligt läge där samhället tillfälligtvis hamnat i underläge. En ny kompromiss är inte omöjlig . Det kloka kapitalet inser och kan empiriskt konstatera att man tjänar mer på ett jämlikt samhälle än på ett ojämlikt. Att frihet , jämlikhet och broderskap i en global värld leder till högre konsumtion och större vinster även då kapitalet blivit kulturellt.

  3. Inom skolvänstern finns inte det fria ordet. Mats Björnsson avslöjar sig när han skriver om Inger Enkvist. Hon är ”hemsk i sin syn, sin okunskap om skolans villkor, och värre är att hon fått en plattform”.
    Han gillade inte heller att Hans Bergström i DN drev ”kampanj med udden riktad mot socialdemokratin” och han raljerar över att det finns forskare ”utan någon koppling till skolforskning, och knappast ens skola” som har fått ”en plattform och ofta stort utrymme i den – nästan alltigenom – borgerliga press vi har i Sverige”.
    Själv sympatiserar jag med Inger Enkvist. Hon träffar rätt i sin skolkritik och hon har många lärare som håller med henne. Är vi alla okunniga som delar hennes syn på skolan?

    Skolvänstern har aldrig kunnat förlika sig med att det sedan 60-talet funnits en kritik mot den nya skolan. Dock ingen kritik från skolforskarna som anpassade sig för att få sina anslag och karriärmöjligheter. När jag läste pedagogik fanns det 10 professorer i pedagogik. En av dessa professorer bjöd jag in till en facklig kurs för att föreläsa om aktuella skolfrågor. Han var undervisningsråd på SÖ och hade varit delaktig i arbetet med bl a Lgr 62. Nej, jag kommer inte till Lärarnas Riksförbund som i alla tider kritiserat skolreformerna. Ni kommer bara att kasta ölburkar och snusdosor på mig, sa han. Jag lovade, att mina kolleger skulle sköta sig och i alla fall inte kasta några ölburkar. Han kom och höll en lysande föreläsning om det aktuella skolsverige.
    Lite senare bjöd jag in en annan känd pedagogikprofessor för att tala om skolan. Han var mycket kritisk till den socialdemokratiska skolpolitiken. Skolvärldens reporter antecknade flitigt. Efter föreläsningen gick han fram till reportern och bad henne att inte publicera hans kritiska uttalanden. Om hon gjorde det, skulle han riskera statliga forskningsuppdrag. Hon skrev en politisk korrekt artikel och professorn fick senare ett viktigt uppdrag i en statlig skolutredning.
    Så har det varit med den fria skoldebatten.
    I dag har vi ca 110 pedagogikprofessorer som har svårt att få legitimitet hos lärarna och praktiskt taget aldrig citeras i utländska pedagogiska skrifter, vilket säger en del om kvaliteten på svensk skolforskning.
    Skolans resultat i matematik låg i botten redan i mitten av 60-talet. Då hade Jan Björklund ännu inte börjat skolan. Torsten Husén slog larm och olika haverikommissioner tillsattes.
    Skolans förfall fortsatte sedan på 70- och 80-talet. Skolforskningen inriktade sig på att det var lärarnas fel. Socialdemokratiska politiker talade nedsättande om lärarnas arbete.
    Adjunkterna och lektorerna trakasserades med ökad arbetstid, mer byråkrati och sämre löneutveckling än andra grupper i kommunen.
    Visst är det viktigt att vi kommer upp ur skyttegravarna och finner vägar för en bättre skola, men då måste skolvänstern börja med att göra upp med hur de genom åren behandlat lärarna och framför allt måste vänstern respektera att det finns många olika åsikter om skolan.

    • Vi bör absolut acceptera att det finns olika åsikter om skolan. Jag försökte sätta in skolan och debatten om den i ett större samhällsperspektiv.. Du skriver att förfallet fortsatte efter 60talet. När började ‘förfallet’? Det är en av nyckelfrågorna, hur vi ser på detta. Efter att ha utrett hur underlaget för skolreformer sett ut från 50talet och framåt kan jag konstatera att oenigheten om enhets- och grundskolan verkligen fanns under efterkrigstiden, men högern var om inte detroniserad så i alla fall på defensiven. Senaste 20-30 åren är det borgerligheten som driver (och vilken har följden blivit?) Men de som menar att det nog var bättre före den stora reformen – med folkskola för de mindre bildbara och realskola för de andra – borde träda fram och säga detta. Och de finns. Det skulle göra dagens debatt både tydligare och mer begriplig.
      Jag tror inte vi kan enas om de ideologiska utgångspunkterna, men skola och lärare behöver goda kompromisser, och det var man betydligt bättre på för ett halsekel sedan.

  4. Intressant samhällsanalys. Givet att det finns makroproblem i samhället och olika värderingsmodeller på hur samhället ska vara är det ändå frågan hur politiserad den svenska skolan är. Det skönjes mig mindre politiskt motsatsförhållande i vårt östra grannland Finland. Samtidigt som det är intressant att politikern och debattörer luftar frågor som innebär mer centralstyrning. Det är inte vägen fram.

    Det kanske är dags att sluta de gap som OECD noterade i sin undersökning från i dec 2014. Här några synpunkter från en blogg: http://www.pluraword.blogspot.se/2015/01/slut-gapen-i-svensk-skola.html

  5. Tack för intressanta och välgrundade reflektioner.

    Min vana trogen vill jag nog ändå spetsa till det.

    Är inte Jan Björklunds huvudsakliga insats vad gäller skolan att skilja skolan från samhället.
    Enligt Björklund är det skolan som är i kris, orsakat av socialdemokrati och pedagogisk forskning.

    Man kunde ju då tro att Jan Björklunnd menar att ett samhälles skola och utbildningssystem är grundbulten i ett samhälle. Dvs. “Får vi bara ordning på skolan” kommer ekonomin och allt annat att blomstra i vårt land.

    Och tror man på ovanstående så finns det argument för att förändra skolan.

    Men när Jan Björklund så sent som för några veckor sedan hävdar att “alla kan inte bli akademiker” och att “det är inte bra för ett samhälle om alla blir akademiker” så har vi en annan bild av Björklunderan.

    Jan Björklund har visst haft ett samhällsperspektiv på skolan. Kanske inte ett så utstuderat perspektiv, men det har ändå funnits där.

    Jan Björklund har flera gånger under de senaste åtta åren hävdat att skolan kan vara en arena för klassresor – och där har Jan Björklund hävdat att arbetarklassens barn tjänar på betyg för då har de möjlighet att “läsa av systemet” och få bra betyg och läsa vidare.

    Det är ett liberalt argument för skolan.

    Men om denna policy skulle lyckas fullt ut, Att en hel samhällsklass skulle göra en klassresa får Jan Björklund problem eftersom han menar att “det inte är bra för ett samhälle om alla blir akademiker”.

    Och här har vi en Björklundsparadox!
    Han har å ena sidan anklagat socialdemokratin för att akademiskt ha svikit arbetarklassen eftersom de inte får betyg tidigt, å andra sidan anklagat socialdemokratin för att inte värna om yrkesarbete, utan för att de vill att alla ska bli akademiker.

    På så sätt har Jan Björklund lyckats undvika att diskutera och ta tag i de samhällsproblem som finns t.ex. en ökad osäkerhet på arbetsmarknaden. Inte vid något tillfälle har jag hört någon från Alliansregeringen nämna Guy Standings analyser om prekariatet. Jan Björklund har heller inte berört den snabba effektivisering och datorisering som flera arbetsforskare har berört vilket kommer att innebära att de manuella arbeten och yrken som Björklúnd säger sig värna om får allt svårare att överleva.

    En radikal lösning som forskare som Daniel Birnbaum, Guy Standing m.fl. föreslår eller åtminstone vill ta upp som en realistisk möjlighet är “medborgarlön” – som i varierande grad är ovillkorad. Standing vill ha en moralisk plikt att delta i något (lokal)politiskt möte per år.

    En medborgarlön, moraliskt deltagande i politiska spörsmål går emot arbetslinjen. En arbetslinje som såväl socialdemokratin som Alliansaregerningen sluter helhjärtat upp bakom.

    Det tycks som om det råder politisk enighet om att inte förändra samhället något nämnvärt – och därmed minskas skolans möjligheter att förändras. Eleverna och studenterna får konkurrera med varandra om poäng och utbildningsplatser och de som inte får plats får förlita sig till välgörande ändamål eller till en godhjärtad arbetsgivare som vågar anställa, under en kort period, trots ekonomins spelregler om effektivisering och vinst.

    Tänk – vissa forskare hävdar att 2 miljoner arbetstillfällen kommer att försvinna i Sverige inom en 20-årsperiod. Samhälllet förändras vare sig vi vill det eller inte, men i vilken riktning förändras samhället? Vilka samhällsgrupper “leder” dessa förändringsprocesser? Och vad kan ett samhälles utbildningssystem ha för funktion i denna förändringsprocess?

    Jo, Guy Standing är kritisk till såväl samhällsförändringen (neoliberalism och ökad ekonomisk osäkerhet vilket slår hårdast mot vissa grupper) som till de västerländska skolsystemens utveckling (dess sammankoppling med ekonomiska intressen),

    Och kanske var det så att när ekonomin instiftade sitt nobelpris i ekonomi år 1969 banades väg för en dominerande ekonomisk syn på människan inom såväl vetenskap som i skola och samhälle.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS